Strax efter att pappa dog så tackade jag ja till att bli specialpionjär på en liten ö som heter Coron, i provinsen Palawan.

ENSAM UNDER SVÅRA UPPDRAG

Jag var 21 när jag kom till Coron. Eftersom jag var van vid att bo i en stad så var det lite av en chock att komma till en ö där det knappt fanns elektricitet, rinnande vatten eller bilar och motorcyklar. Trots att det fanns en del vänner där så hade jag ingen pionjärkompis, och ibland fick jag gå i tjänsten helt själv. Den första månaden saknade jag min familj och mina vänner något enormt. Jag kände bara för att ge upp och åka hem.

I de här stunderna brukade jag berätta för Jehova precis hur jag tänkte och kände. Och jag brukade tänka på fina saker jag hade läst i Bibeln och i våra publikationer. Jag tänkte ofta på det som står i Psalm 19:14. Och jag insåg att Jehova skulle vara ”min klippa” och ”min friköpare” om jag tog mig tid att tänka på sådant som vem han är och vad han har gjort. Och jag fick stor hjälp av vakttornsartikeln ”Du är aldrig ensam”.a Jag läste den flera gånger. Sådana här stunder, när jag var ensam, kände jag mig extra nära Jehova. Det gav mig möjlighet att be, studera och begrunda andliga saker.

Jag blev förordnad som äldste ganska snabbt efter att jag kom till Coron. Och eftersom det inte fanns någon annan äldste där så ledde jag teokratiska skolan, tjänstemötet, bokstudiet och vakttornsstudiet varje vecka. Och jag höll även det offentliga föredraget varje helg. En sak var säker, det fanns inte längre tid att känna sig ensam!

Det var väldigt trevlig tjänst på Coron, och en del av dem jag studerade Bibeln med döpte sig. Men det fanns en del svårigheter också. Ibland fick jag gå en halv dag för att komma till distriktet, och jag visste inte ens vart jag skulle övernatta när jag kom dit. Vi hade en del mindre öar på vårt distrikt också, och för att ta mig dit fick jag åka motorbåt. Ibland var det riktigt oväder, och jag kunde inte ens simma. Men jag kände att Jehova skyddade och hjälpte mig, oavsett vilken situation jag var i. Och så här i efterhand har jag insett att Jehova förberedde mig för nästa uppdrag, där jag skulle vara med om ännu svårare saker.

FULLT UPP SOM FAMILJ

Innan jag flyttade från Coron 1978 lärde jag känna en charmig och osjälvisk syster som hette Adel. Hon var pionjär samtidigt som hon tog hand om sina två barn, Samuel och Shirley. Dessutom tog hon hand om sin mamma, som hade kommit upp i åren. Och i maj 1981 åkte jag hem till Filippinerna för att gifta mig med Adel. Efter det var vi pionjärer ihop och tog hand om familjen.