En majdag 1955 när vi kom hem från tjänsten låg det en hög med brev och väntade på mig och broder Leach. Vi fick veta att vi hade blivit förordnade som kretstillsyningsmän. Jag var bara 22, men nu skulle jag få nya möjligheter att bli allt för alla slags människor.

Jag höll till exempel mitt första offentliga föredrag som kretstillsyningsman utomhus, framför en affär i en by. På den tiden brukade de offentliga talen i Filippinerna verkligen vara offentliga. När jag besökte församlingarna i kretsen fick jag hålla tal i allmänna paviljonger, på marknader, framför stadshus, på basketbollplaner, i parker och ofta i gathörn mitt i stan. En gång när jag var i San Pablo City regnade det så kraftigt att jag inte kunde hålla mitt tal på en marknad, så jag föreslog för de ansvariga bröderna att vi skulle hålla till i Rikets sal. Efteråt undrade de om man verkligen kunde rapportera det som ett offentligt möte när det inte hade hållits på en offentlig plats!

Jag bodde alltid hemma hos vänner i församlingarna. De bodde enkelt, men det var alltid rent. Jag fick ofta sova på en tunn matta på ett trägolv. Det enda stället där man kunde tvätta sig var utomhus där alla kunde se en, så jag lärde mig att sköta min hygien på ett diskret och blygsamt sätt. Jag färdades med jeepney och buss, och ibland med båt när jag skulle till andra öar. Under alla mina år i tjänsten har jag aldrig ägt en bil.

Det var tack vare tjänsten på fältet och besöken i församlingarna som jag lärde mig tagalog. Jag gick aldrig någon språkkurs, utan lärde mig genom att lyssna på vännerna i tjänsten och på mötena. Bröderna och systrarna ville gärna hjälpa mig med språket, och jag uppskattade verkligen deras tålamod och ärlighet.

När jag sedan blev områdestillsyningsman fick jag än en gång anpassa mig. På den tiden visade vi filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”, och vi höll nästan alltid till utomhus på allmänna platser. Ibland besvärades vi av insekter. De drogs till projektorlampan och fastnade i projektorn. Gissa om det var jobbigt att rengöra den efteråt! Att organisera de här visningarna var inte det lättaste, men när vi såg reaktionen hos dem som fick lära sig mer om Jehovas internationella organisation kände vi att det var värt alla ansträngningar.