Dionisio Carpentero har, i sällskap med sin hustru, varit resande tillsyningsman i mer än 16 år. Han kommer fortfarande ihåg vad som hände under hans första år i kretstjänsten, i provinsen Negros Oriental i centrala Filippinerna. Han berättar: ”Vi besökte Linantuyanförsamlingen. Vi gladde oss över att 40 förkunnare var med oss i tjänsten på fältet under onsdagen. Men vi var omedvetna om att rebellstyrkor gav akt på allt vi gjorde. Deras gömställe var i närheten av Rikets sal. Fyra rebeller besökte vår bostad klockan fyra på eftermiddagen för att få närmare upplysningar om oss. En äldste där förklarade att jag var en kretstillsyningsman som besökte deras församling en gång i halvåret.”

Det var uppenbart att männen inte trodde på förklaringen. I stället misstänkte de att Dionisio var militär och krävde att äldstebrodern skulle föra ut honom, så att de kunde döda honom. Brodern svarade att de skulle behöva döda honom först. De gav sig i väg.

Dionisio fortsätter: ”Hundarna skällde hela natten, vilket tydde på att rebellerna fanns i närheten. Vi bad fyra gånger den natten om att Jehova skulle vägleda oss. Fastän det var torrperiod, regnade det sedan häftigt. De män som väntade på att få döda oss gav sig i väg.”

Efter mötet på söndagen sade Dionisio till de äldste att han och hans hustru skulle ge sig i väg till nästa församling. Men för att kunna göra det måste de passera rebellernas gömställe. Dionisio berättar: ”En av rebellerna tittade ut genom fönstret. Vi berättade också för honom att vi gav oss i väg. Ändå kom rebeller till Rikets sal klockan åtta på kvällen och frågade efter oss. Äldstebrodern sade till dem att vi redan hade gett oss i väg och till och med hade passerat deras gömställe. Förvånansvärt nog hade de inte sett oss. Den här erfarenheten lärde oss att förtrösta på Jehova och att modigt möta svårigheter.” Dionisio fortsätter tillsammans med sin hustru med glädje i sin tjänst.

Wilfredo Arellano har som resande tillsyningsman stor erfarenhet av att tjäna i en mängd olika områden – en del fredliga och andra mindre fredliga. År 1988 besökte han en församling i centrala Filippinerna. Där hade bröderna utsatts för press av regeringsmotståndare att förena sig med dem i uppror mot regeringen. Bröderna vägrade bestämt att göra det.

Wilfredo berättar vad som hände: ”Under mitt besök rörde sig regeringstrupper på församlingens distrikt. De ville att invånarna skulle bilda en milis som skulle bekämpa de regeringsfientliga. Vid ett möte med representanter för regeringen fick bröderna möjlighet att förklara varför de inte tänkte förena sig vare sig med de regeringsfientliga eller med en regeringsmilis. En del som bodde i området gillade inte vårt ställningstagande, men representanterna för regeringen respekterade oss.”

Wilfredo berättar vad som hände senare: ”När en broder efter mötet var på väg hem till sin gård, mötte han en grupp tungt beväpnade män som hade två fångar med förbundna ögon med sig. Han fick frågan om han hade varit med på det möte som regeringen anordnat, och han svarade sanningsenligt att han hade det. De beväpnade männen ville veta om han hade anslutit sig till milisen, men det hade han inte, och han förklarade sin neutrala ståndpunkt. Därför fick han fortsätta på sin väg hem. Några minuter senare hörde han två skott och förstod att de fångar som hade haft ögonen förbundna hade blivit avrättade.”

[Ruta/Bild på sidorna 191, 192]

Intervju med Filemon Damaso

Född: 1932

Döpt: 1951

Bakgrund: Började i heltidstjänsten 1953. Gifte sig senare och började i kretstjänsten. Efter att ha uppfostrat barn fortsatte han i heltidstjänsten som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin hustru. Han har fram till nu haft flera olika förordnanden på Visayaöarna och ön Mindanao.

Det var inte lätt att vara i heltidstjänsten under 1960-talet. Det var ont om mat på grund av alla råttor som förstörde majs- och risskördarna. Vi kunde inte längre predika i städerna, eftersom våra kläder och skor var utslitna.

Vi begav oss därför ut till fälten, bergen och avlägsna byar ute på landet – för det mesta utan att ha skor på fötterna. Det var närapå att jag inte kunde hålla ett tal vid en kretssammankomst, eftersom jag inte hade lämpliga kläder. Men vår områdestillsyningsman, broder Bernardino, var vänlig nog att låna mig sin skjorta, och jag kunde hålla mitt tal. Det fanns naturligtvis många människor som var fattigare än vi var. Vi var beslutna att hålla ut, och därför välsignade Jehova oss.

År 1982 ledde vår neutralitet till prövningar. På Mindanao var upproret mot regeringen omfattande. Eftersom jag ledde bibelstudier med en del ledare för rebellerna, stämplade regeringssoldater mig som en ”lärare” för vänsteranhängarna. Men en regeringstjänsteman förklarade att det vi lärde ut helt och hållet kom från Bibeln och inte hade något med politik att göra.

Samtidigt hade rebellerna en negativ inställning till mig, eftersom jag, när jag skulle predika, först vittnade för den ansvarige politikern i området och för chefen för militärstyrkan. Men de skadade oss inte, eftersom en av rebelledarna, som jag studerade med, försvarade oss.

Jehova hjälpte oss under årtionden att uthärda umbäranden och prövningar. Vi tackar Jehova för hans barmhärtighet och beskydd! (Ords. 18:10; 29:25)