Men så snart apostlarna hade dött förbleknade de kristnas förväntningar kring Kristi närvaro och hans kungarikes ankomst. Varför det?

En faktor var den andliga besmittelse som orsakades av den grekiska läran om själens odödlighet. Allteftersom den fick grepp om de kristna, övergav man successivt hoppet om tusenårsriket. Varför det? The New International Dictionary of New Testament Theology förklarar: ”Läran om själens odödlighet kom att inta den plats som innehades av eskatologin [läran om de ”yttersta (eller: sista) tingen”] i NT [Nya testamentet] med dess hopp om de dödas uppståndelse och dess hopp om den nya skapelsen (Upp. 21 f.); därmed blir själen föremål för dom efter döden och uppnår ett paradis som nu uppfattas som överjordiskt.” Med andra ord: Avfälliga kristna trodde att själen överlevde kroppen vid döden och att välsignelserna i samband med Kristi tusenårsregering därför måste höra till andevärlden. De flyttade således paradiset från jorden till himlen, och de trodde att den räddade själen skulle uppnå detta efter döden. I och med det fanns det inget behov av att hålla utkik efter Kristi närvaro och hans kungarikes ankomst, eftersom de alla hoppades att få bli förenade med Kristus i himlen efter döden.g

Den grekiske filosofen Platon (född omkring år 428 f.v.t.) kunde inte veta att hans läror så småningom skulle söka sig in i den avfälliga kristendomen. Platons främsta bidrag till ”kristendomen” var det som gällde treenighetsläran och läran om själens odödlighet.

Angående läran om en odödlig själ heter det i ”New Catholic Encyclopedia”: ”Den kristna föreställningen att Gud har skapat en andlig själ som han har ingjutit i kroppen vid avlelsen för att göra människan till en levande helhet är frukten av en lång utveckling inom kristen filosofi. Först med Origenes [död omkring år 254 v.t.] i Östern och S:t Augustinus [död år 430 v.t.] i Västern gjordes själen till ett andligt väsen och utformades det en filosofisk teori om dess natur. ... [Augustinus’] lära ... är till stor del (inbegripet några felaktigheter) hämtad från nyplatonismen.” — Band XIII, sidorna 452, 454.