Costa Rica

FÖR nästan fem hundra år sedan stod en högrest, välbyggd man med örnnäsa på däcket till sitt fartyg och spanade mot Mellanamerikas kust i sökandet efter en passage till Indiska oceanen. Han fann ingen. Men vad han upptäckte år 1502 var det land som fick namnet Costa Rica, vilket betyder ”Rika kusten”.

Mannen var Kristofer Columbus, en italienare som seglade under spansk flagg, på sin fjärde och sista sjöresa till Nya världen. Han och andra upptäcktsresande hoppades också finna guld i Costa Rica. Men området gav mycket lite i fråga om ädelmetaller. Vad Columbus emellertid inte kände till var att dess största rikedom var dess folk, särskilt de som äger egenskaper som gör dem dyrbara för Jehova.

Det land Columbus upptäckte var redan befolkat av indianer, vilka senast omkring år 1000 hade bosatt sig på denna smala landremsa som förenar Nord- och Sydamerika. Hur ser landet ut i våra dagar?

På sidorna omges Costa Rica av Atlanten (Karibiska havet) i öster och Stilla havet i väster, och det har en hög, klippig bergskedja, som sträcker sig från gränsen mot Nicaragua i norr till den panamanska gränsen i sydöst. Några av de högsta topparna är verksamma vulkaner. På de lägre nivåerna längs kusten, där klimatet är hett, frodas tropiska skogar. Huvuddelen av befolkningen har bosatt sig längs den svala, höga centralplatån kring huvudstaden och största staden, San José, där kaffeträd kläder sidorna på kullarna som omger staden.

Landets beräknade befolkning om 2.600.000 består i våra dagar till 97 procent av mestiser och vita, huvudsakligen av spansk härkomst, med en indiansk befolkning av omkring 5.000. Spanska är det officiella språket, och statsreligionen är romersk katolicism, även om det också finns en mängd icke-katolska religioner.

I slutet av 1800-talet kom många immigranter till Costa Rica från Jamaica, Trinidad och Barbados. Dessa tåliga människor kom för att arbeta på United Fruit Companys blomstrande bananplantager längs Atlantkusten. Med sig hade de förstås sina protestantiska och katolska religioner och seder. Dessa viljestarka och strävsamma människor var för det mesta sådana som tyckte om bibeln.

MAN UPPTÄCKER DEN BIBLISKA SANNINGEN

Före senaste sekelskiftet gjorde man alltså en mera betydelsefull upptäckt än den Columbus gjorde i Costa Rica — den bibliska sanningen. Hur Rikets budskap först fördes till Costa Rica är höljt i dunkel. Men Jehovas vittnen på Jamaica rapporterar att två jamaicabor, som hade flyttat till Costa Rica, H. P. Clarke och Louis Facey, fann sanningen där och förde de goda nyheterna tillbaka till sitt hemland, Jamaica.

Anna Reynolds, en ivrig bibelforskare från Jamaica, kom till Costa Rica år 1904. Kort efter hennes ankomst sände Sällskapet en pilgrim, broder Condell, till att förena sig med henne i kolportörsarbetet, det vill säga heltidspredikandet. Så snart som broder Condell återvände till Jamaica och rapporterade om det intresse han funnit bestämdes det att en annan kolportör, Frank Hudson, skulle sändas till Costa Rica. Han anlände år 1906 och uppväckte mycket intresse bland den engelsktalande svarta befolkningen. I numret för 1 januari 1907 av The Watch Tower rapporterades det att Costa Rica under 1906 hade varit en fruktbar mark för spridning av biblisk litteratur.

BUDSKAPET SPRIDS

År 1914 hade sanningen trängt igenom alla delar av kustzonen längs Atlanten. Det året organiserade Henry Adamson den första församlingen i Guácimo, en liten stad omkring 80 kilometer från Puerto Limón, handelscentrum i detta blomstrande jordbruksområde. Då hade budskapet också nått fram till huvudstaden, San José, som låg mer än 160 kilometer från Puerto Limón. Åtminstone två engelsktalande bröder bodde där, men eftersom San José hade en spansktalande befolkning och litteraturen var på engelska, gjordes föga framsteg där under ett antal år. Även om möten hölls i privata hem, blev de inte annonserade.

Men verket växte i andra delar av landet i en sådan utsträckning att det var nödvändigt att förordna en inhemsk broder som pilgrim (kretstillsyningsman) och låta honom besöka bröderna i alla delar av Costa Rica, även San José. Victor Samuels var den som blev utsedd.

TIDIGA SAMMANKOMSTER

År 1914 hölls en sammankomst i staden Puerto Limón, vid vilken 11 blev döpta. Omkring den tiden blev William och Claudia Goodin, Henry och Matilde Steele, familjen Wilson och familjen Williams alla döpta. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn till dessa förkunnare från den första tiden har del i vittnandet i Costa Rica i våra dagar. Men mera därom senare.

Vid dessa tidiga sammankomster tillhandahöll Sällskapet inte några dispositioner till talen. De utsedda talarna valde själva sina ämnen och arbetade själva ut sina dispositioner, och en del talade till och med utan anteckningar. Man bidrog frikostigt med pengar och livsmedel till måltiderna, som skulle serveras fritt hemma hos en av bröderna. Starkt kryddad kokt kyckling med ris och bönor kokade i kokosmjölk, jämte stekta, mogna pisanger var en oundgänglig anrättning vid varje tillfälle!

Vid slutet av sammankomsterna var det sed att fira vad som kallades kärleksmåltider, vid vilka bröderna sjöng religiösa sånger och skickade omkring ett slags bakpulverskorpor till alla de närvarande. Sångerna sjöngs fyrstämmigt med välljudande, fylliga röster.

SÄRSKILDA DRAG

Iförda vita kläder firade vännerna, på ett dystert sätt, den årliga åminnelsen av Kristi död. Barnen blev vanligtvis inte inbjudna, av risk för att de skulle störa och avleda något av uppmärksamheten från allvaret i denna ”kvällsmåltid”. Alla tog del av emblemen, bröd och vin, varefter var och en gick till sitt hem utan att säga ett ord till varandra.

Dop ordnades särskilt strax före åminnelsetiden. Bröderna och systrarna uppmuntrades att bära vita kostymer och klänningar vid tillfället. För att undvika nyfikna åskådare brukade de stiga upp före dagningen för att bege sig till stranden och fullborda dopceremonin innan grannarna fick klart för sig vad som hade hänt. Medan de som skulle döpas blev nersänkta i havet, sjöng de övriga passande sånger i bakgrunden.

De offentliga föredragen hölls mest i form av utomhusföredrag. Alla vittnena församlades till ett på förhand uppgjort ställe utomhus, och talaren höll sitt bibliska tal för dem som stod eller satt omkring honom i en halvcirkel. Publiken tog också del och stämde in när man började sjunga.

Ett namn som tillämpades på bröderna var De gamlas kyrka, eftersom föga eller ingen ansträngning gjordes att hjälpa barnen andligen, och de flesta av dem som hörde till organisationen var ganska ålderstigna. Senare organiserade bröderna en egen söndagsskola för barnen, och till sist insåg man att fostran av barnen var föräldrarnas eget ansvar. Men Matilde Steele hade redan insett det behovet. Josephine, Matildes sjunde barn, föddes år 1918. När Josephine bara var 40 dagar gammal, tog hennes mor henne med till en sammankomst i Cahuita, en kuststad söder om Puerto Limón. Det var inte något litet företag att färdas hela dagen med tåg, båt och mulåsna i det heta, fuktiga vädret. Den strapatsrika färden skadade inte den lilla Josephine. Vid 17 års ålder blev hon döpt, och hon fortsätter att troget tjäna Jehova tillsammans med sin familj.

MENINGSSKILJAKTIGHETENS SÄD SÅDD

Medan organisationen befann sig i sin barndom, började Satan så ut oenighet bland bröderna genom avundens, stolthetens, svartsjukans och de själviska strävandenas säd. Stridslystnadens anda blev uppenbar, när olika personer tävlade om framträdande ställningar i församlingarna. Eftersom dessa styrdes demokratiskt, hölls periodiska val, och äldste blev valda till sina ställningar genom att flertalet sträckte upp händerna. Ärelystna bröder, som ansåg att de förstod sanningen bättre än de som valts till dessa ställningar, försökte undergräva församlingens förtroende för de bröder som hade ansvaret. Hur gjorde de detta? Genom att ställa frågor och motfrågor under mötena. Bröderna tog ståndpunkt, och följden blev att två olika grupper av församlingsmedlemmar började komma tillsammans på olika håll i Puerto Limón.

ILLVILLIGT INFLYTANDE

Ytterligare svårigheter skulle komma att drabba denna lilla, men söndrade, grupp av kristna, när Sällskapet Vakttornets förste president, Charles T. Russell, dog år 1916. Vid världshögkvarteret i Brooklyn i New York förehades en djävulsk komplott av själviska bröder för att rycka uppsikten över Sällskapet från näste president i ordningen, Joseph F. Rutherford, och andra förordnade. Men Jehova tillät inte att hans organisation föll i händerna på sådana otrogna.

En av dem som gick i spetsen för oppositionen var Paul Johnson, som tvärtemot Sällskapets förklaring trodde att Jesu lösen också skulle tillämpas till gagn för Adam och Eva. Han skrev brev och sände skriftligt material till bröderna i Costa Rica och uppmanade dem att inte stödja broder Rutherford. Några gynnade Johnsons lära framför bibelns lära och skilde sig från organisationen.

FÖRSTA BESÖKET FRÅN HÖGKVARTERET

År 1917 hade Costa Rica privilegiet att få sitt första besök av en representant från Sällskapets högkvarter i Brooklyn, Walter Bundy, åtföljd av sin hustru. Men varför skulle Sällskapet kosta på sig att sända en representant ända till Costa Rica? Ja, antalet bibelforskare ökade. År 1918 fanns det således 73. Detta var ett glädjande resultat, särskilt med tanke på att invånarantalet i Costa Rica på den tiden var mindre än en halv miljon.

EN DEL LEDDES IN PÅ ETT SIDOSPÅR

Satan blev återigen flitig i sina ansträngningar att utplåna sanningen och försökte dra bort bröderna från deras huvudsyfte att upphöja Jehovas namn. En ny organisation, som kallades Universal Negro Improvement Association (UNIA), visade sig på scenen bland de svarta i Atlantzonen.

Vad var dess syfte? Som namnet antyder syftade den till att förbättra de svartas förhållanden. En av dess kampanjer kallades rörelsen Tillbaka till Afrika, och den betraktades av den svarta befolkningen som någonting liknande judarnas återvändande till Palestina.

En del bröder visade inte bara intresse för denna organisation, utan gick så långt som till att felaktigt tillämpa en del bibeltexter, så att de skulle stödja dess syften. Vad blev resultatet? En del bröder blev ledda bort från sin verksamhet med att förkunna de goda nyheterna om Guds rike som lösningen på människans problem. Till och med pilgrimen Victor Samuels påverkades. Han blev förordnad som pastor inom UNIA och predikade vid deras möten i stället för i församlingen. Det kan inte råda något tvivel om att detta hade en nedbrytande verkan på bröderna.

Omkring år 1924 reste Victor Samuels till Afrika för att hjälpa afrikanerna. I ett brev som han skickade från Lagos i Nigeria till en av bröderna i Costa Rica berättade han att han hade spritt 2.500 exemplar av Guds Harpa. Följden av detta blev att en hel del publicitet gavs åt budskapet om Riket i Nigeria.

VÄGEN TILL ENHET

Sedan Victor Samuels hade lämnat Costa Rica, blev Henry Adamson, från den ursprungliga församlingen i Guácimo, förordnad av Sällskapet år 1924 som pilgrim och sattes till att ha hand om verksamheten. En del bröder i Puerto Limón tyckte inte om det sätt på vilket broder Adamson skötte saker och ting, och därför gjorde de uppror. Omkring två år senare sände Sällskapet en annan representant från Brooklyn, George Young. Hans uppdrag bestod i att förena bröderna i Puerto Limón och återupprätta predikoverket på en tillbörlig grundval. Först höll han i ljuset av en lykta ett bibliskt föredrag med ljusbilder i Arrastyteatern i Puerto Limón. Därefter besökte han bröderna i San José för att sätta i gång verksamheten bland de spansktalande i huvudstaden.

Broder Youngs ansträngningar att förena de båda grupperna i Puerto Limón lyckades inte, varför han återvände till Förenta staterna. Broder Adamson förflyttades från Costa Rica till Panamá i början av 1927. Sedan de rest, förordnade Sällskapet inte någon annan pilgrim till att ha uppsikten över verksamheten förrän tio år senare, år 1937. Men de inhemska bröderna lät sig inte förskräckas. De fortsatte att predika på de fyra eller fem platser där grupper kom tillsammans, och de sände sina rapporter över tjänsten på fältet direkt till Sällskapet i Brooklyn.

År 1931 besvarades de trognas böner om enhet, när Sällskapet sände brev till alla församlingarna och uppmanade dem som var i samklang med Sällskapet att anta ett nytt namn — Jehovas vittnen. Resolutionen gav dödsstöten åt den upproriska, namnlösa gruppen. Den dog ut, så att söndringen i församlingen i Puerto Limón upphörde. Det teokratiska förordnandet av tjänare år 1938 förenade bröderna ytterligare.

VERKSAMHETEN FLAMMAR UPP IGEN

Innan broder Adamson for till Panamá, organiserade han en grupp i Río Hondo, ett litet samhälle i Atlantzonen. En av dem som döptes den 17 november 1926 var Albert Ezra Pile. Han hade för första gången fått höra talas om sanningen den dag han anlände från Barbados år 1918 vid 29 års ålder, men föga insåg han vid den tiden att han skulle komma att spela en större roll i Jehovas vittnens historia under kommande år. När Ezra lade sig på kvällen, bad han värden om någonting att läsa och fick första delen av Studier i Skriften. Den natten antände den bibliska sanningens gnista hans kärlek till Jehova. Han blev snart pionjär och tillhör nu vid 99 års ålder Siquirresförsamlingen. Men hur påverkade han vittnandet?

År 1927 flyttade broder Pile till den lilla staden Siquirres, där han träffade Frank Hudson, kolportören som hade kommit till landet år 1906 för att sätta fart på verket. Men vid den tiden hade broder Hudsons nitälskan i tjänsten svalnat av nedstämdhet. Bröderna Pile och Hudson beslöt därför att förena sig och få verksamheten att flamma upp igen på ett mera organiserat sätt.

Eftersom krigsmolnen ruvade över Europa år 1937, fruktade broder Pile för att krigsfaran skulle kunna avskära tillförseln av litteratur från högkvarteret till Costa Rica. Han skrev därför till Brooklyn och erbjöd sig att i sitt hem ta hand om Sällskapets litteraturförråd. Sällskapet samtyckte till detta, och litteraturen flyttades från Puerto Limón till Siquirres. Broder Pile blev depåtjänare och expedierade litteratur till alla delar av landet där vittnen bodde.

ETT NYTT FÄLT ÖPPNAS

Hittills har vi bara dryftat händelser längs Atlantkusten bland den engelsktalande befolkningen. Men det hade ännu inte gjorts någon verklig ansträngning att nå den spansktalande befolkningen i den delen av landet med budskapet om Riket.

Det var i Siquirres som det stora spanskspråkiga fältet öppnades i Atlantzonen, när Florencio Pérez, en nicaraguan, hörde sanningen av Frank Hudson på ett ovanligt sätt. Det var år 1932. En staty som tillhörde broder Hudson retade Florencios aptit när det gällde sanningen. Broder Hudson hade gjort en solid modell av bildstoden i Nebukadnessars dröm, med ett huvud av guld, bröst av silver och ben av järn. Han brukade ställa denna modell på verandan till sitt hus, och när några förbipasserande stannade till, förklarade han dess innebörd. Ibland satte han upp en tavla på torget och förklarade bibliska profetior för de församlade människorna.

Frank Hudson talade lite spanska, och Florencio talade mycket lite engelska. Trots detta språkhinder blev han intresserad av Hudsons förklaring av bibeln och lärde sig till och med själv att läsa och skriva.

När Florencio läste broschyren Hem och lycka, blev han övertygad om att detta var sanningen och skrev till Sällskapet i Brooklyn och sade att han önskade samarbeta med Jehovas vittnen. Sällskapet svarade med ett uppmuntrande brev och skickade en spansk bibel. Från den stunden började han ägna all sin tid åt att sprida Rikets budskap och använde biblisk litteratur från broder Hudson. Till sist, år 1938, blev Florencio döpt vid en sammankomst i Siquirres.

DEN FÖRSTE SPANSKE PIONJÄREN

Ett år innan Florencio Pérez blev döpt (även om han redan hade överlämnat sig åt Gud), ansökte han hos Sällskapet om att få träda in i pionjärtjänsten. Han blev förordnad den 1 juni 1937 och blev således den förste spansktalande pionjär som förordnades i Costa Rica. Hans första distrikt blev den spansktalande befolkningen i Atlantzonen. Han förordnades också att samarbeta med den lilla spansktalande församlingen i San José.

Broder Pérez använde en stor mängd av metoder att sprida Rikets budskap. Ibland fäste han broschyrer vid trädgrenar längs stigar, där de som passerade kunde finna dem. Eller också gick han till flygfältet i San José och lämnade litteratur till utlandsresenärerna och fick dem att lova att låta litteraturen gå vidare till någon annan. När han gick till fots genom den täta djungeln, brukade han sova varhelst han befann sig när natten bröt in, ibland bara med stjärnorna över sig och utlämnad åt myggen. Han bröt ofta nattens tystnad genom att knäppa på sin gitarr, som han alltid hade med sig. Sin läggning, att vilja ströva omkring och predika evangelium, förde han med sig till Nicaragua, där han fortsatte att vara pionjär i många år.

FÖRSAMLINGEN I SAN JOSÉ

Hur hade den spansktalande församlingen i San José bildats? Ända sedan första världskrigets dagar hade möten på engelska språket hållits hemma hos broder Williams, som lärde känna sanningen år 1912 och senare blev presiderande tillsyningsman. Han hade tidigare varit lekmannapredikant i en evangelisk kyrka, där hans hustru spelade orgel. Eftersom det bara var få engelsktalande människor som bodde i huvudstaden på den tiden, gick tillväxten sakta.

Men när spansk litteratur blev tillgänglig, blev det lättare att predika. Från 1931 höll en grupp på tio eller tolv spansktalande möten i privata hem. Felipe Salmerón var en av dem. Han vittnade också i Puntarenas på Stillahavskusten. Till sist, efter mer än 30 år, hade sanningen nått från kust till kust.

I slutet av 1941 blev broder Pile sänd från Siquirres till San José för att ersätta broder Williams som tillsyningsman. Församlingen samlades nu i Flavio Romeros hem, och Sällskapet korresponderade med dem genom pionjären Florencio Pérez.

GILEADITER GER BISTÅND

När broder Pile sände sin rapport till Sällskapet angående tillståndet i församlingen i San José, rekommenderade han att en broder som var väl befäst i teokratiskt uppförande skulle sändas till Costa Rica för att öva uppsikt över verksamheten. Bröderna behövde inte vänta länge, för den 23 december 1943 anlände Theodore Siebenlist och hans hustru, Hermena, från Gileads första klass. Costa Rica var ett av de fyra första länderna i världen som fick ta emot gileaditer.

Broder Siebenlist hade en fast bakgrund inom organisationen. Hans far blev döpt år 1913, två dagar efter det att Theodore föddes. Hans föräldrars hem användes till möten, och han tog del med dem i traktatspridning. Han blev döpt vid sammankomsten i Washington år 1935. Vid en sammankomst år 1937 träffade han Hermena Deines, och de gifte sig året därpå.

I Costa Rica kände man av verkningarna av andra världskriget, som fortfarande rasade i Europa. Så när Siebenlists anlände till San José, såg man tecken på inskränkningar överallt. De sökte en månad innan de fann en passande bostad på andra våningen i ett hyreshus med ett angränsande rum som kunde användas som Rikets sal. Den var lämpligt belägen ett halvt kvarter från huvudgatan och blev därför en välbekant adress. Man fortsatte att använda rummet som Rikets sal till 1956, när ett avdelningskontor byggdes med en angränsande Rikets sal.

AVDELNINGSKONTOR UPPRÄTTAS

Omkring tre månader efter det att missionärerna anlänt gjorde Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets tredje president, och hans medhjälpare Milton Henschel ett besök. Detta var första gången som en president för Sällskapet satte sin fot i Costa Rica. Litteraturdepån hade redan blivit flyttad från Siquirres till San José i januari 1944, och nu i mars upprättade broder Knorr ett avdelningskontor. Detta blev en vändpunkt, när det gällde tillsynen över vittnandet. Under sitt besök ordnade broder Knorr med att man skulle söka efter ett större missionärshem, eftersom mera hjälp skulle anlända. Man fann ett hem i nordvästra delen av San José.

Under de två följande åren slöt sig Charles och Lora Lea Palmer, Woodrow (”Woody”) Blackburn, Donald H. Burt, William Eugene Call och Franklin och Emily Hardin, alla utexaminerade från Gileadskolan, till missionärsfamiljen. Vilken utmärkt hjälp! Donald Burt stannade bara en kort tid, eftersom han blev sänd till Honduras och senare till Peru, där han nu tjänar som samordnare i avdelningskontorets kommitté.

ENHET I SAN JOSÉ

Förutom den tidigare söndrade gruppen i Puerto Limón fanns en annan i San José. Vad hände med den gruppen i San José? Broder Siebenlist uppmuntrade till enhet. Hans motto var: ”Gör det riktigt, eller gör det inte alls.”

Broder Siebenlists årsrapport för 1944 till Sällskapet glödde av framsteg. Han skrev: ”De spanska bröderna i Costa Rica, som nu uppgår till omkring 75, var söndrade, när vi kom hit i december, och hade ända fram till föregående månad haft två Rikets salar i San José. Omedelbart efter vår ankomst blev de båda grupperna inbjudna att förena sig och regelbundet komma tillsammans i samma lokal. Vid första mötet var båda grupperna närvarande och uppgick till omkring 30 allt som allt. Genom Herrens nåd fungerar nu organisationen på platsen ganska smidigt, och gruppen har växt till omkring 60.”

Nästföljande april blev det ett nytt rekord i fråga om förkunnare: 223! Vilken tillväxt var inte detta, när man tänker på att när Siebenlists anlände, mindre än två år tidigare, bestod de fyra engelsktalande och de två spansktalande församlingarna av omkring 120 förkunnare!

TJÄNARE FÖR BRÖDERNA

Under sitt första år i Costa Rica tjänade broder Siebenlist som tjänare för bröderna (kretstillsyningsman). Han besökte de sex församlingarna och de isolerade intresserade, fastän avstånden var stora och resorna var svåra. I och med ankomsten av ytterligare missionärer kunde fler besök göras i församlingarna.

En av missionärerna, broder Blackburn, rapporterade efter en treveckorstur till de sju engelsktalande församlingarna som tjänare för bröderna: ”Man måste beundra det nit och den kärlek dessa bröder visar, när det gäller teokratin. Bröderna är fattiga ekonomiskt, men de är ändå mycket frikostiga när det gäller att ta emot Sällskapets tjänare i sina hem och ge dem det bästa de har att erbjuda. De är ödmjuka och önskar få anvisningar. De klagar inte över att de måste gå kilometervis genom hettan och gyttjan för att göra återbesök och leda bibelstudier.”

Broder Blackburn fortsätter fortfarande i heltidstjänsten — nästan 40 år efter det att han lämnade in den rapporten. Han har tjänat i Nicaragua, Honduras och Mexico med sin familj.

Besöken av tjänarna för bröderna uppskattades inte bara av församlingarna, utan också av ortsbefolkningen. Franklin Hardin (bättre känd som ”doktorn” eftersom han var kiropraktor) och hans hustru, Emily, besökte Puerto Limón år 1946. Ortstidningen kommenterade: ”Den distingerade besökaren åtföljdes av sin mycket trevliga fru. De är två som vi inte har sett tidigare, men de korta stunderna i deras närhet ger snabbt intagande och oförglömliga intryck, och kontentan av deras tal berikar och gläder oss, som om vi hade varit bekanta med dem i många år. Vi följde ingående de många skriftställen han citerade som bevis för sitt budskap.”

DEN FÖRSTE INFÖDDE KRETSTILLSYNINGSMANNEN

Rapporten om kretsverksamheten under denna första tid skulle inte bli fullständig, om vi inte nämnde Arnold Williams från Puerto Limón. Han skötte en butik åt United Fruit Company, men så snart som han kunde, gjorde han anordningar för att bli reguljär pionjär. I detta blev han ett utmärkt föredöme för de yngre i att sätta Rikets intressen främst. På grund av sitt nit och sin beslutsamhet blev han övad som kretstillsyningsman i San José och började år 1948 i kretsverksamheten. Han gifte sig med Mildred Gumbs (nu Ortega), och de fortsatte tillsammans i kretsverksamheten till 1959. Eftersom han hade studerat både engelska och spanska, tolkade han broder Knorr under detta första besök. Det blev en tråkig förlust för alla när han dog helt ung och efterlämnade många ”anbefallningsbrev”. — 2 Kor. 3:1.

BUDSKAPET SPRIDS GENOM PIONJÄRVERKSAMHET

Förutom missionärernas och kretstillsyningsmännens värdefulla hjälp spelade pionjärer en framträdande roll i att sprida budskapet till nya områden. I början av 1944 fanns det två pionjärer, men i augusti hade gruppen växt till nio.

Det var 13 förkunnare som kom tillsammans i Grecia, där systrarna Evelyn Ferguson (nu Taylor) och Mildred Gumbs blivit förordnade att verka som de första pionjärerna med särskilt uppdrag i landet. Under det följande året, 1945, slöt även Eugenia Dillon upp i ledet bland pionjärerna med särskilt uppdrag.

Berta Solera, en gammal änka, som var pionjär i San José, hyste en önskan att få återvända till sin födelseprovins, Guanacaste, men hon hade inte några pengar till att betala resan, förrän hon sålde sitt enda försörjningsmedel, sin lilla symaskin. Hon och Anita Taylor gjorde en predikotur där år 1947 och fann personer, både i Liberia och i Filadelfia, vilkas intresse för andliga ting fick dem att öppna sitt hem för pionjärer. År 1949 blev Berta, som åtföljdes av sin dotter, förordnad som pionjär med särskilt uppdrag i Liberia, där hon fick sällskap av två av flickorna Swaby. Vilka är flickorna Swaby?

PIONJÄRSYSTRAR

Claudia Goodin, en lång, ljushyad kvinna, som härstammade från Jamaica, hade två döttrar, Joy och Fe. Claudia bodde då tillsammans med sin köttsliga syster Arelminta Swaby i Puerto Limón. Arelminta hade fyra döttrar, Dorell, Calvie, Lila och Casel. Dorell var den första av flickorna Swaby som vågade sig på att gå ut som pionjär. Hon och Corina Osorio (nu Novoa) fick förordnande till Kap Quepos, som ligger på västkusten. Senare blev Dorells tre systrar också pionjärer.

Claudia Goodins två döttrar, Fe och Joy, började som pionjärer med särskilt uppdrag år 1948 i Alajuela, där en församling hade upprättats. Dora Argentina Vargas (nu Call) fogades också till pionjärstyrkan. År 1950 gick Dorell Swaby och Fe och Joy Goodin igenom Gileadskolan och blev förordnade till Panamá. Lila Swaby och Evelyn Ferguson for till Gilead på våren 1953, och Argentina var med i klassen därpå. Ända sedan 1940-talet har dessa flitiga systrar varit sysselsatta med att så ut många korn av Rikets sanning.

HÄSTEN OCH BARBERAREN

Omkring 1944, när avdelningskontoret hade blivit upprättat i San José, fick en som hörde till den romersk-katolska tron i San Carlos genom posten broschyren Harmageddon och lät den gå vidare till Naftalí Salazar, en protestant. Naftalí blev så förvånad över det han läste i broschyren att han visade den för pastorn i sin kyrka. Pastorn blev uppretad och varnade honom för detta ”russellianska gift”.

Men Naftalí önskade träffa någon från Vakttornets organisation, som hade gett ut broschyren. Han hade hört talas om en italiensk barberare, som också fick litteraturen. Barberaren bodde i Grecia, omkring ett hundra kilometer därifrån. Naftalí bestämde sig för att besöka barberaren. Han räknade ut att för att färdas till Grecia kunde han anmäla sig som boskapsfösare för en färd på tre dagar och på återresan stanna till i Grecia.

När Naftalí kom till Grecia, fick han vägledning till ett äldre par, som inte kunde tala spanska. Han tog fram sin älskade broschyr och visade den för dem. De kunde bara säga ”Bibel, Bibel” och pekade snabbt nedåt vägen till en kulle. Besviken besteg han sin häst och red i trav i den riktningen. På toppen av kullen vek Naftalí av från huvudvägen in på en smal stig och stannade vid en grind. Naftalí öppnade grinden, och hästen vände sig om för att hjälpa honom att stänga den. De befann sig på någons lantgård. Naftalí och hans häst travade över fältet till en annan grind. Framför grinden var en liten koja, utanför vilken en man, hans hustru och två små barn satt.

”Vad vill du?” frågade mannen.

”Ursäkta mig, men hästen förde mig hit. Jag söker efter en italiensk barberare.”

”Det är jag, och vem är du?”

”Jag är Naftalí Salazar från San Carlos.”

Barberaren, som tydligtvis redan hade hört talas om den här mannen, sträckte upp händerna och sade: ”Må Jehova bli prisad. Han har sänt dig hit.” Vilken lycklig dag var det inte för Naftalí!

ÄKTENSKAP OCH LOTTERIER

När Rikets verk grenade ut sig, uppstod också ett behov av moralisk rening. År 1946 åtföljdes broder Knorr på sitt andra besök av broder F. W. Franz, vilket visade sig vara till stor hjälp. De inhemska bröderna fick sin uppmärksamhet riktad på ämnet legalisering av äktenskap. Leonard Hurst, som då inte var lagligt gift med den kvinna han bodde tillsammans med, påminner sig vad broder Knorr sade. ”Till er alla här i kväll som bor tillsammans med en kvinna men inte har fått ert äktenskap lagligen ordnat ger jag en del råd. Gå till katolska kyrkan och låt anteckna er som medlem, eftersom ni där kan leva på det sättet. Men det här är Guds organisation, och här kan ni inte göra det.”

Leonard tyckte att broder Knorr talade direkt till honom, så på mindre än en månad skaffade han sig skilsmässa från sin tidigare hustru och blev lagligt gift med den kvinna som han hade bott tillsammans med.

Att man köpte lottsedlar var en annan sak som behövde rättas till. Evelyn Ferguson valde alltid ut ett visst lyckonummer och bad till och med att hennes nummer skulle utfalla med vinst. Varför det? Så att hon skulle kunna bli pionjär. När hon insåg att detta inte var rätt enligt bibeln, var hon fast besluten att hon skulle sluta att köpa lottsedlar.

Mannen som Evelyn köpt lottsedlar av besökte henne som vanligt och ville prompt att hon skulle spela på sitt lyckonummer igen. Evelyn stod emellertid fast vid sitt beslut och blev inte det minsta missräknad, när hennes nummer utföll med vinst just den dagen. Kort efter den händelsen blev hon pionjär — utan hjälp av ”guden Lyckan”. — Jes. 65:11, NW.

”STOFT TILL STOFT”

Vittnena upphörde också med att utöva traditionella religiösa sedvänjor som var tvivelaktiga. Vid begravningen av ett av vittnena, till exempel, avslutade brodern som ledde begravningen med en kort bön vid graven. Eftersom han inte iakttog den religiösa vanan att upprepa orden ”aska till aska och stoft till stoft” och strö ut en sedvanlig handfull jord på kistan, blev de närvarande kyrkomedlemmarna mycket indignerade och gjorde det själva.

Någon tid senare dog en äldre syster. Vid hennes grav, strax innan kistan sänktes ner, slog brodern som ledde begravningen upp bibeln och läste orden: ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bli.” (1 Mos. 3:19) I det brodern vände sig till folkskaran, där också samma kyrkomedlemmar var med, sade han utan att göra någon paus: ”Det sägs inget här om aska. Sänk ner kistan, bröder.” Opponenterna, som gjorts mållösa, strödde inte på sin traditionella handfull jord.

Vad blev resultaten av kretstillsyningsmannens besök, tillströmningen av missionärer och fasthållande vid bibelns lagar? Enhet och tillväxt. Till och med innan 1950-talet började hade man överskridit tusenstrecket i fråga om förkunnare, mer än 850 bibelstudier rapporterades varje månad, och 32 församlingar hade bildats.

SAMMANKOMST PÅ LANDSBYGDEN

Fram till 1950 hade de flesta av sammankomsterna hållits i Puerto Limón och San José. Men nu hade det uppstått tillräckligt intresse för att det skulle kunna hållas en sammankomst i en liten bosättning som kallades Argentina de Tilarán.

Det var inte lätt för broder och syster Siebenlist att komma till Argentina de Tilarán. De färdades först med flyg och steg sedan på en gammal buss, som förde dem fram längs en guppig väg. Där vägen slutade, väntade bröderna på dem med hästar. Återstoden av färden fick göras på hästryggen. Bara några spridda lantgårdar omgav sammankomstplatsen. Men bröderna var mycket hänförda — det här var deras första sammankomst. En del av dem hade gått till fots på bergsstigar i mer än nio timmar. När räkning gjordes på söndagen, var nästan 300 personer närvarande. En del stod under mötena, och andra satt på provisoriska bänkar, vilka bestod av bräder som man lagt ovanpå rissäckar.

Under sammankomsten leddes skolan av en nyligen förordnad tillsyningsman för skolan i teokratisk tjänst. Innan han började, gav kretstillsyningsmannen honom detaljerade anvisningar om hur han skulle ge råd åt eleverna. Det sades till exempel att han skulle ge råd åt varje elev beträffande två goda punkter och två svaga punkter. Kretstillsyningsmannen var säker på att brodern förstod detta och att skolan därför skulle gå smidigt. Till kretstillsyningsmannens förtret reste sig skoltillsyningsmannen upp, sedan den förste eleven hade avslutat sitt tal, och sade nervöst men allvarligt: ”Broder, du hade två goda punkter och två dåliga punkter. Försök att göra det bättre nästa gång.” Utan något ytterligare råd introducerade han sedan näste elev.

FRÅN FISKARE TILL MÄNNISKOFISKARE

År 1940 reste Josephine Steele till Moín, strax norr om Puerto Limón. För att börja sitt vittnande satte hon upp grammofonen vid järnvägsstationen i Moín. Hon drog upp grammofonfjädern med några snabba vevtag, slog ifrån bromsspaken och satte försiktigt ner stiftet på första spåret till en skivinspelning av domare Rutherford. ”Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]”, dundrade rösten från grammofonen. En stor grupp av människor församlades. En i gruppen, Vincente Sanguinetty, skickade efter sin fiskarvän, Silbert Spence. Silbert, med upprullade byxben, närmade sig klungan av åhörare, satte händerna i sidan, tittade på sin vän Vincente och frågade: ”Vem är det som talar?”

”Det är domaren, dumbom!” svarade Vincente och syftade på Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets andre president.

Eftersom Vincente redan hade läst några av broder Rutherfords böcker, höll de båda männen Josephine flitigt upptagen hela dagen med sina bibliska frågor. Vincente berättade för syster Steele att han en dag på havet mitt i en förfärlig storm hade bett till Herren om hjälp och lovat att tjäna honom om han överlevde. Han ville fortfarande uppfylla detta sitt löfte till Gud, men det var två hinder som bekymrade honom — flickor och droger. Ett bibelstudium sattes i gång med dessa två män, och kort därefter, den 21 september 1940, blev båda döpta, liksom också Silberts hustru, Valmina, blev.

”Min glädje började öka, när jag kom till insikt om att Jesu ord till Petrus och Andreas uppfylldes på mig”, sade Silbert. ”Jag fiskade nu människor.” Joshua Steelman, som var på besök såsom en särskild representant för Sällskapet, frågade Silbert: ”När planerar du att bli pionjär — när Harmageddon knackar på dörren?” Silbert insåg det brådskande. Han och Valmina började som pionjärer i november 1948.

Även om Silbert hade det svårt med att tala spanska, blev han förordnad som spansk kretstillsyningsman. Till att börja med var alla hans tal på engelska, och någon tolkade honom. En dag gav en spansktalande broder Silbert en försäkran med orden: ”Broder Silbert, var inte oroad för din spanska. Vi förstår att den vållar dig besvär, men samtidigt lär vi känna sanningen lättare från dig.” Kärleken har alltså inga språkhinder.

Silberts hustru arbetade troget tillsammans med honom i kretsverksamheten till sin död år 1974. Han tjänade troget som medlem i kommittén för avdelningskontoret till sin död i maj 1985.

FÖRSTA SAMMANKOMSTHALLEN

Ökningen av antalet vittnen började få inverkan på de religiösa ledarna runt om i landet. De övade påtryckningar på de samhälleliga organisationerna och gjorde det därigenom svårare och svårare att boka platser för kretssammankomster i Puerto Limón. Vittnena beslöt sig därför för att bygga en Rikets sal som också kunde fungera som sammankomsthall. På en tomt bara tre kvarter från centraltorget uppfördes en två våningar hög byggnadskropp. Rikets sal låg en trappa upp, och nedervåningen innehöll bostad åt kretstillsyningsmannen, såväl som ett kök och serveringsutrymme för sammankomstens cafeteria. Torsdagen den 19 augusti 1954 skedde överlämnandet. År 1972 byggdes huset om, och för närvarande används det av tre församlingar och till de mindre engelska sammankomsterna.

RIKETS SAL NERBRÄND

På den motsatta kusten, Stillahavskusten, fick bröderna inte erfara samma glädje av sin Rikets sal. En liten församling på omkring 45 förkunnare kom tillsammans i det lilla landsortssamhället Manzanillo de Ario. Motståndet mot dem växte till dess hoten om våld bar otäck frukt.

En natt, omkring midnatt, gick Rikets sal på orten plötsligt upp i lågor. Den förtärdes så snabbt att ingenting kunde räddas — en stor förlust av materiella och andliga ting för redan fattiga människor. Lamslog denna lömska mordbrand Rikets verk? Nej! Overksamma förkunnare vaknade till andligt liv; nya började förena sig med vittnena. De flyttade sin mötesplats till en broders hem och fortsatte med sina anordningar för åminnelsefirandet.

Påverkade detta nidingsdåd närvaroantalet vid Åminnelsen? Ja, men till det bättre. Det blev en ökning med nästan 300 procent över tidigare år. Sann tro kan inte skakas av motståndare, ett faktum som underbart ådagalades av Kristus Jesus och apostlarna och som blir efterliknat nu i vårt århundrade av tusentals vittnen, som bevisar äktheten hos sin tro under provsättning. — 1 Petr. 1:6, 7.

PÖBELAKTION HEJDAD

Mycket av motståndet var inspirerat av prästerskapet. För att till exempel varna sin hjord, närhelst vittnena var i grannskapet, installerade prästerna högtalare i klocktornen till sina kyrkor. De tryckte skyltar, på vilka det stod: ”Vi är katoliker. Vi tar inte emot protestantisk propaganda.” Sedan sålde prästerna skyltarna till sina församlingsbor, vilka i sin tur satte upp dem i fönstren till sina hus. Vittnena brydde sig naturligtvis inte om dessa skyltar.

Eugenia Dillon fann att inte alla människor lät sig ledas av prästerna. En dag när hon var ute i tjänsten på fältet samlades en mobb och följde efter henne och skrek: ”Änglajungfrun styr här. Länge leve biskopen! Vi är katoliker och tar inte emot protestantisk propaganda.” Hon bad snabbt till Jehova om hjälp. Vid nästa dörr som hon knackade på frågade en man, när han såg pöbeln: ”Förföljer alla de här människorna dig? Kom in, så skall jag försvara dig mot den där skocken av vildar.”

När syster Dillon väl var inne och trodde att hennes bön hade blivit besvarad, störtade mannen in i ett annat rum, grep sin revolver, laddade den och sprang ut ur huset till grinden. Medan han där svängde sin revolver, skrek han till pöbeln: ”Den här flickan hör inte till min religion, men jag försvarar henne och befaller den här pöbeln att upplösas, om ni inte vill dö.”

Pöbeln skingrades omedelbart. Mannen kom tillbaka in i huset med ett leende och sade att han i verkligheten inte hade tänkt döda dem, men att magasinet på ett skjutvapen var det enda språk som den ligan av demonbehärskade vildar kunde begripa.

Vid ett annat tillfälle tog broder Pile, som bar på sin grammofon, en stor grupp förkunnare med sig för att bearbeta Juan Viñas, väster om Siquirres. Prästen på platsen började ringa kraftigt i kyrkklockorna och kalla samman sitt folk. Han gav anvisningar åt några av sina understödjare att de skulle gå från dörr till dörr och uppmana andra att inte lyssna, när vittnena kom på besök.

Prästen måste ha känt sig skadeglatt triumferande och trott att han hade lyckats bra, till dess jefe político, ett slags borgmästare och polischef, sammankallade bröderna och andra poliser till sitt kontor. Sedan uppmanade jefe político broder Pile att spela grammofonbudskapet. Sedan poliserna lyssnat till skivorna, skaffade de litteratur. Polischefen kunde inte se något orätt i vittnandet och uppmanade dem att fortsätta att predika.

En triumf blev följden, när John Craddock höll ett offentligt föredrag i San Ramón, vid musikestraden i parken. Några personer från platsen, pionjärerna från San Ramón och omkring sex bröder som hade följt med broder Craddock från San José var närvarande. (John och hans hustru, Emma Marie, som utexaminerats från tionde klassen vid Gilead, hade förenat sig med missionärsfamiljen år 1949. Nu, bara ett och ett halvt år senare, skulle de just få smaka på motståndet.) En präst med en grupp barn gick upp på musikestraden bakom broder Craddock och började häckla honom. Samtidigt kom en på förhand ordnad grupp vuxna springande bortifrån änden av stadstorget och ropade: ”Döda honom, döda honom!”

Pöbeln skulle tydligtvis bara skrämma broder Craddock, för den passerade alldeles förbi utan att röra honom. Ur stånd att kunna avsluta föredraget gick John, åtföljd av Marie och de andra från San José, till busshållplatsen, där stadens borgmästare hänvände sig till dem och talade om för dem hur ledsen han var över att föredraget hade blivit stört. Borgmästaren bad att John skulle komma tillbaka och hålla ännu ett föredrag och lovade att det skulle ordnas med polisskydd.

Tre veckor senare blev det därför så att gruppen av förkunnare återvände till San Ramón och till och med annonserade talet över hela staden med löpsedlar. När tiden för talet var inne, stod poliser uppradade på torget. Den gången blev det inte några störningar.

INBÖRDESKRIG

Valet 1948 resulterade i en revolution. Detta gjorde det svårt att förflytta sig i tjänsten på fältet. Medan Eugenia Dillon bearbetade ett lantdistrikt tillsammans med sin predikopartner, hejdades de av soldater. ”Halt, vem där?” röt soldaterna med gevären riktade mot systrarna. ”Vilket politiskt parti tillhör ni?”

”Vi är Jehovas vittnen”, svarade systrarna. ”Vi kungör Guds rike förmedelst Kristus Jesus, den enda regering som kan skänka verklig fred åt mänskligheten.”

Medan soldaterna genomsökte väskorna, vittnade pionjärerna för dem. Systrarna släpptes och fortsatte att predika för människor i grannskapet, som var oroliga på grund av kriget.

Under inbördeskriget övergav många av de falska herdarna, prästerna, sina hjordar och flydde för sitt liv. Detta gav vittnena tillfälle att predika för de fårlika som lämnats kvar. Nu kunde befolkningen se att deras prästerliga herdar inte hade närt dem, utan bara hade skinnat dem. När de falska herdarna återvände, fann de till sin förfäran att vittnena ledde studier med många av deras hjord.

TRANSPORT MED MULÅSNETÅG

Kommunikationerna är nära förbundna med predikoverket, och flera olika medel har utnyttjats i Costa Rica. Tåg har använts. Men inte alla tåg dras av en maskin. Mulåsnetåget är ett säreget fordon, som rullar på en smalspårig bana och dras av en mulåsna. Den kan skänka mer spänning än en berg- och dalbana.

Vagnen består av en plattform, som vilar på hjul. Plattformen har bänkar med sittplatser för 20 personer. När mulåsnetåget löper på spåret, består den enda bromsen av en träspak som är monterad genom ett hål i golvet. Spaken svänger som en hävstång och pressas mot hjulet. Nedförslöpor kan således vara en fara för mulåsnan, om föraren inte hindrar den rullande plattformen från att braka in i djuret. Passagerarna blir också nerstänkta av gyttja från mulåsnans hovar, men det är det minsta av problemen. Urspårningar kan slunga passagerare upp i luften, så att de bryter armar och ben när de landar.

På floderna färdas man i små båtar med utombordsmotorer eller i urholkade kanoter med träpaddlar. För att till exempel nå Guanacaste på en predikotur tog syster Solera tåget till Puntarenas, for över Nicoyaviken med båt och åkte sedan i en oxdragen kärra i 15 timmar. Det var ingen ringa bedrift av en kvinna i 60-årsåldern!

FÖRÄNDRINGAR VID AVDELNINGSKONTORET

Theodore Siebenlist tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret från det att det upprättades i mars 1944 till juni 1952, när han och hans hustru lämnade det för att göra förberedelser inför födelsen av deras dotter Janet.

William Call, en gileadit från tredje klassen, som hade blivit sänd från Costa Rica till Nicaragua år 1946 för att sörja för avdelningskontoret där, återvände till Costa Rica som tillsyningsman för avdelningskontoret. Han fortsatte som sådan till 1954, då han gifte sig med Dora Argentina Vargas, en gileadit, som ursprungligen kom från Guatemala. Deras son Robert tjänar nu vid Betel i Brooklyn. William Aubrey Bivens från Guatemala var den näste som blev utsedd som tillsyningsman för avdelningskontoret. Han och hans hustru, Bertha, hade varit där i landet sedan de utexaminerades från femte klassen vid Gilead. Senare fick de nytt förordnande, till Brasilien, där han tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret till sin död år 1969.

Sedan broder Bivens fått nytt förordnande, till Brasilien, verkade Charles Sheldon som tillsyningsman för avdelningskontoret till mars 1964, då George Jenkins och hans hustru anlände. Hälsoskäl tvingade familjen Jenkins att lämna Costa Rica år 1966. Näste tillsyningsman för avdelningskontoret, Lorence A. Shepp, befann sig fortfarande i Nicaragua. Hur kom han till Costa Rica?

Lorence hade varit i heltidstjänst sedan 1958 och hade tjänat i kretsverksamhet i Canada och i Alaska. När kretstillsyningsmännen blev inbjudna till högkvarteret i Brooklyn till en särskild skola i Rikets tjänst, frågade broder Knorr om någon var villig att ta emot ett förordnande som missionär i ett främmande land utan att först gå igenom Gileadskolan. Broder Shepp tackade ja till inbjudan. Han blev sänd till Nicaragua år 1961, där han gifte sig med Juana Olimpia Guinart, en kubanska från Gileads 22:a klass. Detta var hennes tredje förordnande, eftersom hon redan hade tjänat som missionär i Honduras och i Mexico.

Sedan broder Shepp senare gått igenom en tiomånaderskurs vid Gileadskolan, packade han och Olimpia sina väskor för att resa till sitt nya distrikt, El Salvador. Först bestämde de sig för att ta semester i Costa Rica, och de blev genast förtjusta i det landet. De visste ingenting om att ett brev, i vilket deras förordnande ändrades till att gälla Costa Rica, redan var på väg med posten.

Shepps anlände i september 1966, och vid den internationella sammankomsten i december det året meddelade broder Knorr att broder Shepp hade blivit förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret. Han tjänar för närvarande som samordnare för avdelningskontorets kommitté.

STIMULANS TILL ATT UTVIDGA

I december 1954 besökte broder Knorr återigen Costa Rica och tillkännagav byggandet av ett nytt Betelhem och en Rikets sal. Entusiasmen var stor. Anordningar gjordes för att köpa en tomt mitt i San José. I början av januari, just som bröderna skulle börja bygga, kom så en invasion av väpnade styrkor från norr. Trots att städer och samhällen blev utsatta för kulspruteeld från flygplan, fortsatte bröderna att vittna från dörr till dörr för att trösta människor med budskapet om Guds rike. Januarirapporten över tjänsten visade att högsta resultatet från föregående år hade överträffats. Men resultatet för april visade sig vara ännu bättre! Det blev en ökning om 30 procent, med 2.078 förkunnare.

Hur gick det med avdelningskontorets nya fastighet? Blev den fördröjd? Avdelningskontorets byggnad fullbordades den 25 januari 1956, precis två dagar före det överraskande besöket av broder Knorr och hans hustru, Audrey. Det blev överlämnat den 27 januari 1956.

SVÅRIGHETER I FÖRBINDELSE MED FLAGGHÄLSNING

I september 1959 kom frågan om flagghälsning i förgrunden i skolorna i Puerto Limón. Tretton elever, alla Jehovas vittnen, vägrade att ta del i dessa ceremonier, eftersom det skulle vara ett brott mot deras kristna samvete. Fastän vittnenas barn inte hade tagit del i någon respektlös handling och deras uppförande hade varit oklanderligt, blev de anklagade för upproriskhet och uppstudsighet och blev relegerade från skolan.

Den lägre domstolen vägrade att ge tillåtelse åt barnen att bli återintagna, så länge som de vägrade att hälsa flaggan. Målet vädjades till Högsta domstolen i Costa Rica. Där påpekades det för rätten att Costa Ricas författning garanterar religionsfrihet och rätten att få undervisning i statens skolor. Men Högsta domstolen upprätthöll den lägre domstolens beslut och hävdade att lagen beträffande religionsfrihet inte hade blivit kränkt.

När nästa termin började, togs de flesta av eleverna emot igen i skolan, men de blev återigen relegerade, när de inte ville ta del i andra flagghälsningsceremonier. En petition inlämnades då till skolöverstyrelsen, men den 5 juli 1960 blev denna petition avvisad.

Flagghälsningsfrågan fick ganska stor publicitet både i tidningarna och i radion. Frågan existerar fortfarande i skolorna ännu i denna dag, men många av lärarna erkänner de unga vittnenas utmärkta uppförande och föredrar att anlägga motsatt syn på saken än att göra barnens fasta, samvetsgranna ståndpunkt till en stridsfråga. De inser att om de skulle relegera dessa elever, skulle det i många fall innebära att förlora de bästa i klassen.

Av de 50 elever som var inskrivna i en skola på landet var det bara 6 som inte var Jehovas vittnen. Om dessa elever hade relegerats, skulle alltså skolan ha behövt stänga, och läraren skulle ha blivit arbetslös.

Många lärare trodde att de som relegerades från skolan inte skulle kunna klara sig i livet utan en formell utbildning. Milton Hylton, dotterson till Francela Williams, visade att de hade fel. Fastän han blev relegerad från skolan, ”fick detta en välsignelse till följd”, konstaterar han. ”Jag hade först tillfälle att bevisa min ostrafflighet inför Jehova och sedan att åtnjuta gagnet av mer än 13 år i heltidstjänst.” När det blev nödvändigt för broder Hylton att arbeta på heltid, fick han anställning som kontorist och erhöll senare ställningen som godkänd revisor inom samma företag utan att försumma sin teokratiska verksamhet.

VULKANERNA IRAZÚ OCH ARENAL VAKNAR

Den 13 mars 1963 vaknade Irazú, en av Costa Ricas många vulkaner, från sin 20-åriga siesta till en tvåårig verksamhetsperiod. Vulkanen, som ligger omkring 32 kilometer från huvudstaden, hostade upp aska i de rådande vindarna, som förde den vulkaniska askan från kratern och avlämnade den i San José, där omkring en fjärdedel av alla costaricaner bor. Staden Cartago, som ligger inbäddad vid foten av vulkanen, blev relativt opåverkad av detta nedfall, eftersom vindarna förde askan högt över staden. Men Cartago drabbades snart av en katastrof av annat slag.

Den 9 december 1963 genomdränkte kraftiga skyfall de djupa askdrivorna på vulkanens sidor. Alltför tungt bemängd började den genomblöta askan glida nerför berget och ut i de av aska klibbiga floderna och fick dem att svämma över sina bräddar. En uppsvälld flod svepte fram genom staden Cartago och förde bort hus tillsammans med deras sovande invånare, såväl som boskap och vilda djur. Folk förlorade livet i denna översvämning, trots att polisbilar med högtalare patrullerade gatorna i förväg och varnade för den annalkande katastrofen. Endera tog offren inte varningen på allvar, eller också var de ovilliga att överge sina materiella ägodelar. De betalade med livet för sin underlåtenhet att lyssna.

I många år hade människorna i Cartago intagit en liknande hållning till varningen angående det annalkande Harmageddonkriget. De kände sig utan tvivel säkra för skada på grund av att deras stad hyser den välkända basilika där bildstoden av Costa Ricas skydds-”helgon” förvaras. Men efter katastrofen och efter mer än 30 års predikande i denna stad bildades till sist en församling mot slutet av 1964.

Sedan berget Irazú tröttnat på att spy ut död och förintelse, började en annan vulkan, Arenal, sedan den legat slumrande i omkring 600 år, en verksamhetsperiod. När Arenal, som ligger i norra delen av Costa Rica, började få utbrott, fanns det fem församlingar inom den berörda zonen. Många av bröderna som bodde i den trakten hade inte något annat alternativ än att fly. Ingen av dem förlorade livet, men de förlorade sina materiella ägodelar. Bröderna i alla delar av Costa Rica kom snabbt till deras hjälp med bidrag i form av mat, kläder och pengar.

SÄNKT FART UNDER 1960-TALET

Åren 1964 och 1965 förde inte med sig någon tillväxt. I årsrapporten för Costa Rica lade man skulden på de ekonomiska förhållandena. Många förkunnare var tvungna att lämna Costa Rica för att skaffa sig arbete någon annanstans. En annan orsak nämndes också i årsrapporten: ”Olyckligtvis behövde ett stort antal människor uteslutas för orent levnadssätt, men alla är angelägna om att hålla organisationen ren för ren gudsdyrkan.”

Verket haltade framåt i tre år till utan någon ökning. Under den tiden kunde andligt sinnade människor bli provsatta och nå mogenhet, människor som behövdes för den snabba tillväxt som skulle komma. En sådan man var Andrés Garita. Han tjänade i krets- och områdesverksamhet i 20 år. Vad tillskrev han sin uthållighet? ”Mina föräldrar började studera år 1946, och vi var alltid troget med på mötena”, sade han. ”Jag blev döpt år 1953, när jag var 14 år gammal. Genom mötena och tjänsten på fältet kom jag i nära förbindelse med kretstillsyningsmännen, som alltid gav mig särskild uppmärksamhet och uppmuntran att gå in för heltidstjänsten.” På våren 1979 blev han förordnad till att vara en medlem i kommittén för avdelningskontoret. Han tjänade troget i den ställningen, såväl som i krets- och områdesverksamheten tillsammans med sin hustru, Mayra, och sin sexåriga dotter, Andrea, fram till sin plötsliga sjukdom och oväntade död vid en ålder av 48 år den 7 juli 1987. Han var varmt älskad och känd av nästan alla vittnen i Costa Rica, vilket framgick av att mer än 4.000 var med vid hans begravning.

FLER MISSIONÄRER PÅSKYNDAR VERKET

Under 1960-talet framträdde fler unga ”gåvor i form av människor”. (Ef. 4:8) Gileadskolan har sannerligen bidragit till Costa Ricas andliga tillväxt och mognad. Alvaro Muñoz och Milton Hylton var två costaricaner som inbjöds till Gileadskolan och sedan sändes tillbaka hem. Deras år i kretsverksamheten blev mycket uppskattade, och de fortsätter att vara en källa till vederkvickelse som äldste i sina hemförsamlingar.

Douglas Little och Frederick Hiltbrand från Förenta staterna, elever från Gileadskolans 45:e klass, sändes till Costa Rica år 1968. De tjänade båda i kretsverksamheten. År 1972 gifte sig Douglas Little med Saray Campos, som redan hade varit pionjär i sju år. Missionärsfamiljen växte när ytterligare två bröder anlände, John Griffin och Lothar Mihank.

År 1976 gifte sig Frederick Hiltbrand med Mirtha Chapa, en missionär från Gileadskolans 55:e klass. För närvarande tjänar Frederick som medlem av avdelningskontorets kommitté.

JORDBÄVNING I MANAGUA

Under årens lopp har nära vänskapsband upprätthållits mellan vännerna i Costa Rica och Nicaragua, inte bara därför att de är grannar, utan därför att deras teokratiska tillväxt har mycket gemensamt. Vännerna i Nicaragua drabbades plötsligt av nöd, när en kraftig jordbävning skakade huvudstaden, Managua, i december 1972.

Man gjorde omedelbart anordningar i Costa Rica för att ge vännerna i Managua bistånd. Fastän inga radioförbindelser hade upprättats med Managua, skickade man i väg en bil med närmare ett ton livsmedel. Allt detta fick man ihop på bara 60 minuter från det att vännerna först fick anvisning om insamlingen. Det nicaraguanska konsulatet utfärdade visum för bröderna som skötte transporten, när de fick höra att det var en biståndsinsats av Jehovas vittnen. Alla byråkratiska dörrar öppnades på vid gavel, så att hjälpen kunde föras raka vägen till vännerna.

ENDRÄKT I FAMILJEN MEDFÖR FRAMGÅNG

Trino Rojas och hans två köttsliga bröder var staden Guápiles’ bråkmakare. Trino tyckte inte om att Mark Taylor, en pionjär med särskilt uppdrag, började besöka hans föräldrar, och vid ett tillfälle snärtade han faktiskt helt fräckt till med sitt ridspö efter Mark. Men Mark fortsatte med sina besök, och så småningom snappade Trino upp smakbitar av sanningen. Längre fram, när Trino hade gift sig med Carmen, fick de en katolsk bok med bibliska berättelser av en grannfru. Trino såg att de här bibliska berättelserna överensstämde med det han hade hört från Mark. När han berättade det för den katolska kvinnan, blev hon förnärmad och tog tillbaka boken, vilket ökade hans längtan efter mer biblisk kunskap. Det gjorde att Trino och Carmen började studera tillsammans med vittnena och blev döpta år 1950.

De hade 11 barn. Ett av dem, David, minns det föredöme hans far och mor utgjorde för familjen. ”Det var deras ståndaktighet i sanningen som gjorde intryck på oss alla. Vi missade aldrig ett möte, trots att vi var 11 barn och det var svåra tider. Pappa köpte ett lantställe i Roxana, och vi flyttade dit för att hjälpa en grupp intresserade personer där.”

David har varit pionjär i mer än tio år. ”Det stöd vår far gav oss är det som har gjort det möjligt att vara pionjär”, säger han. Noé, en av Davids yngre bröder, berättar: ”David blev mitt föredöme. När jag var 13 år gammal gjorde jag 100 timmar i tjänsten. Jag drömde om att jag en dag skulle odla ett fält med majs, sälja majsen, ge pengarna åt pappa och sedan bli pionjär.” Han gjorde också det.

Fastän deras föräldrar, Trino och Carmen, har dött, förblir de fasta i tron.

MISSIONÄRSANDAN SMITTAR AV SIG

I Costa Rica finns en stor grupp heltidstjänare, som är barn till före detta missionärer. Robert Conroy, som kom till landet tillsammans med sin kamrat John Alexander år 1959, gifte sig senare och fortsatte i kretstjänsten i Costa Rica. Hans hustru, Dina, blev sedan med barn, och Robert berättar: ”Min hustru och jag bad till Jehova om vägledning för att kunna uppfostra våra barn, eftersom vi insåg att dessa också var en välsignelse från Jehova.” Medan föräldrarna nu tar del i kretstjänsten igen efter ett uppehåll på 20 år, tjänar deras två barn, Judy och Rodney, på Betel i Costa Rica.

Donald Fry från Gileadskolans 22:a klass fick se sin son, David, följa i hans fotspår 50 klasser senare. David gick igenom Gileadskolans 72:a klass och skickades till samma land som sin far — Costa Rica. Varför beslöt sig David för att bli missionär liksom sin far? ”Mitt tidigare umgänge med lyckliga missionärer i Costa Rica och den teokratiska vägledningen från mina föräldrar påverkade mig att vilja efterlikna dem”, säger han.

Oavsett om det varit möjligt att fortsätta att bo i ett främmande land eller inte, genomsyrar denna smittsamma anda många tidigare missionärsfamiljer. Paret Call, paret Sheldon och paret Blackburn har alla uppfostrat sina familjer i denna hälsosamma anda.

COSTA RICA DELAR MED SIG AV SINA MISSIONÄRER

Längre tillbaka sändes en del missionärer i Costa Rica vidare till andra länder. På senare tid har John Alexander, som kom till Costa Rica från Gileadskolan år 1959, och hans hustru, Corina, sänts vidare till Panamá, vilket skedde år 1979. Senare, på våren 1982, ombads Lothar Mihank och hans hustru, Carmen, att tjäna i Panamá.

Gjorde det att predikoverksamheten i Costa Rica mattades av? ”Även om vi naturligtvis saknar det fina arbete dessa trogna bröder har utfört”, svarar broder Shepp, samordnaren för kommittén vid avdelningskontoret, ”har den lucka de lämnat efter sig snabbt fyllts av mogna bröder från vårt eget land. Ta till exempel områdestjänsten. Medan vi för några år sedan var helt beroende av de missionärer från avdelningskontoret som arbetade i områdestjänsten, fyller nu inhemska bröder dessa luckor och gör ett gott arbete. Samma sak gäller också kretstjänsten. Numera är det huvudsakligen costaricanska bröder som tjänar i denna ansvarsfulla ställning. Jehova ser alltid till att verksamheten inte är beroende av någon enskild individ.”

FRÅN KONDUKTÖR TILL KRETSTILLSYNINGSMAN

Guillermo Badilla hade arbetat som tågmästare på linjen mellan San José och Puntarenas i över 20 år. När han pensionerades vid 50 års ålder började han genast i heltidstjänsten. En av de fem församlingar han har hjälpt till att bilda är den i Cartago. När han kom dit fann han bara en förkunnare, och denne ”var som en isklump”, berättar broder Badilla. Efter tio månader bildades emellertid en församling med nio förkunnare. Han vägleder nu människor utefter en annan ”linje” och har hjälpt mer än 90 personer till dopet. Vid 70 års ålder blev han förordnad som kretstillsyningsman.

OSTRAFFLIGHETEN PRÖVAS I BLODFRÅGAN

Jehovas vittnen vägrar av skriftenliga skäl blodtransfusioner, även om de riskerar sitt liv. (Apg. 15:29) Men de är villiga att ta emot alternativ medicinsk behandling. En del läkare samarbetar med vittnena i denna viktiga medicinska angelägenhet, medan andra motstår dem.

Så till exempel blev Wilson Rojas slagen medvetslös av en explosion, som var så kraftig att han slungades genom väggen till en lagerbod och landade cirka åtta meter längre bort. Hans arbetskamrat dödades omedelbart. Wilson återfick inte medvetandet förrän åtta dagar senare och märkte då att han hade förlorat synen på ena ögat och hörseln på ena örat och att ena armen och ena benet var borta. Wilson vägrade ståndaktigt att ta blodtransfusion. Hans hustru, Clarissa, stödde honom i hans beslut. Läkaren, som blev mycket förargad, sade: ”Låt honom dö. Han har fem dagar kvar att leva, inte mer.”

Trots att broder Rojas undertecknade ett formulär som fritog sjukhuset från allt ansvar i samband med behandling utan blod, inställde sjukhuset all behandling, förutom att man bytte bandage. På ett nästan mirakulöst sätt förbättrades dock hans tillstånd sakta under de nästföljande två veckorna. Sedan uppstod plötsligt ytterligare en kris. En blodpropp i hans vänstra ben hotade att lossna när som helst. En specialist tog sig då an hans fall och kunde lösa upp blodproppen med hjälp av mediciner. När specialisten därefter besökte Wilson vid sjuksängen, frågade han varför han hade vägrat blodtransfusion. När Wilson hade förklarat det sade specialisten: ”Anledningen till att den där proppen inte frigjorde sig och ledde till döden var den låga blodvolymen och att blodet var så tunt. Om ni hade gått med på en transfusion, skulle ni förmodligen varit död nu. Gratulerar!”

”MAN SÖKES”

Ett annat sätt att nå fårlika människors sinnen och hjärtan är genom kristet uppförande. I en fabrik där en äldste arbetar protesterade de anställda mot arbetsförhållandena och begärde högre lön. Under ett möte mellan ledningen och arbetarna kom ett telefonsamtal från chefen på ett annat företag. När denne fick höra talas om missnöjet bland de anställda, sade han med stolthet i rösten: ”Vi har inga sådana problem med våra arbetare, eftersom de flesta av dem är Jehovas vittnen.”

Kort därefter stod följande annons att läsa i landets mest lästa dagstidning: ”MAN SÖKES TILL ARBETE I VÅRT FÖRETAG. MÅSTE VARA ETT JEHOVAS VITTNE, ÖVERLÄMNAD, DÖPT. ÄLDSTE ELLER BITRÄDANDE TJÄNARE HAR FÖRETRÄDE.” Det behövdes tydligen inga andra kvalifikationer.

FLER ANSTRÄNGNINGAR ATT NÅ UT

Under 1970-talet gjorde man ansträngningar att nå mindre städer med de goda nyheterna. Därav kom det sig att broder och syster Siebenlist år 1972 återvände från Förenta staterna och bosatte sig i staden Tres Ríos, 10 kilometer från San José.

I den här staden gick en tonårig pojke i spetsen för en liten sekt som kallade sig Jehovas tillbedjare. Sekten använde Sällskapets litteratur. På grund av splittringar inom gruppen bröt familjen Gutiérrez sitt umgänge med den och kontaktade avdelningskontoret för att be om ett bibelstudium. Douglas Little fick till uppgift att hjälpa dem. Han ger följande beskrivning av vad som hände:

”Ett studium sattes omedelbart i gång med familjen Gutiérrez: Miguel, Inés och deras tre unga söner. Föräldrarna hade en viss grundläggande kunskap om sanningen, eftersom de flitigt hade läst Sällskapets litteratur i flera månader. De hade tillhört sektens ’12 apostlar’ och tagit ledningen i ’tjänsten på fältet’ men insåg sedan att det bara finns ett enda folk som har Jehovas välsignelse, en sanning som de övriga medlemmarna till att börja med inte förstod.

Någon tid efter det att familjen Gutiérrez tagit avstånd från sekten kontaktades avdelningskontoret av de övriga medlemmarna. De ville också studera, och jag blev anvisad att se till deras behov. Det gjordes anordningar för att jag skulle kunna träffa hela gruppen och visa hur ett bibelstudium går till. Till min förvåning fann jag 15 människor som satt i en halvcirkel. De hade svaren understrukna i boken Sanningen som leder till evigt liv och hade sina exemplar av Nya Världens översättning av bibeln uppslagna och redo. Alla de 15 vuxna som var närvarande den kvällen och många av deras släktingar och vänner har nu överlämnat sitt liv åt Jehova och tjänar i hans enda jordiska organisation.” I dag finns två församlingar i Tres Ríos.

”FÖRENADE I TILLBEDJAN”

Förföljelsen på Cuba har förenat bröderna i Costa Rica med deras andliga bröder från Cuba. Sedan invandringen från Cuba till USA stoppades år 1980 har Costa Rica blivit ett av de länder som används av kubaner som mellanstation på deras väg till andra länder. Kubaner kom antingen frivilligt till Costa Rica, på grund av påtryckningar från regimen eller på grund av att deras fängelsestraff skulle upphävas om de lämnade Cuba.

Mer än hundra kubanska vittnen har kommit till Costa Rica. Ett av dem, Ubaldo Fernández, en kubansk broder som tjänade som äldste i församlingen i Santo Domingo, säger på de kubanska vännernas vägnar: ”Alla vännerna som har kommit hit är tacksamma mot Jehova för sin befrielse och mycket tacksamma mot de costaricanska vännerna för den gästfrihet och den kristna kärlek dessa vid varje tillfälle har visat. Vi fortsätter därför som ett enat folk, förenade i tillbedjan av den ende sanne Guden, Jehova.”

OVÄNTADE MISSIONÄRER

Hjälp uppskattas alltid, och som Jesus sade är ”skörden stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” — Matt. 9:37, 38.

Hjälp kom i form av missionärer från Gileadskolans filial i Mexico. Juan och Rebecca Reyes och Arnoldo Chaves utexaminerades från den första klassen och sändes till Nicaragua. Förordnandet i Nicaragua blev emellertid kortlivat, eftersom de inte fick något uppehållstillstånd, utan uppmanades att bege sig till Costa Rica för att därifrån försöka ansöka om uppehållstillstånd, vilket har visat sig vara fruktlöst. De har blivit kvar i Costa Rica och arbetar i kretstjänsten.

Lördagen den 20 mars 1982 blev 19 missionärer utvisade från Nicaragua — fler oväntade gäster. Nio av dem deporterades över gränsen till Costa Rica med bil. De andra tio sändes med flyg till Panamá. Kevin och Ruby Block passerade gränsen till Costa Rica vid middagstid. Omkring klockan sex samma kväll satt de andra sju under bar stjärnhimmel längs en ödslig väg på costaricanskt territorium med var sin resväska fylld med så många tillhörigheter som de kunnat få med sig. Så småningom hämtades de med bil av vänner som körde dem till staden Liberia, där Jorge Meléndez och hans familj hade ordnat med ett varmt mål mat och logi åt dem. Nästa dag fick de följa med till avdelningskontoret i San José. (På tisdagen anlände också de tio missionärerna som deporterats till Panamá till Costa Rica.)

VITTNESBÖRD GENOM INSLAG I NYHETSPROGRAM

På lördagskvällen började nyhetsmediernas strålkastarljus riktas mot de utvisade missionärerna. Mer än 41 dagstidningar, radio- och TV-stationer ringde avdelningskontoret från alla delar av världen och bad att få intervjua missionärerna. På onsdag morgon bad Rodrigo Fournier, en känd nyhetskommentator i Costa Rica, att få hålla en presskonferens med de deporterade missionärerna. Reiner och Jeanne Thompson och Ian Hunter intervjuades i ett landsomfattande TV-program som varade i 40 minuter. Det som betonades under programmet var vår neutrala hållning gentemot alla världsliga myndigheter, vårt intresse för Guds rike och hur vår undervisning stärker familjeenheten. Programmet blev ett stort samtalsämne i landet och öppnade vägen för många tillfällen att vittna.

Man gjorde anordningar för att den sammansvetsade missionärsgruppen skulle få stanna på Betelhemmet. Efter några veckor kom nya förordnanden från Brooklyn, och missionärerna spreds ut till Belize, Ecuador, El Salvador, Guatemala och Honduras, med undantag av broder och syster Thompson och broder Edward Errichetti. De fick stanna i Costa Rica, och broder Thompson blev förordnad som medlem av avdelningskontorets kommitté.

Bill och Mavis Rogers blev inte utvisade tillsammans med de övriga 19 missionärerna. De fick stanna ytterligare fem månader i Nicaragua. Efter att ha hållits i ”husarrest” i två veckor i ett hotell deporterades de till Costa Rica i augusti. De blev också intervjuade i TV. När de tillfrågades vad de hade gjort i Nicaragua som föranledde utvisningen, sade Bill inför TV-publiken: ”Vi predikade bara de goda nyheterna om Guds rike.” Därefter blev Costa Ricas ärkebiskop intervjuad i samma program. Han tillfrågades vad han menade att kristna borde göra i vår tid. Han blev tvungen att svara: ”Predika evangelium om riket.” Broder och syster Rogers avreste så småningom till sitt nya förordnande i El Salvador.

BETELFAMILJEN UTÖKAS

Betelfamiljen bestod år 1977 av fyra medlemmar. Men på grund av den kraftiga ökningen av antalet förkunnare var det år 1982 sex som arbetade vid Betel för att sörja för de församlingars behov som finns i Costa Rica och andra områden som lyder under avdelningskontoret. År 1980 passerades 5.000-strecket i medeltal förkunnare, och 1981 upplevde man ett häpnadsväckande rekord på 6.183 förkunnare. År 1981 var det 118 församlingar i sex kretsar som rapporterade, och 1982 ökade antalet till 138 församlingar i sju kretsar.

En av de uppgifter som utförs vid avdelningskontoret varje månad är att förse alla förkunnarna med Tjänsten för Guds rike. Även om tryckningen utfördes i Brooklyn i New York, började Costa Rica år 1965 utge en egen upplaga av Tjänsten för Guds rike, vilket möjliggjorde införandet av meddelanden med mer lokal prägel. Ytterligare ett steg framåt togs i januari 1982, när man i Costa Rica började trycka Tjänsten för Guds rike på en egen offsetpress. På sommaren 1983 köptes en IBM sättmaskin, så att den lilla pressen kunde utnyttjas bättre, och 1984 krävdes mer än tio medarbetare på Betel för att kunna ta hand om församlingarnas behov.

SKÄLET TILL EN FÖRÄNDRING

Under många år rådde en självbelåten anda bland befolkningen. Många var stolta över sin religion och vägrade att resonera om bibeln. Men allteftersom de försämrade världsförhållandena i uppfyllelse av bibelns profetior berörde fler människors liv, började de i sina hjärtan undra över vad allt detta betydde. Ekonomiska kriser, terroristaktioner och flyktingar — alla dessa förhållanden har öppnat vägen för att människor lyssnar mer i arbetet från hus till hus, och det har lett till fler bibelstudier. Vad har då åren 1982—1987 fört med sig? En orsak till stor glädje! Antalet förkunnare har ökat från 6.611 till 10.374.

Ytterligare en orsak till ökningen är att det sammanlagda antalet pionjärer har mer än fördubblats och nu uppgår till 792. Sedan 1984 har antalet bibelstudier varit högre än antalet förkunnare.

NYTT AVDELNINGSKONTOR

I januari 1984 satsade man allt på att få i gång bygget av ett nytt avdelningskontor. År 1955 byggdes avdelningskontoret i centrum av San José. Sedan gjordes det om år 1977. Inom bara några få år tycktes avdelningskontorets byggnad spricka i sömmarna. I biblioteket hade fyra skrivbord ställts upp, och ibland använde kontorsarbetarna sina egna rum i brist på kontorsutrymmen. Korridorerna fick tjäna som lager, och boklagerdisken fungerade som extrasäng. Konferensrummet byggdes om till tryckeri. Hade tiden kommit för att utvidga?

I mer än ett år hade medlemmar av avdelningskontorets kommitté sökt efter en passande tomt. Slutligen fick man, med bistånd av broder John Craddock, som var bekant med folk inom affärsbranschen, fatt i en idealisk plats: 65.000 kvadratmeter bördig mark i lantlig miljö alldeles intill huvudvägen mellan flygplatsen Juan Santamaría och San José. Tomten ligger mitt emellan tre större städer, och dess storlek medger framtida utbyggnad. Omgivningarna är fridfulla, och man kan dagligen beundra vackra regnbågar och skiftande moln som drar fram över vulkanerna.

Tomten köptes i maj 1984. Byggets golvyta planerades till 4.200 kvadratmeter, till skillnad från det gamla avdelningskontorets yta på 550 kvadratmeter. Man fick hjälp av beteliter, alla kretstillsyningsmän i landet samt många av pionjärerna med särskilt uppdrag, de reguljära pionjärerna och församlingsförkunnarna. Dessutom kom många yrkesvana byggnadsarbetare från Förenta staterna, Canada, Nederländerna, Västtyskland, Finland, Guatemala och Panamá. Sammanlagt hjälpte mer än 300 utländska arbetare till, och deras vistelse varade från några dagar till flera år.

När bygget var klart hade närmare 5.000 förkunnare från de flesta församlingarna deltagit i själva byggnadsarbetet. De övriga hade bidragit med uppriktiga böner, uppmuntran och ekonomiska bidrag. Alla dessa ansträngningar gjordes därför att Jehovas folk förtröstar på löftet att Gud ”får det att växa”. — 1 Kor. 3:7.

DATUMET VAR FASTSTÄLLT

Överlämnandet planerades till den 4 januari 1987. Hela landet hade inbjudits. Bröderna Swingle och Underwood från Betel i Brooklyn höll uppmuntrande bibliska tal, och sedan talade Milton Henschel, som också är från Betel i Brooklyn, om syftet med tilldragelsen: att överlämna anläggningen åt Jehova och hans intressen. När solen gick ner i väst tackade alla 13.311 närvarande Jehova för hans andes hjälp och vägledning under det två år långa byggnadsarbetet.

Även under byggtiden var det uppenbart att ökningen fortsatte. Man hade nått 24 nya förkunnarrekord sedan byggstarten. Med de senaste rekordsiffrorna på 10.374 förkunnare och 13.425 bibelstudier är det tydligt att den nya anläggningen snart kommer att bli fullt utnyttjad. Det nya avdelningskontoret kommer att betjäna de blivande Jehovas vittnen som var bland de 30.534 som var närvarande vid Åminnelsen 1987.

VAD SOM HÄNDE MED 40-TALETS FLICKOR

Minns du pionjärflickorna på 1940-talet? Var finns de nu? Blev dessa systrar utmattade? Inte alls! Alla är fortfarande aktiva. Sex systrar gick igenom Gileadskolan, och fyra är fortfarande missionärer. Fem är pionjärer med särskilt uppdrag, och tre har blivit reguljära pionjärer efter att ha uppfostrat sina barn eller gjort andra justeringar i sitt schema.

Varför har de hållit sig så upptagna i predikoarbetet? Lila Swaby svarar: ”Samarbetet med de äldre smorda systrarna när vi var unga byggde upp oss. Vi är inte unga längre, men deras exempel fortsätter att vara en inspirationskälla för oss.”

I SANNING EN RIK KUST!

Det var mycket träffande att Kristofer Columbus benämnde landet Rika kusten, men av en anledning som han aldrig kunde ha tänkt sig. Nu, mer än 80 år efter det att sanningen nått detta kustland, har Costa Ricas skatter visat sig vara de invånare vars Gud är Jehova. Besöken av broder Knorr och andra särskilda representanter från Sällskapets huvudkontor ledde till att dessa rikedomar luttrades. Missionärerna gick i spetsen för predikoarbetet och stabiliserade församlingarna, som i sin tur har producerat fler rikedomar — lovprisare av Jehova. Ja, Costa Rica är en de andliga rikedomarnas kust!

[Karta/Bilder på sidan 199]

(För formaterad text, se publikationen)

COSTA RICA

NICARAGUA

Karibiska havet

SAN CARLOSOMRÅDET

Liberia

Guápiles

Grecia

Guácimo

Puntarenas

Alajuela

Siquirres

Puerto Limón

SAN JOSÉ

Cartago

Cahuita

Kap Quepos

San Isidro

Golfito

STILLA HAVET

PANAMÁ

[Bilder på sidan 202]

Tidiga nitiska förkunnare som döptes omkring 1914: (upptill, från vänster till höger) Claudia Goodin, Lea Wilson; (nedtill) Ina Williams

[Bild på sidan 204]

Henry Steele och hans hustru, Matilde, vilka döptes omkring år 1914, tillsammans med familjen. Många av deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn är aktiva vittnen i dag

[Bild på sidan 209]

Albert Ezra Pile, som döptes år 1926, hjälpte till att sätta fart på verket

[Bild på sidan 213]

Den första missionärsgruppen. Främre raden från vänster till höger: Charles Palmer, Lora Lea Palmer, Hermena Siebenlist, Theodore Siebenlist, landstjänare från 1944 till 1952. Bakre raden från vänster till höger: William Eugene Call, Donald Burt och ”Woody” Blackburn

[Bilder på sidan 217]

”Doc” och Emily Hardin tjänade i kretsarbetet och reste mycket med tåg

Arnold Williams, den förste inhemske kretstillsyningsmannen, lämnade ett lovande förvärvsarbete för att predika de goda nyheterna

[Bild på sidan 218]

Evelyn Ferguson (nu Taylor), pionjär med särskilt uppdrag sedan 1944, här med sin grammofon

[Bilder på sidan 225]

Silbert Spence, som sporrades av talet ”Religionen är en snara och en racket”, började tjäna som pionjär tillsammans med sin hustru, Valmina, år 1948. Medlem av avdelningskontorets kommitté till sin död i maj 1985

[Bild på sidan 233]

Lorence Shepp, som har tjänat som samordnare för avdelningskontorets kommitté sedan 1966, tillsammans med sin hustru, Olimpia

[Bild på sidan 239]

Frederick Hiltbrand, som hjälpte till att få i gång tryckeriverksamheten, här tillsammans med sin hustru, Mirtha

[Bild på sidan 250]

Flygbild över det nya avdelningskontoret med den runda uppfarten längst fram; tryckeri, lager och kontor till vänster och bostadsflygeln till höger

[Bild på sidan 252]

Pionjärflickorna från 40-talet har fortfarande pionjäranda. Från vänster till höger: Jenny Taylor, Evelyn Taylor, Mireya Ortega, Jenny Dillon, Corina Novoa, Lila Swaby