Det hör till undantagen att en person tar tillfället i akt i stället för att låta det gå sig ur händerna. Tänk till exempel på den romerske landshövdingen Pontius Pilatus under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Ett unikt tillfälle öppnades för honom. De judiska ledarna överlämnade åt honom den störste sanningsförkunnare som någonsin har levt på jorden, Jesus Kristus. Tänk vilka frågor Pilatus kunde ha ställt till honom! Tänk vilka dyrbara sanningar han kunde ha fått lära sig! Och det är intressant att lägga märke till att när de förde Jesus till honom och anklagade honom för att påstå sig vara ”judarnas kung”, verkade Pilatus till en början åtminstone nyfiken:

”Är du judarnas kung?” frågade Pilatus.

Till svar sade Jesus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. ... Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.” Nu hade Pilatus ett gyllene tillfälle. Framför honom stod en man vars liv var ett levande vittnesbörd om sannfärdigheten i Guds löften, en man som både ville och kunde upplysa honom på ett sätt som ingen annan kunde. Men vad svarade Pilatus? ”Vad är sanning?” Och brådstörtat ”gick han ut igen till judarna”. — Johannes 18:33—38.

Ja, Pilatus lät sanningen gå sig förbi.

PONTIUS PILATUS insåg kanske att det skulle kosta honom något att ta emot sanningen. Att bli en Kristi efterföljare skulle för honom ha inneburit att erkänna Kristi kungavärdighet och utan tvivel också att göra en helomvändning i moraliskt avseende.