Det är fortfarande tidigt på morgonen när Jesus förs till ståthållarens palats. Men de judar som har följt med honom dit vägrar att gå in, eftersom de tror att de blir orena genom sådan nära kontakt med hedningar. För att visa sig tillmötesgående går Pilatus därför ut till dem. ”Vilken anklagelse framför ni mot den här människan?” undrar han.

”Om den mannen inte vore en ogärningsman, skulle vi inte ha överlämnat honom till dig”, svarar de.

Pilatus vill inte bli indragen i deras kontroverser och säger därför: ”Ta honom själva och döm honom efter er lag.”

Judarna avslöjar nu sina mordiska avsikter och säger: ”Vi har inte lov att döda någon.” Om de skulle döda Jesus under påskhögtiden, skulle det förmodligen uppstå tumult bland folket, eftersom många människor högaktar Jesus. Men om de kan få romarna att avrätta honom på politiska grunder, kommer detta att frita dem från skuld i människornas ögon.

De religiösa ledarna nämner därför inte den tidigare rättegången, under vilken Jesus dömts för hädelse, utan kommer nu med nya beskyllningar. De framför tre allvarliga anklagelsepunkter: ”Vi har funnit att denne man [1] omvälver vår nation och [2] förbjuder att man betalar skatter till kejsaren och [3] säger sig själv vara Kristus, en kung.”

Det är särskilt den sista anklagelsepunkten, nämligen att Jesus påstår sig vara kung, som intresserar Pilatus. Han går därför in i palatset igen, kallar till sig Jesus och frågar honom: ”Är du judarnas kung?” Med andra ord: har du överträtt lagen genom att påstå dig själv vara en kung i opposition mot kejsaren?

Jesus vill ta reda på hur mycket Pilatus redan har hört om honom och frågar därför: ”Är det av egen ingivelse som du säger detta, eller har andra berättat för dig om mig?”

Pilatus låtsas att han är helt ovetande och bara vill ta reda på fakta. ”Jag är väl ingen jude?” svarar han. ”Din egen nation och de främsta prästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?”

Jesus gör inga som helst försök att kringgå själva stridsfrågan, som gäller hans kungavärdighet. Det svar som Jesus nu ger förvånar utan tvivel Pilatus.

Från Pilatus till Herodes och tillbaka igen

JESUS gör inga försök att dölja för Pilatus att han är en kung, men han förklarar att hans kungarike inte utgör något hot mot Rom. ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen”, säger Jesus. ”Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” Jesus erkänner således tre gånger att han har ett kungarike, även om det inte har något jordiskt upphov.

Men Pilatus nöjer sig inte med detta, utan säger uppfordrande: ”Nåväl, då är du en kung, eller hur?” Det vill säga: Är du en kung även om ditt kungarike inte är någon del av den här världen?

Jesus låter Pilatus veta att han har dragit rätt slutsats och säger: ”Du säger nu själv att jag är en kung. Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.”

Ja, själva syftet med Jesu existens här på jorden är att vittna om ”sanningen”, i synnerhet sanningen om hans kungarike. Jesus är inställd på att vara trogen mot denna sanning, även om det kostar honom livet. Pilatus ställer nu frågan: ”Vad är sanning?” men väntar inte på någon ytterligare förklaring. Han har hört tillräckligt för att kunna fälla sin dom.

Pilatus återvänder nu till folkskaran som väntar utanför palatset. Tydligen står Jesus vid hans sida när han säger till de främsta prästerna och dem som är med dem: ”Jag finner inget brottsligt hos den här människan.”

Uppretade över beslutet börjar folkskarorna bli påstridiga och säger: ”Han hetsar upp folket genom att undervisa överallt i Judeen, ja med början från Galileen ända hit.”

Judarnas oresonliga fanatism måste förvåna Pilatus. När de främsta prästerna och de äldre männen fortsätter att skrika och ropa vänder han sig därför till Jesus och frågar: ”Hör du inte hur många saker de vittnar emot dig?” Men Jesus gör inget försök att svara. Hans lugn inför alla dessa vilda anklagelser förundrar Pilatus.

När Pilatus får veta att Jesus är galilé, ser han en möjlighet att slippa undan ansvaret för honom. Landsdelshärskaren i Galileen, Herodes Antipas (son till Herodes den store), befinner sig i Jerusalem för att fira påskhögtiden, och Pilatus sänder därför Jesus till honom.

När Jesus återvänder, kallar Pilatus samman de främsta prästerna, de judiska styresmännen och folket och säger till dem: ”Ni har fört den här människan till mig såsom en som eggar folket att göra uppror, och se! jag har förhört honom inför er men ingen grund funnit hos den här människan till de anklagelser ni för fram mot honom. Det har inte heller Herodes, för han sände honom tillbaka till oss; och se! inget som är förtjänt av döden har begåtts av honom. Jag vill därför tukta honom och frige honom.”

Pilatus har nu två gånger förklarat att Jesus är oskyldig. Han är angelägen om att frige honom, för han inser att det bara är på grund av avund som prästerna har överlämnat Jesus till honom. När Pilatus nu fortsätter att söka efter en möjlighet att frige Jesus, får han ett ännu starkare motiv att göra det. Medan han sitter på domarsätet, sänder nämligen hans hustru bud ut till honom och låter säga: ”Ha ingenting med den där rättfärdige mannen att göra, för jag har lidit mycket i dag i en dröm [uppenbarligen av gudomligt ursprung] för hans skull.”

Men hur skall Pilatus kunna ge den här oskyldige mannen fri, som han vet att han borde göra?

”Se! Människan!”

PILATUS är imponerad av Jesu uppträdande och inser att han är oskyldig. Han söker därför efter någon annan möjlighet att ge honom fri. Han säger till folkskarorna: ”Ni [har] en sedvänja att jag skall frige en man åt er vid påsken.”

Barabbas, en beryktad mördare, sitter också fängslad, och Pilatus frågar därför: ”Vilken vill ni att jag skall frige åt er, Barabbas eller Jesus, den så kallade Kristus?”

Övertalade och uppviglade av de främsta prästerna begär folkskarorna att Barabbas skall bli frigiven men Jesus dödad. Pilatus ger emellertid inte upp, utan frågar ännu en gång: ”Vilken av de två vill ni att jag skall frige åt er?”

”Barabbas”, skränar de.

”Vad skall jag då göra med Jesus, den så kallade Kristus?” frågar Pilatus bestört.

De svarar med ett öronbedövande vrål: ”Låt hänga honom på pålen!” ”På pålen! På pålen med honom!”

Pilatus vet att de försöker få en oskyldig man dödad och säger därför vädjande: ”Vad ont har då den här mannen gjort? Jag fann inget som förtjänar döden hos honom; därför vill jag tukta och frige honom.”

Men den ursinniga folkskaran, som uppeggats av de religiösa ledarna, bryr sig inte om Pilatus’ vädjanden, utan fortsätter att ropa: ”Låt hänga honom på pålen!” Prästerna har nu piskat upp stämningen till den grad att folkskaran törstar efter blod. Och tänk, bara fem dagar tidigare var förmodligen några av dessa med bland dem som hälsade Jesus välkommen in i Jerusalem som Kung! Medan allt detta pågår håller sig lärjungarna, om de är närvarande, tysta och obemärkta.

När Pilatus ser att hans vädjanden inte gör någon nytta, utan att i stället ett tumult håller på att uppstå, tar han vatten och tvättar sina händer inför folkskaran och säger: ”Jag är oskyldig till dennes blod. Ni får själva svara för det.” Då säger allt folket till svar: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn.”

Eftersom Pilatus är mer angelägen om att göra folket till lags än att göra det han vet är rätt, tillmötesgår han deras krav och friger Barabbas åt dem. Han tar sedan Jesus och låter klä av honom och gissla honom. Gissling var inte detsamma som vanligt prygelstraff. The Journal of the American Medical Association (en amerikansk läkartidskrift) beskriver denna romerska sedvänja på följande sätt:

”Det redskap som brukade användas var en kort piska (flagrum eller flagellum) med flera enkla eller flätade läderremmar av varierande längd, vid vilka små järnkulor eller vassa bitar av fårben var fastbundna med vissa mellanrum. ... När de romerska soldaterna lät det ena hårda piskrappet efter det andra träffa offrets rygg, gav järnkulorna upphov åt djupa krossår, och läderremmarna och benbitarna skar in i huden och underliggande vävnader. Allteftersom pryglingen fortsatte, trängde de in i de underliggande skelettmusklerna och slet upp långa strimlor av blödande kött.”

Efter denna plågsamma gissling förs Jesus in i ståthållarens palats, och man kallar samman hela truppavdelningen. Inne i palatset fortsätter soldaterna att skymfa honom genom att fläta samman en krona av törnen och trycka ner den på hans huvud. De sätter en rörstav i hans högra hand och hänger på honom en purpurfärgad ytterklädnad av den typ som kungliga personer bär. Därefter gycklar de med honom och säger: ”Var hälsad, du judarnas Kung!” De spottar också på honom och slår honom i ansiktet med flata handen. Därefter tar de den bastanta rörstaven ur hans hand och slår honom i huvudet med den, så att de vassa törnena i hans förödmjukande ”krona” tränger ännu djupare in i huden.

Jesu enastående värdighet och styrka under denna skändliga behandling gör så stort intryck på Pilatus att han gör ännu ett försök att få honom fri. ”Se! Jag för ut honom till er, för att ni skall veta att jag inte finner någon förseelse hos honom”, säger han till folkskarorna. Han kanske tror att åsynen av den torterade Jesus skall få deras hjärtan att vekna. När Jesus står där inför den hjärtlösa pöbeln, bärande törnekronan och den purpurfärgade ytterklädnaden och med ett smärtfyllt uttryck i sitt blödande ansikte, utropar Pilatus: ”Se! Människan!”

Ja, här står, om än sargad och illa slagen, den mest framstående gestalten i hela historien — i sanning den största människa som någonsin levat! Ja, Jesus uppvisar en stilla värdighet och ett lugn som vittnar om en storhet som till och med Pilatus måste erkänna, för hans ord avspeglar tydligen både respekt och medömkan.

Jesus utlämnas och förs bort

NÄR Pilatus, gripen av den stilla värdigheten hos den torterade Jesus, återigen försöker frige honom, blir de främsta prästerna ännu mer uppretade. De är fast beslutna att inte låta någonting komma i vägen för deras ondskefulla uppsåt. De fortsätter därför att skräna: ”På pålen med honom! På pålen med honom! ”

”Ta honom själva och häng honom på pålen”, svarar Pilatus. (Det är möjligt att judarna själva, tvärtemot vad de tidigare påstått, har rätt att avrätta brottslingar av religiösa skäl, om överträdelsen är tillräckligt allvarlig.) Pilatus förklarar sedan för åtminstone femte gången Jesus vara oskyldig och säger: ”Jag finner ingen förseelse hos honom.”

När judarna märker att deras politiska anklagelser inte har avsedd verkan, tar de återigen upp en av de religiösa anklagelsepunkter som de några timmar tidigare hade framfört när Jesus stod inför Sanhedrin, nämligen hädelse. ”Vi har en lag”, säger de, ”och enligt lagen bör han dö, därför att han har gjort sig själv till Guds son.”

Denna anklagelsepunkt är ny för Pilatus, och när han hör den, blir han ännu mer rädd. Nu inser han att Jesus inte är någon vanlig människa, vilket också hans hustrus dröm och Jesu enastående karaktärsstyrka vittnar om. Men ”Guds son”? Pilatus vet att Jesus är från Galileen. Men är det möjligt att han har levt tidigare? Pilatus för ännu en gång in Jesus i palatset och säger till honom: ”Varifrån är du?”

Jesus svarar inte ett ord. Tidigare hade han talat om för Pilatus att han är en kung men att hans kungarike inte är någon del av den här världen. Att komma med ytterligare förklaringar nu tjänar ingenting till. Men att Jesus vägrar att svara går Pilatus’ ära för när, och han brusar upp mot Jesus och säger: ”Talar du nu inte till mig? Vet du inte att jag har myndighet att ge dig fri och jag har myndighet att hänga dig på pålen?”

”Du skulle inte ha någon myndighet alls över mig, om den inte hade getts dig från ovan”, svarar Jesus respektfullt. Han menar att Gud har gett mänskliga härskare myndighet att sköta jordiska angelägenheter. Jesus tillägger därefter: ”Därför har den man som överlämnade mig åt dig större synd.” Ja, översteprästen Kaifas och hans kumpaner och Judas Iskariot är alla i långt högre grad än Pilatus ansvariga för den orättvisa behandling som Jesus får utstå.

Pilatus, som nu är ännu mer imponerad av Jesus och fruktar att Jesus kan vara av gudomligt ursprung, gör ett nytt försök att få honom fri. Men judarna avvisar föraktfullt Pilatus. De upprepar slugt sin politiska anklagelse med hotelsen: ”Om du ger den här mannen fri, är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig till kung, han talar emot kejsaren.”

Trots dessa kränkande antydningar för Pilatus ännu en gång ut Jesus och säger vädjande: ”Se! Er kung! ”

”Ta bort honom! Ta bort honom! På pålen med honom! ”

”Skall jag hänga er kung på pålen?” frågar Pilatus desperat.

Roms herravälde har länge varit en nagel i ögat på judarna. Ja, de avskyr verkligen det romerska styret! Ändå svarar de främsta prästerna skrymtaktigt: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.”

Av fruktan för att förlora sin politiska ställning och sitt goda rykte ger Pilatus till sist efter för judarnas obarmhärtiga krav och utlämnar Jesus.