Redan under 1870-talet besökte broder Russell grupper av bibelforskare — såväl små grupper på två eller tre som större grupper — för att bygga upp dem andligen. Under 1880-talet deltog också en del andra bröder i detta arbete. År 1894 började Sällskapet mera regelbundet låta kvalificerade talare företa sådana resor för att hjälpa bibelforskarna att växa till i kunskap och i uppskattning av sanningen och för att dra dem närmare varandra.

Om möjligt skulle talaren tillbringa en dag eller kanske flera dagar tillsammans med en grupp och hålla ett eller två offentliga tal och sedan besöka mindre grupper och enskilda individer för att dryfta några av de djupare tingen i Guds ord. Man strävade efter att låta varje grupp i Förenta staterna och Canada få besök två gånger om året, fast vanligtvis inte av samme broder. När man utvalde dessa resande talare, lade man stor vikt vid saktmodighet, ödmjukhet och en klar förståelse av sanningen förutom trofasthet mot den sanna läran och förmåga att undervisa om den med klarhet. De fick naturligtvis inte betalt för sin tjänst. Bröderna på de platser de kom till gav dem mat och husrum, och efter behov hjälpte Sällskapet dem med resekostnaderna. De blev kända som pilgrimer.

Många av dessa resande representanter för Sällskapet var högt älskade av dem de betjänade. A. H. Macmillan, som var från Canada, kommer man ihåg som en broder för vilken Guds ord var ”som en brinnande eld”. (Jer. 20:9) Han måste helt enkelt få tala om Guds ord, och han gjorde det också. Ja, han talade till åhörarskaror inte bara i Canada, utan också i många delar av Förenta staterna och i andra länder. En annan pilgrim, William Hersee, minns man särskilt för att han visade barn och ungdomar särskild uppmärksamhet. Hans böner gjorde också ett bestående intryck, eftersom de återspeglade en djup andlig insikt som rörde hjärtat hos både unga och gamla.

Det var inte lätt för pilgrimerna att resa på den tiden. För att betjäna en grupp i närheten av Klamath Falls i Oregon i Förenta staterna reste Edward Brenisen först med tåg, därefter en hel natt med diligens och till slut på en vagn som skumpade och skakade så att han trodde att benen i kroppen skulle knäckas, innan han kom fram till den gård uppe i bergen där han skulle träffa bröderna. Tidigt på morgonen dagen efter mötet ordnade en broder en häst åt honom, så att han kunde rida de cirka 10 milen till närmaste järnvägsstation och därifrån resa vidare till nästa uppdrag. Det var ett strävsamt liv, men pilgrimernas ansträngningar gav goda resultat. Jehovas tjänare blev styrkta och förenade i sin förståelse av Guds ord, och de drogs närmare varandra, även om de bodde långt ifrån varandra.

År 1926 började broder Rutherford genomföra en del förändringar i pilgrimernas arbete. Dessa förändringar innebar att pilgrimerna inte bara skulle vara resande talare, utan också resande tillsyningsmän som skulle främja församlingarnas tjänst på fältet. För att framhäva deras nya ansvarsuppgifter började man år 1928 kalla dem regionala tjänstedirektörer (i Sverige: tjänsteorganisatörer).

Från år 1938 till och med år 1941 fungerade resande tjänare (på engelska: regional servants) i en ny uppgift, som innebar att de regelbundet betjänade lokala sammankomster, där vittnen från ett begränsat område (en zon) kom tillsammans för att övervara ett särskilt program. När denna verksamhet återupptogs år 1946, blev dessa resande tillsyningsmän kända som områdestjänare; nu kallas de områdestillsyningsmän.