Vem är Jehova?
”VEM är Jehova?” För 3.500 år sedan ställdes den frågan av den stolte Farao, Egyptens kung. ”Jag känner över huvud taget inte Jehova”, tillade han, förmodligen för att visa sin trotsiga inställning. Men två män som då stod inför Farao visste vem Jehova var. Det var de köttsliga bröderna Mose och Aron, två israeliter av Levi stam. Jehova hade sänt dem till denne egyptiske härskare för att begära att han skulle sända ut israeliterna i vildmarken för att hålla en religiös högtid där. — 2 Moseboken 5:1, 2.
Farao ville inte ha något svar på sin fråga. I sin tjänst hade han präster som befrämjade dyrkan av hundratals falska gudar. Ja, Farao betraktades faktiskt själv som en gud! Enligt den egyptiska mytologin var han son till solguden Ra och en inkarnation av den falkhövdade guden Horus. Farao tilltalades med sådana titlar som ”den mäktige guden” och ”den evige”. Det var därför inte förvånande att han hånfullt frågade: ”Vem är Jehova, att jag skulle lyda hans röst?”
Mose och Aron behövde inte besvara den frågan. Farao visste att Jehova var den Gud som tillbads av israeliterna, som då var slavar i Egypten. Men Farao och hela Egypten skulle snart få erfara att Jehova är den sanne Guden. I våra dagar kommer Jehova på liknande sätt att göra sitt namn och sin gudomlighet kända för alla människor på jordens yta. (Hesekiel 36:23) Det kan därför vara till nytta för oss att se hur Jehova Gud förhärligade sitt namn i det forntida Egypten.
Överlägsen de egyptiska gudarna
När Farao trotsigt frågade vem Jehova var, väntade han sig inte de konsekvenser det fick för honom. Jehova besvarade själv hans fråga genom att sända tio plågor över Egypten. Dessa plågor var inte bara ett slag mot nationen som sådan, utan var också ett slag mot Egyptens gudar.
Plågorna visade på ett otvetydigt sätt Jehovas överlägsenhet över Egyptens alla gudomligheter. (2 Moseboken 12:12; 4 Moseboken 33:4) Vi kan föreställa oss vilket skrik det måste ha blivit när Jehova förvandlade vattnet i Nilfloden och alla andra vattendrag i Egypten till blod! Genom detta underverk fick Farao och hans folk erfara att Jehova var överlägsen nilguden Hapi. Att fisken i Nilen dog var också ett slag mot egyptiernas religion, eftersom vissa sorters fiskar betraktades som heliga. — 2 Moseboken 7:19—21.
I nästa plåga lät Jehova grodor komma över hela Egyptens land. Detta var till vanära för den egyptiska grodgudinnan Heket. (2 Moseboken 8:5—14) Den tredje plågan förbryllade de magiutövande prästerna, som inte förmådde upprepa Jehovas underverk att förvandla stoft till mygg. ”Det är Guds finger!” utropade de. (2 Moseboken 8:16—19) Den egyptiske guden Thot, som ansågs vara magins upphovsman, kunde inte hjälpa dessa charlataner.
Farao började nu lära sig vem Jehova var. Jehova var den Gud som kunde tillkännage sitt uppsåt genom Mose och sedan verkställa det genom att sända mirakulösa plågor över egyptierna. Jehova kunde också få dessa plågor att börja och sluta precis när han ville. Vetskapen om detta fick emellertid inte Farao att underordna sig Jehova. Egyptens högmodige härskare fortsatte i stället hårdnackat att motstå Jehova.
Den fjärde plågan bestod av styngflugor, som fördärvade landet, invaderade husen och förmodligen uppfyllde hela luften, som i sig själv var föremål för tillbedjan, personifierad av guden Shu eller gudinnan Isis, himlens drottning. Det hebreiska namnet på denna insekt har i olika bibelöversättningar återgetts med ”styngfluga”, ”hundfluga” och ”skalbagge”. (Nya Världens översättning; Septuagintaöversättningen; Young) Om det är skarabén eller pillerbaggen som avses, hemsöktes egyptierna av insekter som betraktades som heliga, och människor kan knappast ha gått ett steg utan att trampa ihjäl någon av dem. I vilket fall som helst fick Farao genom denna plåga lära sig något nytt om Jehova. Även om Egyptens gudar inte kunde skydda sina tillbedjare mot svärmarna av styngflugor, kunde Jehova beskydda sitt folk. Den här plågan och alla de följande drabbade nämligen bara egyptierna, inte israeliterna. — 2 Moseboken 8:20—24.
I den femte plågan slogs alla egyptiernas boskapsdjur med pest. Denna plåga vanärade gudarna Hathor och Apis samt himmelsgudinnan Nut, som avbildades som en ko. (2 Moseboken 9:1—7) Den sjätte plågan förde med sig bölder på både människor och djur och förödmjukade därigenom gudomligheterna Thot, Isis och Ptah, som med orätt påstods ha helande förmågor. — 2 Moseboken 9:8—11.
Den sjunde plågan bestod av ett svårt hagel med flammande eld bland hagelstenarna. Denna plåga drog vanära över gudarna Reshpu, som ansågs vara blixtens behärskare, och Thot, regnets och åskans gud. (2 Moseboken 9:22—26) Den åttonde plågan, som förde med sig gräshoppor, visade Jehovas överlägsenhet över fruktbarhetsguden Min, som påstods vara grödornas beskyddare. (2 Moseboken 10:12—15) Den nionde plågan, ett tjockt mörker över Egyptens land som varade i tre dagar, drog vanära över sådana egyptiska gudomligheter som solgudarna Ra och Horus. — 2 Moseboken 10:21—23.
Trots dessa nio förödande plågor vägrade Farao fortfarande att släppa israeliterna. Hans hårdhjärtenhet kom att stå Egypten mycket dyrt då Gud sände den tionde och sista plågan — de förstfödda dog bland både människor och djur. Även Faraos egen förstfödde son förlorade livet, trots att han betraktades som en gud. På detta sätt verkställde Jehova dom ”över Egyptens alla gudar”. — 2 Moseboken 12:12, 29.
Farao kallade nu till sig Mose och Aron och sade: ”Stå upp, gå bort från mitt folks mitt, både ni och Israels andra söner, och gå i väg, tjäna Jehova, alldeles som ni har sagt. Ta såväl era småboskapshjordar som era nötboskapshjordar, alldeles som ni har sagt, och gå. Dessutom skall ni också välsigna mig.” — 2 Moseboken 12:31, 32.
En Gud som bevarar sitt folk
Israeliterna drog nu ut ur Egypten, men snart verkade det för Farao som om de planlöst irrade omkring i vildmarken. Han och hans tjänare sade nu till varandra: ”Vad är det vi har gjort, i det att vi har sänt i väg Israel från att utföra slavarbete åt oss?” (2 Moseboken 14:3—5) Förlusten av denna nation av slavar skulle bli ett svårt ekonomiskt slag för Egypten.
Farao mobiliserade sin här och förföljde israeliterna ända bort till Pi-Hahirot. (2 Moseboken 14:6—9) Strategiskt sett såg situationen lovande ut för egyptierna, eftersom israeliterna var instängda mellan havet och bergen. Jehova ingrep emellertid för att skydda israeliterna genom att placera en molnpelare mellan dem och egyptierna. På den egyptiska sidan ”visade den sig vara ett moln tillsammans med mörker”, vilket hindrade egyptierna från att gå till angrepp. På den andra sidan var molnet så ljust att det ”fortsatte ... att lysa upp natten” för israeliterna. — 2 Moseboken 14:10—20.
Egyptierna hade satt sig i sinnet att skövla och tillintetgöra israeliterna men hindrades av molnpelaren. (2 Moseboken 15:9) När molnet äntligen lyfte, vilket under! Tänk, Röda havets vatten hade delat sig, och israeliterna höll på att gå över till den andra sidan på torrt land! Farao och hans styrkor stormade efter dem på den torrlagda havsbottnen, fast beslutna att tillfångata sina före detta slavar och ta tillbaka det byte som de hade fått med sig. Egyptens högmodige härskare hade emellertid inte räknat med hebréernas Gud. Jehova sände förvirring bland egyptierna och lät hjulen falla av deras vagnar. — 2 Moseboken 14:21—25a.
”Låt oss fly bort från varje kontakt med Israel”, ropade Egyptens väldiga män, ”för Jehova strider sannerligen för dem mot egyptierna.” Men Farao och hans män insåg detta alltför sent. När israeliterna välbehållna hade kommit över till andra sidan, räckte Mose ut sin hand över havet, och vattnet vände tillbaka och dränkte Farao och hans styrkor. — 2 Moseboken 14:25b—28.
Att lära av erfarenheten
Vem är då Jehova? Den stolte Farao fick sin fråga besvarad. Det som hände i Egypten visar att Jehova är den ende sanne Guden, en Gud som skiljer sig helt från nationernas ”värdelösa gudar”. (Psalm 96:4, 5) Genom sin väldiga kraft har Jehova ”gjort himlarna och jorden”. Han är också den store Befriaren, den som förde sitt ”folk Israel ut ur Egyptens land, med tecken och med under och med stark hand ... och med stor förskräckelse”. (Jeremia 32:17—21) Vilket övertygande bevis är inte detta på att Jehova kan beskydda sitt folk!
Farao lärde sig det genom bitter erfarenhet. Den sista läxan Jehova gav honom kostade honom i själva verket livet. (Psalm 136:1, 15) Hur mycket visare skulle han inte ha varit om han hade haft en ödmjuk inställning när han frågade: ”Vem är Jehova?” Då skulle han ha kunnat handla i överensstämmelse med det svar som han fick. Lyckligtvis är det många människor i vår tid som lär känna vem Jehova är. Men vad för slags personlighet har han? Vad kräver han av oss? Vi hoppas att nästa artikel skall öka din uppskattning av den Gud som ensam bär namnet Jehova. — Psalm 83:18.
[Bildkälla på sidan 3]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.