Blodplasma, som utgör ungefär hälften av blodets totala volym, är en särskilt inkomstbringande blodkomponent. Eftersom plasman inte innehåller några cellulära blodbeståndsdelar — röda blodkroppar, vita blodkroppar eller blodplättar — kan den torkas och lagras. Dessutom får en blodgivare inte lämna helblod mer än fem gånger om året, men han kan ge plasma så ofta som två gånger i veckan med hjälp av en metod som kallas plasmaferes. Vid detta förfaringssätt avtappas helblod, varefter plasman avskils och de cellulära beståndsdelarna återinjiceras.

I Förenta staterna är det fortfarande tillåtet att ge ekonomisk ersättning till dem som lämnar blodplasma. Det är också tillåtet att lämna cirka fyra gånger mer plasma per år än Världshälsoorganisationen rekommenderar! Det är därför inte så underligt att mer än 60 procent av världens plasmaförråd uppsamlas i Förenta staterna.

I vilket fall som helst kommer blodet från de fattiga, som vill bättra på sina inkomster genom att vara plasmagivare.” En del av dessa fattiga människor säljer så mycket blod att de dör av blodförlust.

Många kommersiella blodgivarcentraler är strategiskt belägna i låginkomstområden eller utmed gränserna till fattiga länder. De lockar till sig utarmade och vinddrivna existenser, som bara är alltför villiga att byta blodplasma mot pengar och har alla skäl att ge mera blod än de borde göra och att dölja eventuella sjukdomar som de kan lida av. Sådan plasmahandel har uppdagats i 25 länder runt om i världen. Så snart den stoppas i ett land, dyker den upp i ett annat. Bestickning av myndighetspersoner såväl som smuggling förekommer inte så sällan.