Lätthanterliga produkter blir svårhanterliga sopor
DET växande sopberget är i hög grad en produkt av vårt slit och släng-samhälle. Tycker du till exempel att det är mycket bekvämare att använda hushållspapper än en disktrasa av tyg, när du skall torka upp något i köket? Använder du hellre pappersservetter än linneservetter vid måltiderna? Om du har småbarn, föredrar du då pappersblöjor framför tygblöjor? Har du funnit att vissa engångsartiklar, till exempel rakhyvlar, är så praktiska att du helt enkelt måste köpa dem? De flesta ungdomar i våra dagar har aldrig skrivit med en reservoarpenna; dessa pennor har för länge sedan ersatts av kulspetspennor, av vilka somliga är engångsartiklar och andra har patroner som är engångsartiklar. Kontoren beställer tusentals av dessa pennor. Miljontals ges bort i reklamsyfte.
När man beställer te, kaffe, coca-cola, milkshake, hamburgare och annan snabbmat, får man den inte längre serverad i pappersmuggar eller på papperstallrikar. Behållare av styrenplast har gjort pappersartiklarna föråldrade. Man använder också plastknivar, plastgafflar och plastskedar, som alla skall kastas bort efter en enda användning. Listan över engångsartiklar är ändlös. ”Vårt samhälle har blivit ett slit och släng-samhälle”, sade chefen för ett organ som sysslar med avfallsfrågor i staten New York. ”Vi måste helt enkelt ändra vårt levnadssätt.”
Och vad skall man säga om plastflaskor i stället för returglas; plastskor i stället för skor av läder eller gummi; regnkappor av plast i stället för av vattenavstötande naturfibrer? Somliga läsare kanske rentav undrar hur världen kunde fungera före plaståldern. Tänk också på de långa rader av produkter i överdimensionerade förpackningar som lyser mot dig från hyllorna i snabbköp och andra butiker där man säljer färdigförpackade varor. Moderna datorer spottar ut hundratals miljoner pappersark och bidrar på så sätt till det redan skyhöga berget av spillpapper.
Hur mycket är vi villiga att offra för att avhjälpa de växande avfallsproblemen? Enbart amerikanerna kastar dagligen cirka 4,3 miljoner engångspennor och 5,4 miljoner plastrakhyvlar i sina soptunnor, men det är knappast troligt att samhället kommer att gå tillbaka femtio år i utvecklingen till tiden före plast- och dataåldern, även om vi får betala ett högt pris för dessa bekvämligheter.
Detsamma gäller blöjor för engångsbruk. ”Mer än 16 miljarder blöjor, innehållande cirka 2,8 miljoner ton exkrementer och urin, hamnar årligen på de allt färre tippar som finns runt om i landet”, rapporterade The New York Times. Mer än 4.275.000 ton förbrukade blöjor kan tjäna som en tankeställare. ”Det är ett typiskt exempel”, sade en expert från Washington, ”på hur vi använder engångsartiklar som är dyrare än produkter som kan återanvändas, är farligare för miljön och förbrukar oersättliga naturtillgångar.” Kommer föräldrar att vara villiga att offra sin bekvämlighet och tvätta sina småttingars blöjor? Många kan inte tänka sig en värld utan pappersblöjor.
Blöjor för engångsbruk har i miljösammanhang kommit att bli en symbol för hela avfallsproblemet. ”Vad som är ännu värre”, skriver U.S.News & World Report, ”är att varenda plastbyxa och plastsnibb som tillverkats sedan de introducerades på marknaden år 1961 fortfarande finns kvar — det dröjer ungefär 500 år innan de har brutits ner.”
Miljövårdsexperter och myndighetspersoner säger emellertid att vi måste ändra våra vanor — annars kommer vi att drunkna i våra egna sopor. Moderna engångsartiklar kanske är en välsignelse för konsumenterna, men de är en förbannelse för jordens soptippar. Bortkastade plastartiklar är mycket långlivade. Och tvärtemot vad de flesta människor tror har de cirka 160 miljoner kilo papper som amerikanerna kastar varje dag och den okända mängd som förbrukas i den övriga världen inte förmultnat efter att ha legat i åratal i jorden tillsammans med andra sopor. Tidningar som grävts fram ur gamla tippar efter att ha legat begravda i jorden i mer än 35 år var lika läsbara som de var den dag då de trycktes.
Återvinningsproblemet
Det har sagts att det egentligen bara finns fyra sätt att ta hand om avfall: ”Att gräva ner det, att bränna det, att återanvända det — eller att se till att begränsa mängden redan från början.” Soptippar skämmer inte bara landskapet för dem som måste bo i närheten, utan kan också utgöra en hälsorisk. När avfallet förmultnar, bildas en färglös, luktfri och lättantändlig gas som kallas metan. Om man inte vidtar nödvändiga försiktighetsåtgärder, kan gasen sprida sig under jorden, döda växtligheten, leta sig in i närbelägna byggnader och explodera om den råkar antändas. I vissa fall har detta till och med lett till dödsolyckor. De underjordiska grundvattenreservoarerna hotas också, när giftiga kemikalier sipprar ner genom jorden och förorenar människans vattenförråd.
När det gäller återvinningen av tidningspapper, är problemet framför allt att man har alldeles för mycket av den varan. ”Förråden av pappersavfall är nu större än någonsin”, sade en talesman för Amerikanska pappersinstitutet. ”Pappersbruk och återförsäljare har i sina lager mer än en miljon ton returpapper, vilket representerar en tredjedel av årsproduktionen. Den tid kommer då alla lagerutrymmen kommer att vara fullständigt fyllda.” Till följd av detta överflöd på pappersavfall måste många städer som förr kunde få 40 dollar per ton för sitt papper nu i stället betala sina entreprenörer 25 dollar per ton för att de skall forsla bort det — till att brännas eller kastas på soptippar.
Hur är det då med återvinningen av plast? ”Plastindustrin har ivrigt förespråkat återvinning, mest av fruktan för att dess så allmänt förekommande produkter annars skulle bli förbjudna”, skrev U.S.News & World Report. Plastflaskor, till exempel, kan förvandlas till fibermassa som kan användas till polyestermattor, till fyllnadsmaterial i täckjackor och till mycket annat. Men plastindustrin har all anledning att se över sin marknad. I somliga länder har man redan förbjudit all försäljning och användning av styren- och PVC-plastprodukter i livsmedelsbranschen. Förbudet omfattar bland annat plastpåsar, muggar och köttråg av styrenplast och styrenförpackningar för hamburgare.
Amerikanska experter har beräknat att över 75 procent av allt fast avfall som kommunerna får ta hand om går att återanvända. På grund av allmänhetens likgiltighet och på grund av bristande tekniska resurser utnyttjas emellertid inte denna potential. ”Återvinningsbranschen går en mycket kritisk period till mötes”, sade en expert. ”Många regeringar kommer att få svårt att klara av lågkonjunkturen.”
Somliga myndighetspersoner menar att den enda lösningen är att bränna avfallet i jättelika kommunala sopförbränningsugnar. Men också detta tillvägagångssätt är förenat med vissa problem. Miljövårdsexperter varnar för utsläpp av giftiga kemikalier, däribland dioxin, som frigörs vid förbränning av plast och andra avfallsprodukter. ”Man kan faktiskt betrakta en förbränningsugn som en dioxinfabrik”, sade en känd miljövårdare. ”Förbränningsugnarna producerar också tonvis med aska, som ofta innehåller föroreningar av bly och kadmium”, rapporterade tidskriften Newsweek. Ett ramaskri kan också komma att höras från människor som bor i närheten av tilltänkta sopförbränningsstationer. Ingen vill ha dem i sitt grannskap. De betraktas som ett allvarligt hot mot människors hälsa och miljö. Avfallsproblemet fortsätter således att trappas upp. Är det någon som sitter inne med lösningen?