Under 200-talet v.t. fick de filosofiska och religiösa läror som de tänkare som strävade efter att utveckla och sammanställa Platons tankar sin slutgiltiga form, som i vår tid kollektivt kallas nyplatonism. Denna tankeriktning skulle komma att utöva ett mycket starkt inflytande på den avfälliga kristendomen.

Plotinos (205–270 v.t.), en föregångare till sådana tänkare, utvecklade en filosofi som huvudsakligen grundade sig på Platons teorier. Plotinos introducerade begreppet om en själ skild från kroppen. Professor E. W. Hopkins sade om Plotinos: ”Hans teologi ... utövade ett inte obetydligt inflytande på ledarna för den kristna uppfattningen.”

”Helleniserad kristendom” och ”kristen filosofi”

Med början från 100-talet v.t. gjorde ”kristna” tänkare en medveten ansträngning att göra intryck på hedniska intellektuella. Trots aposteln Paulus tydliga varning för ”det tomma prat som kränker det som är heligt” och ”motsägelserna i den ’kunskap’ som med orätt kallas så” införlivade sådana lärare filosofiska inslag från den omgivande hellenistiska kulturen i sin undervisning. (1 Timoteus 6:20) Exemplet med Filon tycktes tyda på att det kunde vara möjligt att få Bibelns läror att stämma överens med Platons idéer. — Jämför 2 Petrus 1:16.

Det verkliga offret i sammanhanget var förstås den bibliska sanningen. ”Kristna” lärare försökte visa att kristendomen överensstämde med grekisk-romersk humanism. Klemens av Alexandria och Origenes (100- och 200-talet v.t.) gjorde nyplatonismen till grunden för vad som kom att utvecklas till ”kristen filosofi”. Ambrosius (339–397 v.t.), biskop i Milano, hade ”tagit till sig den allra senaste grekiska lärdomen, såväl kristen som hednisk — i synnerhet ... den hedniske nyplatonisten Plotinos verk”. Han försökte lägga fram kristendomen i en klassisk version för bildade romare. Augustinus följde hans exempel.

Hundra år senare försökte Dionysios Areopagita (också kallad Pseudo-Dionysios), som troligen var en munk från Syrien, förena nyplatonsk filosofi med ”kristen” teologi. Enligt ett uppslagsverk ”införde hans skrifter en tydlig nyplatonsk strömning i en betydande del av medeltidens kristna doktriner och andlighet, ... vilket haft avgörande inflytande på delar av de religiösa doktrinernas och fromhetens utformning ända fram till vår tid”. Vilken upprörande nonchalans för Paulus varning för ”den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”! — Kolosserna 2:8.

Fördärvbringande föroreningar

Det har konstaterats att ”de kristna platonikerna gav företräde åt uppenbarelse och betraktade den platonska filosofin som det bästa redskapet som stod till buds för att förstå och försvara Bibelns läror och kyrkotraditionerna”.

Platon var själv övertygad om själens odödlighet. En av de mest framträdande av de falska läror som smög sig in i den ”kristna” teologin var betecknande nog läran om själens odödlighet. Godkännandet av denna lära kan på intet sätt rättfärdigas med argumentet att det gjorde kristendomen mer tilltalande för det stora flertalet. När Paulus förkunnade i Athen, i själva hjärtat av den grekiska kulturen, lärde han inte ut den platonska läran om själen. Han förkunnade i stället den kristna läran om uppståndelsen, även om många av hans grekiska lyssnare hade svårt för att acceptera det han sade. — Apostlagärningarna 17:22–32.

I motsats till grekisk filosofi visas det klart och tydligt i Bibeln att själen inte är något en person har, utan vad han är. (1 Moseboken 2:7) Vid döden upphör själen att finnas till. (Hesekiel 18:4) I Predikaren 9:5 sägs det: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, inte heller har de längre någon lön, ty minnet av dem är glömt.” Läran om en odödlig själ finns inte i Bibeln.

En annan bedräglig lära hade att göra med vilken ställning den föremänsklige Jesus hade, uppfattningen att han var jämlik sin Fader. Boken The Church of the First Three Centuries förklarar: ”Treenighetsläran ... härrörde från en källa som helt skilde sig från de judiska och kristna skrifterna.” Vad var det för källa? Läran ”växte fram och inlemmades i kristendomen via de kyrkofäder som hade tillägnat sig Platons tankar”.

Allteftersom tiden gick och kyrkofäderna blev mer och mer påverkade av nyplatonismen, vann anhängarna av treenighetsläran allt mera mark. Med hjälp av 200-talets nyplatonska filosofi tycktes de lyckas med det omöjliga — att få en tredelad Gud att framstå som en enda Gud. Med filosofiska utredningar hävdade de att tre personer kunde vara en enda Gud samtidigt som de var för sig var självständiga individer!

Bibelns sanning visar emellertid klart att Jehova ensam är den allsmäktige Guden, att Jesus Kristus är hans Son, skapad mindre än Gud, och att den heliga anden är Guds verksamma kraft. (5 Moseboken 6:4; Jesaja 45:5; Apostlagärningarna 2:4; Kolosserna 1:15; Uppenbarelseboken 3:14) Treenighetsläran är vanärande för den ende sanne Guden och förvirrar människor och vänder dem bort från en Gud de inte kan förstå.

Ytterligare ett offer för det nyplatonska inflytandet på kristet tänkande var det på Bibeln grundade hoppet om tusenårsriket. (Uppenbarelseboken 20:4–6) Origenes var känd för sitt sätt att döma ut dem som trodde på tusenårsriket. Varför var han en sådan ivrig motståndare till denna välgrundade bibliska lära om Kristi tusenåriga styre? The Catholic Encyclopedia ger svaret: ”Eftersom Origenes lärosatser var grundade på nyplatonismen, kunde han inte ta parti för millennarierna.”