Livsfarligt radioaktivt avfall
BERGET av hushållssopor är inte den enda fara som hotar livet på denna planet. Den förbleknar till intet i jämförelse med ett långt större och mer dödsbringande avfallsproblem. Ända sedan människan lärde sig att tämja atomkraften för att tillverka kärnvapen och för att alstra elektricitet har forskarna varit i bryderi om de säkraste metoderna att bli kvitt det radioaktiva avfall som bildas under dessa processer.
Miljardbelopp har lagts ner på att försöka förhindra att människan och hennes miljö för generationer framåt fördärvas av detta livsfarliga avfall. Det är verkligen en överväldigande uppgift, eftersom radioaktivt avfall kan utgöra ett dödligt hot för alla levande varelser i tusentals år!
I årtionden har en stor del av detta avfall helt enkelt grävts ner i marken någonstans i grannskapet i tron att dessa farliga ämnen skulle förlora sin kraft och bli ofarliga — ett antagande som har visat sig få katastrofala följder, som vi snart skall se. Tusentals kubikmeter högaktivt avfall lagrades i jättelika cisterner under jorden; i andra fall inneslöts det i tunnor och lagrades ovan jord — också det en metod som visat sig vara mycket riskabel.
Så riskfyllt och dödsbringande är detta atomavfall att forskarna har begrundat alla tänkbara möjligheter — från att skjuta upp det i yttre rymden till att gömma det under polarisen. Nu undersöker man möjligheten att sänka behållare med avfall i norra Stilla havet, där man räknar med att det skall begravas under 30 meter dy långt nere på havsbottnen. ”Vi har vissa ämnen på den här planeten som vi blir tvungna att ta hand om, antingen på land, i vattnet eller under havets vattenmassor. Några andra alternativ har vi inte”, sade vicepresidenten för Woods Hole Oceanographic Institution i Förenta staterna.
Som en tillfällig lösning, tills man kan komma på en säkrare och mer långsiktig hanteringsmetod, lagras för närvarande större delen av detta radioaktiva material i vattenfyllda bassänger inuti hermetiskt tillslutna byggnader. I Ontario i Canada finns det 16 kärnreaktorer som redan har lämnat ifrån sig mer än 7.000 ton radioaktivt avfall, vilket nu förvaras i sådana behållare. I Storbritannien är man också rådvill om var man skall göra av sitt kärnavfall. För närvarande lagras högaktivt avfall i förvaringsutrymmen ovan jord, och man kommer förmodligen att fortsätta med detta tillvägagångssätt tills man lyckats finna och utprova läckagesäkra underjordiska lagringsutrymmen. Frankrike, Västtyskland och Japan försöker också hitta en tillfredsställande lösning på sitt kärnavfallsproblem.
”Den officiella linjen i Förenta staterna”, skrev The New York Times, ”är att den säkraste metoden är att lagra det i ett ’djupt liggande bergrum’, en plats som är torr, säker och ödsligt belägen. Men att finna en sådan plats har visat sig vara mycket svårt.” Ja, det stämmer verkligen! Enligt forskarna måste den aktuella platsen vara så torr och stabil att det radioaktiva materialet utan risk kan förvaras där i 10.000 år. En del av detta atomavfall kan visserligen vara farligt i uppemot 250.000 år, men experterna menar att så stora geologiska förändringar kommer att äga rum under de närmaste 10.000 åren ”att det är meningslöst att försöka planera för längre tidrymder”. ”Jag tror inte det finns någon kalkyleringsmodell på jordens yta med vars hjälp man skulle kunna projektera ens 1.000 år framåt i tiden”, förklarade en känd strålningsexpert. Han tillade att det var ”svårt att avgöra hur stor hälsorisken kommer att vara om 10.000 år”.
Katastrof!
När forskarna lyckades avslöja atomens hemligheter, öppnade de vägen för ett egendomligt nytt fenomen som de inte var rustade att klara av — det livshotande föroreningsproblem som detta skulle leda till. Myndigheterna blev visserligen varnade för den potentiella faran, men de ignorerade medvetet dessa varningar. Att skaffa sig atomvapen blev en fråga av högsta prioritet så snart nationerna hade det kunnande och de råvaror som behövdes, och följden blev att man lät alla hänsyn fara när det gällde människors liv, hälsa och miljö. Man var mycket vårdslös vid hanteringen av det livsfarliga avfallet. U.S.News & World Report för mars 1989 skriver till exempel: ”Mer än 750 miljoner kubikmeter riskavfall, tillräckligt för att översvämma hela Manhattan till ett djup av 12 meter, har tömts ut i oskyddade brunnar och bassänger.” Och detta gällde bara en av de fabriker som tillverkade kärnvapen. ”Utläckande gifter har förorenat grundvattnet på en yta av minst 250 kvadratkilometer. Omkring 170.000 kubikmeter högaktivt spillvatten lagras i jättelika underjordiska cisterner, och mer än 50 Nagasakibomber skulle kunna tillverkas av det plutonium som har läckt ut från dessa behållare”, förklarade tidningen. Man beräknar att saneringen av denna anläggning kommer att kosta så mycket som 65 miljarder dollar.
En del av de tankar som tillverkats för förvaring av atomavfall har blivit så heta av den värme det radioaktiva avfallet utvecklade att de spruckit. Man beräknar att 200.000 kubikmeter radioaktivt avfall har läckt ut i marken. Dricksvattnet har förorenats av det radioaktiva ämnet strontium-90 till en nivå som är tusen gånger högre än det högsta tillåtna värde som angetts för dricksvatten av den amerikanska miljöskyddsmyndigheten. The New York Times beskriver situationen vid en annan kärnvapenfabrik så här: ”Radioaktiva ämnen från avfallsbrunnar innehållande 42.000 kubikmeter uranhaltigt vatten ... läcker ut i grundvattnet och har förorenat vattentäkter så långt som en kilometer söder om anläggningen.” Tidningen rapporterade också att i staten Washington har tusentals miljoner liter förorenat vatten tömts ut i marken, och en stadig ström av radioaktivt tritium sipprar nu ut i Columbiafloden.
I Idaho har plutoniumhaltigt spill läckt ut från grunda avfallsbrunnar vid Radioactive Waste Management Complex, rapporterade The New York Times. ”Det letar sig fram genom berglagren mot en stor underjordisk vattenreservoar, som förser tusentals invånare i södra Idaho med vatten.” Detta dödsbringande ämne har nu trängt ner till ett djup av 70 meter, nästan halvvägs till grundvattenreservoaren, förklarade tidningen.
Hur farligt är detta plutoniumhaltiga avfall som har strömmat ut i bäckar och floder och spytts ut i luften? ”Plutonium förblir radioaktivt i 250.000 år”, förklarade The New York Times, ”och även mikroskopiska partiklar kan vara dödsbringande om de inandas eller sväljs.” ”Man kan få cancer av att andas in ett enda litet korn plutoniumstoft”, förklarade tidskriften Newsweek.
De omedelbara och långsiktiga verkningar som kärnavfall har på människor är ännu inte kända och kommer kanske aldrig att bli det. Det räcker med att nämna att vid en viss kärnvapenfabrik har det förekommit 162 cancerfall inom en radie av några kilometer från anläggningen. Människor är rädda för att dricka vattnet, och oron växer. ”De kommer att drabbas av mellan sex och 200 fler cancerfall än normalt”, sade en specialist och läkarkonsult för fabriksarbetarna. ”Alla är rädda. De tycker att de har tappat kontrollen över sin miljö och sina liv.”
Och det har de också. En av Jehovas trogna profeter sade för mer än två tusen år sedan: ”Jag vet mycket väl, o Jehova, att jordemänniskans väg inte tillkommer henne. Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” (Jeremia 10:23, NW) Historien har sannerligen bevisat att dessa ord är sanna — i all synnerhet under dessa yttersta dagar. Det växande avfallsproblemet är bara ett av de många områden där människan har misslyckats med att styra sina steg på ett förståndigt sätt.
Men det finns ingen anledning att misströsta. Bibelns profetior visar tydligt att den nuvarande tingens ordning snart kommer att avlägsnas och ersättas av en ny värld genom Skaparens försorg. Han kommer inte längre att tillåta att människan förstör jorden och sig själv, utan kommer att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Därefter kommer människor under Skaparens ledning att få lära sig att ta hand om jorden och använda dess resurser förståndigt. — Psalm 37:34; 2 Petrus 3:10—13.
[Infälld text på sidan 9]
Kärnavfall kan fortsätta att vara dödsbringande i 250.000 år
[Infälld text på sidan 10]
”Man kan få cancer av att andas in ett enda litet korn plutoniumstoft”