I juni 1950, en månad innan vår verksamhet blev officiellt förbjuden, blev jag och andra bröder vid Betel gripna. Jag fördes till fängelse, där jag kom att utsättas för brutala förhör.

Eftersom min far arbetade på ett fartyg som regelbundet seglade till New York, försökte de som ledde förhöret få mig att erkänna att han var amerikansk spion. Jag utsattes för skoningslösa förhör. Dessutom försökte fyra förhörsledare samtidigt få mig att vittna mot broder Wilhelm Scheider, som då hade tillsynen över vår verksamhet i Polen. De slog mig på hälarna med grova käppar. När jag låg där blödande på golvet och kände att jag inte orkade längre, ropade jag: ”Jehova, hjälp mig!” Förhörsledarna överrumplades av mitt rop och slutade slå mig. Inom några minuter hade de somnat. Jag kände mig mycket lättad, och krafterna återvände. Det här övertygade mig om att Jehova kärleksfullt svarar när hans överlämnade tjänare ropar till honom. Det stärkte min tro och lärde mig att fullständigt förtrösta på Gud.

Den slutliga rapporten från förhöret innehöll falska vittnesmål som uppgavs komma från mig. När jag protesterade, sade en förhörsledare: ”Du får förklara dig i rätten!” En vänlig cellkamrat rådde mig att inte oroa mig, eftersom slutrapporten skulle verifieras av en militär åklagare. Jag skulle då få möjlighet att bevisa att vittnesmålen inte var sanna. Och så blev det.

En dag i april 1951, när jag hade varit med vid ett möte, blev jag gripen på gatan av säkerhetspolisen som hade hållit mig under uppsikt. Eftersom jag vägrade svara på deras frågor, förde de mig till ett fängelse i Bydgoszcz och började förhöra mig samma natt. Jag tvingades stå lutad mot en vägg i sex dygn utan vare sig mat eller vatten i tjock tobaksrök från fångvaktarnas cigaretter. De slog mig med en klubba och brände mig med cigaretter. När jag svimmade, hällde de vatten över mig och fortsatte förhöret. Jag bad Jehova om styrka att hålla ut, och han hjälpte mig.

Vistelsen i fängelset i Bydgoszcz hade sina fördelar. Där fick jag möjlighet att berätta om sanningen i Bibeln för människor som annars inte hade kunnat nås. Jag fick verkligen många tillfällen att vittna. På grund av den sorgliga, ofta hopplösa situation som fångarna befann sig i var de villiga att lyssna och att öppna sitt hjärta för de goda nyheterna.

En resande tillsyningsman från Kraków, Alojzy Prostak, blev så svårt misshandlad under ett förhör att han fick föras till fängelsesjukhuset. När de andra fångarna på sjukhuset såg att han stod fast trots psykisk och fysisk tortyr, vann han deras beundran och respekt. Bland dessa fångar fanns en jurist som hette Witold Lis-Olszewski. Han var imponerad av broder Prostaks mod, och han samtalade med honom flera gånger och lovade: ”Så snart jag blir frisläppt och får börja arbeta igen är jag villig att försvara Jehovas vittnen.” Och han menade vad han sade.