Den mest häpnadsväckande utvecklingen såg man dock i landets östra del. Levnadsförhållandena var extremt svåra. En kretstillsyningsman berättar att han, sedan han kommit dit år 1947, såg inte bara nedbrända hus, utan att hela bostadsområden hade blivit förstörda. Vänner bodde i jordkulor och källare. Men församlingarna växte likväl häpnadsväckande snabbt. Under 1945 och 1946 ökade Teresinförsamlingen ofta med 15—20 förkunnare i månaden och med hela 42 en månad! År 1947 hade den redan 240 förkunnare. Församlingen i Alojzów hade 190.

Ett antal vittnen, både enskilda och hela familjer, bestämde sig för att flytta till ett område som i åratal hade varit bebott av tyskar men som efter kriget gjordes till västra Polen. Många polacker som före kriget hade bott i den östra delen av Polen, som Sovjetunionen nu hade annekterat, flyttade också till detta västra område. Människor i dessa nyligen befolkade områden tog gynnsamt emot sanningen.

En av de nitiska frivilliga som tjänade i detta område var Stanisław Kocieniewski, som senare blev resande tillsyningsman. När han kom tillbaka från inspärrningen i ett tyskt arbetsläger under krigstiden, var han fullständigt utmattad. Men efter en tid av återhämtning var han ivrig att få sätta i gång för fullt igen. Han flyttade med sin familj till Jelenia Góra. Deras familj var den första familjen bland vittnena som bosatte sig där. Senare förenade sig andra med dem, och snart bildades en församling. För närvarande finns det nio församlingar i den staden.