Där stod Wilhelm Scheider och Alfons Licznerski, två medkristna som jag trodde hade dött strax efter det att jag senast sett dem.

Sedan jag misstroget stirrat på dem med öppen mun en stund, frågade broder Scheider om jag inte skulle bjuda in dem. Resten av dagen och till sent på kvällen tillbringade vi med att på nytt bekanta oss med varandra och påminna varandra om hur Jehova Gud hade beskyddat oss under inspärrningen.

Andra fångar hjälpte mig tillbaka till barackerna, och det var då jag för första gången träffade broder Scheider. Jag fick senare veta att han före kriget varit tillsyningsman för avdelningskontoret i Polen. Han samtalade med mig länge och förklarade att om jag förlorade tron på Jehova, skulle jag med säkerhet dö! Det kändes som om Jehova hade skickat honom för att styrka mig. Hur sant är inte ordspråket som lyder: ”En broder ... föds för tider av trångmål”! — Ordspråken 17:17.

Min tro hade försvagats vid den tiden, och broder Scheider riktade min uppmärksamhet på Hebréerna 12:1. Där uppmanas kristna att ta sig till vara för den synd som lätt snärjer in dem, nämligen brist på tro. Han hjälpte mig att påminna mig trogna personer som omtalas i Hebréerna, kapitel 11, och att granska och jämföra min tro med deras. Därefter höll jag mig så nära broder Scheider som det bara var möjligt, och fastän han var 20 år äldre än jag, blev vi mycket goda vänner.

Tron prövad till det yttersta

Vintern 1944 kom ryssarna allt närmare Stutthof. De tyska lägerofficerarna bestämde sig för att förflytta fångarna innan ryssarna anlände. Tyskarna påbörjade en marsch till Słupsk för omkring 1.900 av oss fångar. När vi hade kommit halvvägs, var vi bara 800 kvar. Vi hade längs vägen hört en hel del skottlossning, så de andra hade antagligen blivit skjutna eller lyckats fly.

I början av vandringen hade var och en av oss blivit tilldelad 500 gram bröd och 250 gram margarin. Många åt genast upp allt de fick. Men eftersom jag visste att resan kunde ta ett par veckor, ransonerade jag min del så gott jag kunde. Vi var bara tio vittnen bland fångarna, och broder Scheider och jag höll ihop.

Under färdens andra dag blev broder Scheider sjuk. Därefter fick jag så gott som bära honom, för om vi hade stannat skulle vi ha blivit skjutna. Broder Scheider sade till mig att Jehova hade besvarat hans böner genom att jag var där och hjälpte honom. På femte dagen var jag så uttröttad och hungrig att det kändes som om jag inte kunde ta ett steg till, än mindre bära broder Scheider. I brist på mat blev även han allt svagare.

Tidigt den eftermiddagen sade broder Scheider till mig att han behövde kasta vatten, så jag bar honom fram till ett träd. Jag tittade mig omkring för att försäkra mig om att tyska vakter inte skulle upptäcka oss. Efter en minut eller så vände sig broder Scheider om med en limpa i handen. ”Var fick du den ifrån?” frågade jag. ”Hängde den i trädet, eller vad?”

Han sade att medan jag vände ryggen till, kom en man fram till honom och gav honom limpan. Jag tyckte att det verkade märkligt, eftersom jag aldrig såg någon. Just då var vi så hungriga att vi inte undrade mer varifrån den kom. Men jag måste säga att Jesu uppmaning att endast be om dagligt bröd fick en utvidgad innebörd för mig. (Matteus 6:11) Vi skulle inte ha överlevt en dag till utan det brödet. Jag tänkte även på psalmistens ord: ”Jag [har] inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” — Psalm 37:25.

När vi efter ungefär en vecka var nästan halvvägs till Słupsk, gjorde vi ett uppehåll vid ett av Hitlerjugends läger. Där skulle vi samlas med fångar från andra läger. Broder Licznerski hade ådragit sig tyfoidfeber och placerades i en särskild barack med andra sjuka fångar. Varje kväll brukade jag smyga ut ur min barack och gå till broder Licznerski. Om jag hade blivit upptäckt, hade jag blivit skjuten, men det betydde mycket för mig att få göra det jag kunde för att få ner febern på honom. Jag brukade sitta vid hans sida och torka pannan på honom med en fuktad trasa. Sedan smög jag mig tillbaka till min egen barack. Även broder Scheider ådrog sig tyfoidfeber och placerades i samma barack som broder Licznerski.

Vi fick veta att tyskarna tänkte föra oss till Östersjön, ta oss ombord på en båt och föra oss över till Danmark. Men ryssarna kom allt närmare. När tyskarna blev rädda och började fly, grep fångarna tillfället att komma undan. Tyskarna beordrade mig att ge mig av, men eftersom broder Scheider och broder Licznerski båda var alltför sjuka för att kunna färdas och jag inte kunde bära dem, visste jag inte vad jag skulle göra. Så jag gav mig i väg och bad Jehova ta hand om dessa älskade kamrater.

En timme efter det att jag gett mig av kom ryssarna fram till lägret. En soldat fann broder Scheider och broder Licznerski och befallde en tysk kvinna, som bodde på en bondgård i närheten, att ge dem hönssoppa varje dag tills de tillfrisknat. Kvinnan sade till soldaten att tyskarna hade tagit alla hennes hönor. Han sade då till henne att om hon inte gav mat åt dem, skulle han döda henne. Det behöver inte sägas att hon genast fick tag i några hönor, och mina kära bröder kunde återhämta sig!

Fortsatt renande av tron

I min mammas vardagsrum talade vi om dessa och andra upplevelser ända in på småtimmarna. Bröderna stannade ett par dagar och fortsatte sedan vidare hem. Jehova gjorde gott bruk av broder Scheider i arbetet med att reorganisera predikoverksamheten i Polen, och han fick tillbaka flera av sina tidigare ansvarsuppgifter. Men på grund av att kommunisterna övertog makten fick vi svårigheter i predikoarbetet.