En som länge varit pionjär, Bolesław Zawadzki, skrev i sina levnadsminnen att när ett möte hölls i hans föräldrahem i Kielce, omringades huset av en pöbelhop på 2.000 arga, skränande människor som kastade stenar. Skottkärror användes för att fylla på förrådet. Inte förrän långt efter midnatt upphörde tilltaget. Stenarna som hade kommit genom taket fyllde sex kärror när de samlades ihop! I en strävan att avvärja denna våg av förföljelse lyckades bröderna ibland att få de verkliga förövarna straffade. Mera sällan kunde de få de verkliga anstiftarna, prästerna, straffade.

Pionjärerna, omkring 30—50 vid den tiden, visade också en självuppoffrande anda. Glada predikade de också på avlägsna distrikt, där det inte fanns några församlingar, och de gick till fots många kilometer eftersom bara några få hade cyklar. De fick behålla lite grann av de bidrag de fick för litteraturen, och i somliga fall hade de mycket liten ytterligare inkomst. Vintertid sov de ofta med rocken som täcke i en höstack eller på halm som strötts på golvet i en ladugård.

Fastän människor som de träffade var godhjärtade, hade de ofta föga kunskap i Bibeln eller världshistorien. Stefan Milewski kommer ihåg att han under ett samtal med en grupp bybor nämnde att Jesus genom födelsen var jude. Människorna blev upprörda, och det var med knapp nöd han undgick att få stryk. Uppretade ropade de: ”Herren Jesus var polack och katolik!”