Under 1937 var Katolsk aktion ansvarig för våld mot vittnena i 75 fall, och i 2 av dessa blev bröder mördade. Av 263 domstolsfall slutade 99 med frikännande och 71 med fällande dom. De övriga blev uppskjutna. Litteratur beslagtogs i 129 fall, men bröderna kämpade framgångsrikt för att få den återlämnad i 99 fall. I rapporten i Årsboken för 1938 konstaterades det: ”Alla Herrens tjänare här i landet är beslutna att fortsätta med vittnandet oberoende av om det behagar människor eller inte, i det vi kommer ihåg ... att ’man måste lyda Gud mer än människor’.”

Detta var sannerligen vad förkunnarna i de 121 tjänsteinriktade församlingarna ansåg. I genomsnitt per månad rapporterade 800 förkunnare, och under åminnelsemånaden var det 1.040! Men motståndarna var beslutna att utdela ett dödsbringande slag. Utan tvivel tänkte de att de hade gjort det, när myndigheterna den 22 mars 1938 förseglade dörrarna till vårt kontor i Łódź. Publikationer kunde inte längre sändas med posten eller med järnvägskurirer; både avsändare och mottagare riskerade straff. Vittnena önskade överklaga till en högre rätt, men en välvilligt inställd hög tjänsteman sade dem i förtroende att det skulle vara fåfängt. ”Tidsandan” hade förändrats, sade han, och även om vittnena vann målet, skulle inrikesministern se till att deras verksamhet i landet blev starkt begränsad. Man bestämde därför att inte driva frågan längre inför rätta, utan att förtrösta på Jehova och sträva framåt på andra sätt.

I den västra sektionen anhöll det tyska Gestapo var och en som var känd för att vara ett Jehovas vittne. Det totalitära nazistsystemet handlade grymt mot alla som inte fullständigt underkastade sig det. Som förespråkare för Guds kungarike betraktades vittnena som fiender. Att bli påträffad med ett enda nummer av Vakttornet eller att befinnas vara på samma fotografi som ett vittne togs som bevis för att en person var brottsling. Brutala medel användes för att tvinga vittnen att yppa namnen och adresserna på sina andliga bröder och systrar. De som vägrade att förråda sina bröder eller att underteckna en förklaring att de avsade sig sin tro blev sända till koncentrationsläger. Mycket få kompromissade. Även förföljarna förundrade sig över dessa Jehovas tjänares lojalitet.

I Łódź anhöll Gestapo broder Scheider och många andra och satte dem i läger. Från Poznań sändes 69 bröder och systrar till tyska läger; 22 blev dödade. Trots detta lärde så många människor i Poznań känna sanningen under kriget att det senare blev en stor församling. Dess nitälskan spred sig till granndistrikten och bidrog till att återuppbygga organisationen i västra Polen.

Vännerna i många andra städer och mindre samhällen fick också lida. Från Wisła, till exempel, en kurort i bergstrakterna med omkring 6.000 invånare vid den tiden, blev 51 bröder och systrar förda till koncentrationsläger. Bara 13 kom tillbaka.

Jehova övergav inte sitt folk

Att Skaparen beskyddade sitt folk under denna tid av svår förföljelse är uppenbart. För dem berodde segern inte på att få överleva, utan på trohet — intill döden om så var nödvändigt. (Upp. 2:10) En broder berättar att han blev obarmhärtigt slagen i många timmar, särskilt på ryggen och i njurtrakten. Men han härdade ut trots försöken att tvinga honom att ange andra vänner och att förråda organisatoriska angelägenheter. Misshandeln upprepades dagen därpå, nu bara så mycket värre. Den tredje dagen reagerade hans svullna och slagna kropp på slagen med ytterst svår smärta. Brodern bad till Jehova om lindring, ja, till och med om döden. Plötsligt brast Gestapoagenten som piskade honom ut i en massa svordomar, släppte piskan och gav sig i väg. Vad hade hänt?

Flera dagar senare fick brodern syn på den här mannen i korridoren med en hand i bandage. Medfångar berättade för brodern att agenten hade brutit pekfingret, uppenbarligen medan han höll på med att piska.

De vittnen som lyckades undgå att bli anhållna lät sig inte bli kringspridda. De träffades i små grupper för att studera Bibeln och Vakttornet. De tidskrifter de fick kom vanligtvis från vännerna i Tyskland; sedan duplicerade de dem eller skrev av dem för hand. Fritz Otto deltog aktivt i den underjordiska verksamheten i Łódź under hela ockupationstiden och höll kontakt med Poznań, Bydgoszcz och Gdańsk. Fastän förbindelselinjen tillfälligt kapades av motståndare, avstängdes förbindelsen aldrig särskilt länge.

I Generalguvernementet

Situationen i mellersta och södra delarna av Polen var annorlunda. Myndigheterna där jagade inte och förföljde Jehovas vittnen på långa vägar lika intensivt, så trots att vännerna alltid vidtog försiktighetsåtgärder, arbetade de energiskt. De gjorde i ordning stencilerna till Vakttornet i Warszawa, och de ansvariga i varje zon skötte sedan om dupliceringen och använde de enkla dupliceringsanordningar som fanns att tillgå. Olika metoder användes för att smuggla masterexemplaren av litteraturen. Ibland tjänade till och med tyska soldater, vars familjer var i sanningen, ovetandes som kurirer, när de återvände till östfronten sedan de varit hemma på permission.

Det förekom också många hjärtslitande erfarenheter. I december 1942 kom den tyska polisen i Warszawa på Stefan Milewski och Jan Gontkiewicz när de duplicerade. De blev omgående sända till koncentrationslägret i Majdanek och sedan till Buchenwald. Ludwik Kinicki, som övade tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i hela det område som kallades Generalguvernementet, tog då över deras uppgifter. Två år senare, år 1944, blev han anhållen, och vid årets slut hade han dött i koncentrationslägret Gusen i Österrike.

Satan försökte givetvis sätta stopp för denna utbredning av den rena tillbedjan. Ett sätt på vilket han gjorde detta var att göra bruk av gerillagrupper. Under inflytande av katolska präster började en del av dem bekämpa inte bara de tyska ockupationsstyrkorna, utan också vittnena, så att ett nytt trosprov uppstod. Man gjorde nattliga raider mot vännernas hem. Män, kvinnor och barn blev slagna och befallda att göra korstecknet, kyssa korset och hänga upp ”heliga” bilder på väggarna. Inkräktarna plundrade och förstörde. Somliga familjer fick gång på gång erfara sådana angrepp. En del av vännerna blev tvungna att gömma sig för att förbli vid liv.

En ”ny giv” i Sovjetsektorn

Sovjetunionen hade i september 1939 annekterat en stor sektor av östra Polen. Detta betydde att ungefär hälften av våra förkunnare, bland dem polska och ukrainska såväl som några ryska och judiska vittnen, blev avskurna från de övriga i organisationen. Fastän de var mycket nitiska, hotades deras andlighet av brist på färsk andlig föda. De försökte få kontakt med organisationen genom Slovakien, men det visade sig vara mycket svårt.

Ett antal församlingar blev sålunda inbegripna i en ”ny giv”. Till att börja med var dess mål att hjälpa vännerna att anpassa sig till sin nya situation. Den betonade behovet av att vara avskild från världen och leva ett liv i ”helighets prakt”. (Ps. 110:3) Denna ”nya giv” spred sig från Lviv via Lublin så långt som till Warszawa. Men i stället för att få rådet att helt enkelt noggrant rätta sig efter vad som framhålls i Guds ord blev de inblandade snart uppmanade att ta del i åtgärder som helt och hållet var en individs idé.

Under detta inflytande företog till exempel en grupp desorienterade förkunnare ett plötsligt angrepp mot militärhögkvarteret i det av Tyskland ockuperade Białystok, avlägsnade hakkorsflaggan från taket på det och ersatte den med en vit flagga. De blev anhållna och avrättade samma dag. Dessa händelser var en smärtsam påminnelse om vad som kan hända när en individ tar sig för stora friheter, går utöver vad som är skrivet i Skriften och utöver det exempel vi har i Kristus och hans apostlar och inte blickar upp till ”den trogne och omdömesgille slaven” för att få vägledning. — Matt. 24:45.

Ett slutligt prov före efterkrigseran

Just före krigsslutet ställdes bröderna inför en annan uppfordran. När östfronten drog allt närmare, blev människorna befallda att gräva diken, som kunde tjäna som stridsvagnshinder. Som kristna neutrala kunde Jehovas vittnen för sitt samvetes skull inte ta del, och de vägrade att göra så även under dödshot. Tiotals av dem, somliga nya i sanningen, blev offentligen skjutna till döds. Men detta tjänade också som ett vittnesbörd därför att andra blev medvetna om att Jehovas vittnen hade en så stark tro att de hellre dog än övergav sin Gud.

Till sist tog ockupationen slut. Jehovas vittnen i Polen hade framgångsrikt mött svåra prov. Till antalet fler än till och med före kriget tog de nu itu med de uppgifter som låg framför dem.