Poliser – Varför behövs de?

HUR skulle det gå utan poliser? Vad hände 1997 när 18 000 poliser gick i strejk i den brasilianska staden Recife och mer än en miljon invånare blev utan polis?

”Under fem kaotiska dagar har antalet mord tredubblats i denna storstad vid kusten”, rapporterade The Washington Post. ”Åtta banker har rånats. Gäng har löpt amok i ett köpcentrum och har härjat och skjutit i några av de finare bostadsområdena. Och ingen lyder trafiklagarna. ... Brottsvågen har lett till att bårhuset använts maximalt och att det största sjukhuset har fyllts till bristningsgränsen, med skottskadade och knivskurna liggande på golvet i korridorerna.” Justitieministern uppges ha sagt: ”Denna laglöshet saknar motstycke.”

Var vi än bor finns ondskan bakom civilisationens fasad. Vi behöver det skydd polisen ger. Naturligtvis har de flesta av oss hört talas om poliser som gör sig skyldiga till brutalitet, korruption, passivitet och maktmissbruk. Hur utbrett detta är varierar från land till land. Men hur skulle vi klara oss utan våra poliser? Visst ger polisen oss ofta värdefull service. Vakna! frågade några poliser i olika delar av världen varför de valde detta yrke.

Samhällsservice och ett socialt arbete

”Jag tycker om att hjälpa människor”, säger Ivan, en polis från Storbritannien. ”Det som lockade mig var att arbetet var så omväxlande. Det är inte många som vet att det bara är 20–30 procent av arbetet som består av brottsbekämpning. Det är i stor utsträckning en samhällsservice och ett socialt arbete. En vanlig dag, när jag är ute i patrulltjänst, kanske jag får ta hand om någon som plötsligt har dött, en trafikolycka, ett brott eller en gammal person som är förvirrad och som behöver hjälp. Det skänker särskild tillfredsställelse när man får återlämna ett barn som varit försvunnet eller hjälpa ett brottsoffer att klara av sin känslomässiga chock.”

Stephen från USA har också varit polis. Han säger: ”Som polis har man de resurser och den tid som behövs för att kunna ge den bästa hjälpen när människor uppriktigt ber om hjälp. Det var det som lockade mig till det här arbetet. Jag ville finnas till hands och hjälpa människor. Jag känner att jag har hjälpt till att skydda människor mot brottslighet, åtminstone i viss utsträckning. Jag grep mer än 1 000 personer på fem år. Men att hitta försvunna barn, hjälpa personer med Alzheimers sjukdom som gått vilse och leta reda på stulna fordon var det som skänkte tillfredsställelse. Det var också spännande att jaga och fånga misstänkta brottslingar.”

”Jag ville hjälpa människor som var i nöd”, säger Roberto, en polis från Bolivia. ”När jag var ung beundrade jag polisen, eftersom de skyddar människor för faror. Redan tidigt som polis fick jag ansvara för fotpatrullerna i centrum, där regeringskontoren ligger. Det förekom politiska demonstrationer nästan varje dag. Min uppgift var att förhindra att våldsamheter bröt ut. Jag märkte att om jag var vänlig och resonerade med ledarna för demonstrationerna, kunde jag förhindra kravaller som skulle ha kunnat leda till att många blivit skadade. Jag tycker det var givande.”

Polisen tillhandahåller många olika tjänster. Det kan gälla allt från att plocka ner en katt från ett träd till att frita gisslan från terrorister och att försöka få fast bankrånare. Men ända sedan början av den moderna polisens historia har människor hyst både förhoppningar och farhågor när det gäller poliser. I följande artikel kommer det att förklaras varför.

Det skydd polisen ger – förhoppningar och farhågor

I BÖRJAN av 1800-talet var det många invånare i England som motsatte sig förslag om en uniformerad polisstyrka. De fruktade att en beväpnad styrka i händerna på makthavarna skulle utgöra ett hot mot deras frihet. Några var rädda för att de skulle få ett system med polisspioner ungefär som i Frankrike under Joseph Fouché. Men samtidigt var de tvungna att fråga sig: Hur skall vi klara oss utan poliser?

London hade blivit den största och rikaste staden i världen, brottsligheten ökade och hotade affärsverksamheten. Varken frivilliga nattvakter eller gamla tiders kriminalkonstaplar klarade av att skydda medborgarna och deras egendom. Clive Emsley skriver i sin bok The English Police: A Political and Social History: ”Brottslighet och oordning kom alltmer att betraktas som något som inte borde få förekomma i ett civiliserat samhälle.” Londonborna hoppades därför på det bästa och bestämde sig för att inrätta en yrkespolis under ledning av sir Robert Peel.a I september 1829 började uniformerade poliser vid Metropolitan Police att patrullera sina områden.

Ända från början av polisens moderna historia har polisfrågan väckt både förhoppningar och farhågor – förhoppningar att polisen skall kunna ge trygghet och farhågor att den skall missbruka sin makt.

Den amerikanska polisen

I USA var New York den första staden som fick en professionell poliskår. I takt med att dess välstånd ökade, ökade också brottsligheten. På 1830-talet började det ges ut billighetstidningar, där alla kunde läsa otäcka historier som skildrade brottsligheten. Allt fler arga röster hördes, och New York fick sin polis 1845. Alltsedan dess har New York-bor och Londonbor fascinerats av varandras poliser.

Precis som engelsmännen fruktade amerikanerna för vad som skulle hända om makthavarna hade tillgång till en beväpnad styrka. Men de två länderna hade olika lösningar på problemet. Engelsmännen valde att ha gentlemannapoliser med höga hattar och mörkblå uniformer. Det enda vapen de hade var en kort batong som de höll gömd. Än i dag är det så att brittiska ”bobbies” inte bär vapen utom i nödsituationer. Men det rapporteras att ”allt fler tror att det bara är en tidsfråga innan den brittiska polisen blir fullt beväpnad”.

I USA däremot ledde rädslan för att myndigheterna skulle missbruka sin makt till att man antog det andra tillägget till den amerikanska konstitutionen, vilket ger ”medborgarna rätt att inneha och bära vapen”. Det ledde till att polisen också ville ha skjutvapen. Följden blev att eldstrider på gatorna blev ett kännetecken för kampen mellan amerikanska rånare och poliser, åtminstone i allmänhetens tankevärld. Ett annat skäl till att amerikanerna har en annan inställning till att bära vapen är att USA:s första polisstyrka uppstod i en värld som var helt annorlunda än Londons. I New York rådde det kaos på grund av att befolkningen hade ökat lavinartat. Tillströmningen av tusentals immigranter från i huvudsak Europa och inflyttningen av afroamerikaner efter det att inbördeskriget (1861–1865) brutit ut ledde till rasmotsättningar. Polisen ansåg att den behövde ta till hårdare metoder.

Det innebar att polisen ofta betraktades som något nödvändigt ont. Människor var beredda att stå ut med en hel del i hopp om att uppnå viss ordning och trygghet. I vissa delar av världen framträdde dock ett annat slag av polis.

Poliser som ingav skräck

I början av 1800-talet, när den moderna polisen började utvecklas, hade större delen av mänskligheten levt under europeiska imperiers styre. I allmänhet var polisen i Europa organiserad för att skydda härskarna snarare än folket. Inte ens britterna, som så ogillade tanken på en beväpnad, militärliknande polis i sitt eget land, tycktes ha något emot att använda militärpolis för att hålla kolonierna under kontroll. Rob Mawby skriver i sin bok Policing Across the World ”att det förekom polisbrutalitet, korruption, våld, mord och maktmissbruk under nästan varje årtionde i kolonialväldets polishistoria”. Efter att ha framhållit att kolonialmaktens polisväsen hade vissa fördelar tillägger samma bok att det fick ”länder jorden runt att betrakta polisen som ett maktmedel för de styrande snarare än som en samhällsservice”.

Despotiska regeringar som fruktar att det skall bli revolution har nästan alltid använt hemlig polis för att spionera på sina medborgare. Sådan polis får fram upplysningar genom tortyr och undanröjer personer som tros vara samhällsomstörtare genom att mörda dem eller sätta dem i fängelse utan rättegång. Nazisterna hade sitt Gestapo, Sovjetunionen sitt KGB och Östtyskland Stasi. Häpnadsväckande nog hade Stasi 100 000 poliser och kanske en halv miljon angivare för att kontrollera en befolkning på ungefär 16 miljoner. Poliserna lyssnade av telefoner dygnet runt och hade uppgifter om en tredjedel av befolkningen. ”Det fanns ingen gräns för vad Stasipoliserna kunde göra, och de skämdes inte heller”, skriver John Koehler i sin bok Stasi. ”Högt uppsatta personer både i protestantiska och katolska kyrkosamfund rekryterades i stor mängd som hemliga informatörer. Deras kontor och biktstolar var fulla av avlyssningsapparater.”

Men sådana här poliser som inger skräck har inte bara funnits i länder med en despotisk regering. Också på andra håll har storstadspoliser anklagats för att skapa skräck när de på ett alltför aggressivt sätt har sökt upprätthålla lag och ordning, och det har i synnerhet drabbat minoriteter. Ett nyhetsmagasin kommenterade en skandal i Los Angeles och skrev att den ”visade att polisens uppförande hade nått en ny nivå av laglöshet och gett upphov åt ett nytt uttryck: gangsterpolis”.

Myndigheterna har därför frågat sig: Vad kan polisen göra för att förbättra sitt rykte? För att framhålla sin roll som samhällstjänare har många poliskårer försökt betona sådana sidor av arbetet som har den inriktningen.

Hoppet om en samhällspolis

Den traditionella japanska modellen med kvarterspoliser har väckt intresse i andra länder. Traditionellt arbetar japanska poliser från mindre stationer med ett tiotal poliser som arbetar i skift. En brittisk universitetslektor i kriminologi, Frank Leishman, som har bott länge i Japan, säger: ”Den omfattande vänliga servicen som koban-polisen ger är legendarisk: de ger upplysningar om adresser till Japans till stor del icke namngivna gator, de lånar ut kvarglömda paraplyer till pendlare när det regnar, de ser till att fulla sararimen kommer med sista tåget hem, och de ger råd åt medborgare som har bekymmer.” Dessa kvarterspoliser har bidragit till att ge Japan det avundsvärda ryktet att ha gator som man tryggt kan gå på.

Skulle denna form av polisarbete kunna vara effektiv på andra håll? En del kriminologer började se en lärdom i detta. De framsteg som gjorts i vår tid när det gäller kommunikationer har lett till att avståndet mellan polisen och människorna de betjänar har ökat. I många städer i dag tycks polisarbetet ofta i huvudsak bestå av att man rycker ut när det har hänt något. Det verkar ibland som om den tonvikt man tidigare lade på att förebygga brott har gått förlorad. Som en reaktion på denna tendens har det återigen blivit populärt med grannsamverkan mot brott.

Grannsamverkan mot brott

”Det fungerar verkligen; det minskar brottsligheten”, säger Dewi från Wales, som är polis, om sitt arbete. ”Grannsamverkan mot brott innebär att människor skyddar varandra. Vi anordnar möten, så att grannar kan lära känna varandra bättre, skriva upp varandras namn och telefonnummer och få information om hur man kan förebygga brott. Jag tycker om det här projektet, eftersom medborgarna får tillbaka känslan av att tillhöra ett samhälle. Ofta vet människor inte ens vilka deras grannar är. Den här anordningen fungerar, eftersom den ökar människors medvetenhet.” Också relationerna mellan polis och allmänhet förbättras.

Ett annat initiativ man tagit är att uppmana poliserna att visa brottsoffren större medkänsla. Den ansedde holländske brottsofferforskaren Jan van Dijk skriver: ”Poliser måste lära sig att deras lugna uppträdande mot offren är lika viktigt som läkares lugna uppträdande mot patienter.” På många håll betraktar polisen fortfarande inte våld i hemmet och våldtäkt som riktiga brott. Men Rob Mawby skriver: ”Polisens sätt att ta itu med våld i hemmet och våldtäkt har förbättrats mycket på senare år. Men det finns fortfarande rum för avsevärda förbättringar.” Polisens maktmissbruk är ett annat område där nästan varje poliskår skulle kunna göra förbättringar.

Fruktan för poliskorruption

Att tro att man kan känna sig skyddad av polisen kan ibland tyckas naivt, i synnerhet när det förekommer rapporter om korruption bland polisen. Sådant har förekommit ända sedan början av polisens historia. Boken NYPD—A City and Its Police hänvisar till år 1855 och beskriver ”den känsla många New York-bor hade att det började bli svårt att skilja mellan förbrytare och poliser”. I boken Faces of Latin America, av Duncan Green, berättas det att poliskårerna i Latinamerika ”allmänt anses vara genomsyrade av korruption, de är inkompetenta och bryter mot de mänskliga rättigheterna”. Chefen för en 14 000 man stark poliskår i Latinamerika sade: ”Vad kan man förvänta när en polis tjänar mindre än [1 000 kronor] i månaden? Vad skall han göra om han blir erbjuden mutor?”

Hur allvarligt är problemet med korruption? Svaret beror på vem man frågar. En polis från Nordamerika som i många år patrullerade i en stad med en befolkning på över 100 000 säger: ”Visst finns det ett antal ohederliga poliser, men flertalet är ärliga. Det är absolut min uppfattning.” En kriminalpolis från ett annat land, med 26 års erfarenhet, säger däremot: ”Jag anser att korruptionen är nästan universell. Ärlighet bland poliser är mycket sällsynt. Om en polis söker igenom ett hus där det varit inbrott och hittar pengar, tar han dem förmodligen. Om han hittar stulna värdesaker behåller han förmodligen en del själv.” Varför blir en del poliser korrumperade?

En del kanske har höga principer till en början, men sedan ger de efter för korrumperade kollegers inflytande och de låga normerna i den kriminella värld som de har att göra med. I boken What Cops Know citeras en polis som säger: ”När det gäller poliser har de erfarenhet av ondskan, de har en omedelbar närhet till den. De står mitt i den. De rör vid den ... de smakar den ... de känner lukten av den ... de hör den ... de måste ta i den.” Kontakt med sådan ondska kan lätt få en negativ verkan.

Även om polisens arbete är ovärderligt, är det långt ifrån perfekt. Kan vi hoppas på någonting bättre?

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

”Är inte brittiska ’bobbies’ underbara?”

Britterna var bland de första som hade råd med lyxen att ha yrkespoliser. De ville att deras samhälle skulle vara lika välorganiserat som deras effektiva diligenssystem som fungerade så punktligt. År 1829 fick inrikesministern, sir Robert (Bobby) Peel, parlamentet att godkänna London Metropolitan Police, med högkvarter i Scotland Yard. Till en början var dessa poliser impopulära, eftersom de slog till mot fylleri och hasardspel på gatan, men med tiden blev de folkkära.

År 1851 bjöd London stolt in världen att komma till sin världsutställning för att beundra vad den brittiska industrin åstadkommit. Besökarna blev förvånade över att det var så god ordning på gatorna och att det inte fanns några fyllerister, prostituerade och lösdrivare. Effektiva poliser dirigerade folkmassorna, hjälpte besökarna att bära deras väskor, hjälpte människor att komma över gatan och kunde till och med bära äldre damer till en taxi. Det är inte så konstigt att såväl britter som utländska besökare hördes säga: ”Är inte brittiska ’bobbies’ underbara?”

De tycktes vara så effektiva när det gällde brottsbekämpning att polismästaren i Chester 1873 uttryckte förhoppningar om en tid när brottsligheten praktiskt taget skulle vara bortrensad! Polisen började även organisera ambulanstransporter och brandförsvar. Man anordnade insamlingar för att ge de fattiga skor och kläder. En del ordnade med pojkklubbar, utflykter och semesterhem.

Naturligtvis hade man även inom den nya polisen problem med korruption och brutalitet. Men de flesta poliser satte en ära i att hålla ordning med så lite våld som möjligt. År 1853 fick polisen i Wigan i Lancashire ingripa mot ett upplopp som startats av strejkande gruvarbetare. Det modiga befälet, som bara hade tio man till sitt förfogande, vägrade bestämt att använda gruvägarens skjutvapen. Något som belyser den anda som utvecklades är ett brev som Hector Macleod fick 1886 när han blev polis precis som sin far. Det citeras i boken The English Police: ”Om man är hård, får man inte allmänhetens sympati. ... Jag sätter allmänhetens intressen främst, eftersom man är en tjänare åt samhället, där man har placerats tills vidare, och det är ens plikt att tjäna både det och sin chef.”

Hayden, en pensionerad polisinspektör vid Metropolitan Police, säger: ”Vi fick lära oss att alltid vara lugna, för om man skall lyckas bra måste man ha samhällets stöd. Vår korta träbatong var en absolut sista utväg som de flesta poliser aldrig använde.” Något som också bidrog till den positiva bilden av den brittiske ”bobbyn” var den populära TV-serien Dixon of Dock Green, som gick i 21 år och som handlade om en ärlig konstapel som kände alla i sitt patrulleringsområde. Den fick förmodligen poliser att försöka leva upp till den bilden, och klart är att den ökade britternas kärlek till polisen.

På 1960-talet förändrades attityderna i Storbritannien. Den gamla traditionella nationalstoltheten fick ge plats för en ny tradition där man ifrågasatte myndighet. Rapporter om att det förekom korruption och rasism hos polisen försämrade deras rykte på 1970-talet, trots att man försökte vinna allmänhetens förtroende genom att organisera grannsamverkan mot brott. Efter flera anklagelser om rasism och att poliser försöker hitta på bevis för att få till stånd fällande domar har man ansträngt sig för att bättra sig.

[Bildkälla]

Bilden ovan: http://www.constabulary.com

[Ruta/Bild på sidan 10]

Ett underverk i New York?

När polisen gör särskilda ansträngningar kan det leda till fantastiska resultat. New York hade länge ansetts vara en av världens farligaste städer, och i slutet av 1980-talet tycktes det som om den demoraliserade poliskåren hade tappat kontrollen. Ekonomiska problem tvingade de styrande att frysa lönerna och att skära ner polisstyrkan. Knarkhandlare ökade sin verksamhet, vilket medförde en fruktansvärd våldsvåg. Innerstadsbor fick ofta höra skottlossning när de gick och lade sig på kvällen. År 1991 var det stora raskravaller, och poliserna själva organiserade en högljudd protestaktion för att uttrycka sitt missnöje.

En ny polischef gick dock in för att motivera sin personal genom att regelbundet träffa dem och analysera strategier, distrikt för distrikt. James Lardner och Thomas Reppetto förklarar i sin bok NYPD: ”Chefen för kriminalpolisen eller chefen för narkotikapolisen var sådana som distriktscheferna läste om i tidningen men sällan träffade. Nu hade de möten som varade flera timmar.” Antalet brott minskade kraftigt. Antalet mord uppges ha minskat från nära 2 000 år 1993 till 633 år 1998 – den lägsta siffran på 35 år. New York-borna talade om ett underverk. Minskningen när det gäller antalet rapporterade brott under de senaste åtta åren har varit 64 procent.

Hur genomfördes den här förbättringen? I The New York Times för 1 januari 2002 stod det att en nyckel till framgången kan ha varit Compstat, ”ett brottsspårningssystem som bland annat innebär att statistik från varje polisdistrikt gås igenom varje vecka för att man skall upptäcka och ta itu med problem så snart de uppstår”. Tidigare polischefen Bernard Kerik berättar: ”Vi noterade var brotten begicks och varför de begicks, och sedan grupperade vi om styrkorna [poliserna] och resurserna för att koncentrera oss mer på dessa områden. Det är så man kan minska brottsligheten.”

[Bild på sidan 7]

En typisk japansk polisstation

[Bild på sidan 7]

En trafikpolis i Hongkong

[Bild på sidorna 8, 9]

Åskådare vid en fotbollsmatch i England kontrolleras

[Bild på sidan 9]

En av polisens uppgifter är att hjälpa olycksoffer

Poliser – Hur ser deras framtid ut?

UTAN poliser skulle det förmodligen råda anarki. Men är vår värld säker, även om vi har poliser? I de flesta städer i dag, liksom på landsbygden, finns det en känsla av att säkerheten är i kris. Kan vi förvänta att polisen skall skydda oss mot organiserad brottslighet och vaneförbrytare? Kan vi förvänta att polisen skall göra våra gator säkra? Kommer polisen att vinna kriget mot brottsligheten?

David Bayley uttrycker sin uppfattning i boken Police for the Future: ”Polisen kan inte förhindra brott”, säger han. ”Polisen är faktiskt bara som ett plåster på cancer. ... Vi kan inte förvänta att polisen, även om deras uppgift är att förhindra brott, skall skydda samhället mot brottslighet.” Studier visar att polisens tre huvuduppgifter – att patrullera gatorna, att rycka ut i nödsituationer och att utreda brott – inte förhindrar brott. Hur kommer det sig?

Att försöka förhindra brott bara genom större polisnärvaro skulle bli alldeles för kostsamt. Brottslingar tycks inte lägga märke till eller bry sig om ifall man satsar större resurser på patruller. Ett snabbt agerande från polisens sida tycks inte heller förhindra många brott. Det finns poliser som säger att om de inte kommer till brottsplatsen på mindre än en minut, kommer de sannolikt inte att fånga gärningsmannen. Brottslingarna tycks känna till att polisen sällan kommer så snabbt. Inte heller tycks brottsutredningarna hjälpa. Även om kriminalpolisen får brottslingar fällda och fängslade, verkar detta inte förhindra brott. I USA sätter man fler brottslingar i fängelse än i något annat land, men brottsstatistiken är fortfarande mycket hög, medan Japan, där man har få brottslingar i fängelse, har en av de lägsta siffrorna. Inte heller sådant som grannsamverkan mot brott har visat sig kunna åstadkomma något varaktigt resultat, i synnerhet inte i områden med hög brottslighet. Kraftåtgärder mot vissa typer av brott, till exempel narkotikahandel eller rån, kan ge en dramatisk effekt en tid, men också i det här fallet är det svårt att få den att bestå.

”Att polisen inte kan förhindra brott bör inte komma som någon stor överraskning för tänkande människor”, heter det i Police for the Future. ”Det är allmänt känt att det är de sociala förhållandena, som varken polisen eller rättssystemet som helhet kan påverka, som avgör brottsnivån i samhället.”

Vad skulle hända om det inte fanns poliser?

Vad gör du om det inte finns några poliser som ser på? Utnyttjar du detta och bryter mot lagen? Det är häpnadsväckande hur många så kallade respektabla människor i medel- och överklassen som vågar riskera sitt rykte och sin framtid för de tvivelaktiga fördelarna med så kallade manschettbrott. The New York Times rapporterade nyligen om ”112 personer som anklagades för bedrägeriverksamhet och som sades vara inblandade i en verksamhet som gick ut på att lura bilförsäkringsföretag. Bland de anklagade fanns advokater, läkare, kiropraktorer, en sjukgymnast, en akupunktör och en polisanställd.”

Ett annat fall av bedrägeri i stor skala chockade nyligen förmögna konstfrämjare, när tidigare föreståndare för Sotheby’s i New York och Christie’s i London dömdes för att ha fifflat med priserna. De och deras auktionshus blev tvungna att betala miljonbelopp i böter och skadestånd! Som synes finns detta omättliga begär efter pengar på alla nivåer i samhället.

Det som hände i Recife i Brasilien 1997 när polisen gick i strejk visar att många människor är beredda att begå brott när det inte finns något som avskräcker dem från det. Även om de har en religiös övertygelse, påverkar detta inte deras uppförande. De kan lätt vattna ur och överge moral och principer. Det är inte så konstigt att polisen i de flesta länder för en ojämn kamp i en värld som är full av laglöshet, med brottslighet i såväl större som mindre omfattning.

Å andra sidan finns det några som lyder lagarna därför att de respekterar myndighet. Aposteln Paulus uppmanade de kristna i Rom att underordna sig de myndigheter som Gud låter få finnas, eftersom dessa upprätthåller åtminstone en viss ordning i samhället. Om sådan myndighet skrev han: ”Den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont. Därför finns det tvingande skäl till att ni underordnar er, inte bara för denna vredes skull, utan också för ert samvetes.” (Romarna 13:4, 5)

Förändrar de sociala förhållandena

Polisens arbete har verkligen betydelse när det gäller att förbättra de sociala förhållandena. När gatorna rensas från narkotika och våld, brukar människor försöka leva upp till sitt samhälles förbättrade anseende. Men det finns faktiskt ingen polisstyrka i världen som kan förändra samhället.

Kan du föreställa dig ett samhälle där människor har sådan respekt för lagen att de inte behöver några poliser? Kan du föreställa dig en värld där människor bryr sig så mycket om varandra att grannar alltid är villiga att hjälpa till och ingen behöver ringa till polisen för att få hjälp? Kanske låter det som fantasier. Men följande ord av Jesus är, även om de uttalades i ett annat sammanhang, verkligen tillämpliga. Han sade: ”För människor är detta omöjligt, men för Gud är alla ting möjliga.” (Matteus 19:26)

Bibeln beskriver hur hela mänskligheten i framtiden kommer att styras av en regering som upprättats av Jehova Gud. ”Himlens Gud [kommer] att upprätta ett kungarike. ... Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken.” (Daniel 2:44) Genom att undervisa alla uppriktiga människor om Guds kärleksfulla vägar kommer denna nya regering att förändra de sociala förhållanden som föder brottslighet. ”Jorden kommer sannerligen att vara full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten.” (Jesaja 11:9) Jehovas kung, Jesus Kristus, kommer att ha makt att förebygga all brottslighet. ”Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet.” (Jesaja 11:3, 4, Bibel 2000)

Det kommer inte att finnas några brottslingar eller någon brottslighet. Det kommer inte att behövas några poliser. Alla ”kommer verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva”. (Mika 4:4) Om du skulle vilja bli en del av den ”nya jorden” som Bibeln berättar om, är det nu tid att undersöka det Gud har utlovat i sitt ord. (2 Petrus 3:13)

[Infälld text på sidan 12]

Kan du föreställa dig ett samhälle där människor har sådan respekt för lagen att de inte behöver några poliser?

[Infälld text på sidan 12]

Det kommer inte att finnas några brottslingar eller någon brottslighet

[Ruta/Bild på sidan 11]

Poliser mot terrorister

Som händelserna den 11 september 2001 i New York och Washington D.C. visade, utgör flygplanskapningar, gisslantagande och terrorism en av de svåraste utmaningarna för polisen när det gäller att skydda allmänheten. På många håll i världen finns det specialstyrkor som har övats att storma flygplan. De har också lärt sig att ta sig in i hus på ett överraskande sätt – fira sig ner från tak, hoppa in genom fönster, kasta chockgranater och använda tårgas. Sådana tränade poliser har ofta kunnat överraska och övermanna terrorister med minsta möjliga fara för gisslan.

[Bildkälla]

James R. Tourtellotte/U.S. Customs Service

[Bild på sidan 12]

Saker som inte längre kommer att behövas i Guds nya värld