Hur såg Jesus på politik?

I EVANGELIERNA kan man läsa om flera tillfällen då Jesus var tvungen att hantera politiskt laddade frågor och situationer. Strax efter Jesu dop, då han var omkring 30 år, erbjöd Djävulen honom att få makten som världshärskare. Längre fram under hans tjänst ville en folkskara göra honom till kung. Ännu längre fram försökte andra göra honom till politisk aktivist. Hur reagerade Jesus? Vi ska se närmare på det.

Världshärskare. I evangelierna berättas det att Djävulen erbjöd Jesus makten över ”världens alla kungariken”. Tänk så mycket gott Jesus kunde ha gjort för den lidande mänskligheten om han hade tagit emot posten som världshärskare! Vilken politiskt orienterad person med uppriktigt intresse för mänsklighetens framtid hade kunnat motstå ett sådant erbjudande? Jesus kunde det. (Matteus 4:8–11)

Kung. Många av Jesu samtida önskade desperat få en ledare som kunde lösa deras ekonomiska och politiska problem. Människor som imponerades av Jesu förmågor ville att han skulle ge sig in i det politiska spelet. Hur reagerade han? Johannes skriver: ”Jesus, som visste att de tänkte komma och gripa honom för att göra honom till kung, drog sig därför åter undan till berget, helt ensam.” (Johannes 6:10–15) Jesus ville alldeles uppenbart inte bli involverad i politik.

Politisk aktivist. Tänk på vad som hände några dagar innan Jesus avrättades. Fariséernas lärjungar, som var negativa till romarnas styre, samt anhängare av Herodes parti, som var positiva till romarnas styre, kom fram till Jesus. De ville tvinga honom att ta politisk ställning. De frågade honom om judarna var skyldiga att betala skatt till Rom.

I Markus evangelium kan vi läsa hur Jesus svarade: ”’Varför sätter ni mig på prov? Kom med en denar, så att jag kan se den.’ De kom med en. Och han sade till dem: ’Vems bild och inskrift är detta?’ De sade till honom: ’Kejsarens.’ Då sade Jesus: ’Betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men till Gud det som är Guds.’” (Markus 12:13–17) I boken Church and State—The Story of Two Kingdoms kommenteras skälet till att Jesus svarade som han gjorde: ”Han vägrade att ta rollen som en politisk messias och var noga med att erkänna både kejsarens och Guds myndighet.”

Problem som fattigdom, korruption och orättvisor lämnade inte Jesus oberörd. Faktum är att han blev djupt påverkad av människornas bedrövliga levnadsförhållanden. (Markus 6:33, 34) Ändå startade inte Jesus någon rörelse för att komma till rätta med orättvisorna, trots att en del envist försökte få honom involverad i de frågor som var aktuella i den politiska debatten på den tiden.

Som de här exemplen visar vägrade Jesus att bli engagerad i politik. Men hur är det med de kristna i dag? Vilka skyldigheter har de?

Vilka skyldigheter har kristna i dag?

SANNA kristna i vår tid engagerar sig inte politiskt. Varför inte? Därför att de följer Jesu exempel. Jesus sa uttryckligen att han inte var någon del av världen. Och han sa även om sina efterföljare att de ”inte är någon del av världen”. (Johannes 15:19; 17:14) Vi ska se på några anledningar till att kristna inte bör vara politiskt aktiva.

1. Människors förmåga är begränsad. Bibeln visar att människor varken har förmågan eller rätten att styra över sig själva. Profeten Jeremia skrev: ”Det tillkommer inte den man som vandrar att själv styra sina steg.” (Jeremia 10:23)

Vi människor är inte skapade med förmågan att flyga, och vi är inte heller skapade med förmågan att styra över oss själva. Historikern David Fromkin kommenterar människors ledarskap och dess inneboende brister: ”Regeringar består av människor, och därför är de otillförlitliga och obeständiga. De har en viss makt, men den är begränsad.” (The Question of Government) Det förklarar varför Bibeln varnar oss för att tro på människor som ledare. (Psalm 146:3)

2. Inflytande från en ond andevärld. När Satan erbjöd Jesus makt över världens alla riken förnekade inte Jesus att Satan hade myndigheten att erbjuda honom det. Längre fram kallade Jesus faktiskt Satan för ”världens härskare”. Och några år senare beskrev aposteln Paulus Satan som ”denna tingens ordnings gud”. (Johannes 14:30; 2 Korinthierna 4:4) Paulus skrev till sina medkristna att de hade en kamp ”mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i de himmelska regionerna”. (Efesierna 6:12) Bakom kulisserna är onda andemakter verksamma, och de är den här världens verkliga härskare. Hur bör det påverka vår inställning till politik?

Vi kan ta en enkel illustration. Precis som små båtar som sveps med av starka strömmar, så påverkas människors politiska system av mäktiga, onda andemakter. Och precis som sjömän inte kan göra så mycket åt de starka strömmarna, så kan politiker inte göra så mycket åt inflytandet från en ond andevärld. Dessa onda krafter är helt inriktade på att korrumpera människor bortom all möjlighet till förbättring och att orsaka ”ve” över jorden. (Uppenbarelseboken 12:12) För att kunna genomföra omfattande förändringar behövs det någon som är mäktigare än Satan och hans demoner. Den kapaciteten har Jehova Gud. (Psalm 83:18; Jeremia 10:7, 10)

3. Sanna kristna är undersåtar till Guds rike. Jesus och hans lärjungar visste att Gud vid en bestämd tid skulle upprätta en regering i himlen som skulle styra över hela jorden. Bibeln kallar den här regeringen för Guds rike och berättar att Jesus Kristus är insatt som kung. (Uppenbarelseboken 11:15) Det här riket påverkar alla människor, och därför gjorde Jesus ”de goda nyheterna om Guds kungarike” till huvudtemat i sitt budskap. (Lukas 4:43) Han lärde också sina lärjungar att be: ”Låt ditt kungarike komma.” Varför skulle de be om det? Därför att det riket står som garanti för att Guds vilja ska ske både i himlen och på jorden. (Matteus 6:9, 10)

Men vad ska hända med de regeringar vi har i dag? Bibeln visar att regeringarna ”på hela den bebodda jorden” ska ersättas. (Uppenbarelseboken 16:14; 19:19–21) Om man är övertygad om att Guds rike snart ska avlägsna alla nuvarande politiska system, så skulle man aldrig komma på tanken att aktivt stödja dem. Att försöka bevara system som är dömda till undergång vore detsamma som att ta ställning mot Gud.