Det dröjde inte länge förrän anpassningsbara och lärda jesuiter blev efterfrågade som lärare, statsmän, hovmän och biktfäder. De kanske gick längre än Loyola hade avsett. Framgång på många områden, särskilt inom politiken, skänkte dem pengar och makt, men sådde också katastrofens säd.

År 1773 gav påven Clemens XIV efter för påtryckningar från Frankrike, Portugal och Spanien och upplöste jesuitorden ”för all evighet”. Vad var syftet? Att ”upprätta en verklig och varaktig fred inom kyrkan”. Genom sitt politiska inflytande hade jesuiterna blivit en belastning. Trots att detta påvliga beslut upphävdes 41 år senare, återfick jesuiterna aldrig på nytt sitt tidigare företräde.

Tillbakadrivning av den protestantiska flodvågen

Utbildning och bikt var jesuiternas förnämsta vapen för att bekämpa protestantismens växande makt. Nästan av en slump upptäckte de att deras nyligen upprättade kvalitetsskolor kunde inskärpa katolicismen i kungar och adelsmän mycket effektivare än någon predikokampanj. Och på 1500-talet var det adeln som hade makten att bestämma religionen i sina besittningar.c

Loyola själv konstaterade att ”det goda som orden kan uträtta för att främja den romerska saken beror mindre på predikande än på undervisning i våra kollegier”. I de jesuitiska elitskolorna undervisades och indoktrinerades många av de framtida europeiska härskare, vilka, sedan de väl kommit till makten, var benägna att undertrycka protestanterna. Denna första framgång förstärktes av ett dittills okänt sätt att bikta sig. Historikern Paul Johnson förklarar: ”I biktstolen hade jesuiterna och deras mäktiga botgörare ett förhållande som advokat och klient.” Det var ingenting att förvåna sig över att det nya tillvägagångssättet blev mycket populärt. Inom kort hade många europeiska monarker sina privata jesuitiska biktfäder, som excellerade i att vara allt för alla de inflytelserika människor de gav råd åt.

Jesuitiska biktfäder var eftergivna i moralfrågor men obevekliga när de hade att göra med ”kättare”. En jesuitisk biktfader åt den franske kungen Ludvig XV rekommenderade att kungen ”för anständighetens skull” skulle installera en dold trappa mellan sitt sovrum och sin älskarinnas. Å andra sidan blev hans farfar, Ludvig XIV, övertalad av sin jesuitiske biktfader att upphäva Nantesiska ediktet (en lag som beviljade de franska protestanterna, dvs. hugenotterna, begränsad religionsfrihet). Detta steg släppte loss en våg av terror mot hugenotterna, av vilka många blev massakrerade.

Jesuitisk anpassningsförmåga

I Orienten följde jesuiterna sin vana från Europa att inrikta sig på att omvända härskarna och följaktligen deras undersåtar. I strävan att nå detta mål följde de till ytterlighet Loyolas befallning att vara allt för alla människor. Roberto de Nobili, en till Indien utsänd jesuitmissionär under 1600-talet, levde som en högsta kastens braman i syfte att predika för den styrande klassen. För att undvika att stöta sig med andra bramaner räckte han mässoffrets helgade nattvardsbröd till de kastlösa, de oberörbara, medelst en pinne.

Matteo Ricci blev en inflytelserik medlem av det kinesiska hovet, huvudsakligen därför att han var en begåvad matematiker och astronom. Han höll sina religiösa trosuppfattningar för sig själv. Hans jesuitefterträdare vid Ming-hovet, Johann Adam Schall von Bell, inrättade till och med ett kanongjuteri och utbildade kinesiska trupper till att sköta kanonerna (vilka bar namn efter katolska ”helgon”). För att vinna konvertiter tillät jesuiterna de kinesiska katolikerna att fortsätta att utöva förfädersdyrkan, ett kontroversiellt beslut som påven till sist förkastade. Trots sådan anpassning, både i Indien och i Kina, blev härskarna inte övertygade.

I Sydamerika prövade man en kolonialtaktik. I okoloniserade områden i det inre upprättade jesuiterna självstyrande bosättningar, där guaraniindianer mer eller mindre styrdes av jesuitmissionärer. I gengäld fick de lära sig jordbruk, musik och religion. Dessa bosättningar, som på sin höjdpunkt omfattade 100.000 infödingar, upplöstes slutligen när de kom i konflikt med portugisiska och spanska kommersiella intressen. Trots att jesuiterna utbildade en här på 30.000 indianer, som utkämpade åtminstone ett fältslag mot portugiserna, förstördes bosättningarna år 1766, och jesuiterna utvisades.

Under århundradenas gång gjorde många enskilda jesuiter heroiska uppoffringar för att sprida det katolska budskapet vida omkring. Somliga torterades hemskt för sina ansträngningar, särskilt i Japan, där de hade en del framgång innan shogun förbjöd deras verksamhet.d

Fastän jesuiterna hade nitälskan och en uppoffringens anda, omintetgjordes deras ansträngningar att omvända världen huvudsakligen på grund av deras egna intriganta metoder.

Ett politiskt evangelium

Trots problem i det flydda tycks 1900-talets jesuiter ogärna vilja lämna politiken åt politikerna. Men i ett fall har man lagt märke till en helomvändning. Efter det att jesuiterna i flera hundra år har understött konservativa regeringar på högerkanten är det mycket troligare att jesuiten i våra dagar stöder en revolutionär sak, särskilt om han lever i ett utvecklingsland. Nicaragua är ett betecknande fall.

När sandinisterna fick makten i Nicaragua, räknade de med stöd från Fernando Cardenal och Álvaro Argüello, två framträdande jesuitiska präster som tog emot poster i regeringen. Argüello försvarade sin politiska post och påstod att ”om det finns någon i Nicaragua som inte vill ta del i revolutionen, är han i sanning inte kristen. För att vara kristen i våra dagar är det nödvändigt att också vara revolutionär.” Det är lätt att förstå att ett sådant politiskt evangelium stöter många uppriktiga människor.

En välkänd spansk filosof, Miguel de Unamuno y Jugo, kritiserade på 1930-talet jesuiternas inblandning i politiken som främmande för Jesu läror. Han skrev: ”Jesuiterna . . . kommer med den här gamla historien om Jesu Kristi sociala rike, och med den politiska uppfattningen önskar de syssla med politiska, ekonomiska och samhälleliga problem. . . . Kristus har ingenting att göra med socialism och inte heller med privategendom. . . . Han sade att hans rike inte var någon del av världen.”

[Bild på sidan 13]

På grund av att jesuiterna var kända för politiskt intrigerande, blev de utdrivna ur Spanien år 1767