År 1095 uppmanade påven Urban II Europas katoliker att ta till det bokstavliga svärdet. Islam skulle tvingas frånträda de heliga landområden i Mellersta Östern som kristenheten menade sig ha ensamrätt till.

Tanken på ett ”rättfärdigt” krig var inte ny. Den hade till exempel åberopats i kampen mot muslimerna i Spanien och på Sicilien. Och minst ett årtionde före Urban II:s upprop hade påven Gregorius VII ”haft tankar på en militia Christi i kampen mot alla Guds fiender och hade redan planerat att sända en armé österut”.

Urbans aktion var delvis ett svar på en begäran om hjälp från den bysantinske kejsaren Alexios. Men eftersom relationerna mellan kristenhetens östliga och västliga del tycktes vara på väg att förbättras, kan påvens motiv också ha varit att utnyttja denna möjlighet att återförena de trätande systerkyrkorna. I vilket fall som helst sammankallade han kyrkomötet i Clermont, där man förklarade att de som var villiga att ta del i detta ”heliga” företag skulle beviljas fullständig avlat (befrielse från alla straff för synd). Gensvaret blev oväntat positivt. Den flammande appellen ”Deus volt” (”Gud vill det”) började ljuda i både öst och väst.

Detta var inledningen till en serie fälttåg som omspände närmare två århundraden. (Se rutan på sidan 24.) I början trodde muslimerna att inkräktarna var bysantiner. Men när de fick reda på varifrån de kom, kallade de dem franker, det germanska folk som senare gav Frankrike dess namn. Ju större hotet blev från dessa europeiska ”barbarer”, desto starkare växte sig tanken på ett djihād, ett heligt krig, bland muslimerna.

Den brittiske professorn Desmond Stewart framhåller: ”För varje vetenskapsman eller köpman som sådde den islamiska civilisationens frön genom ordets och föredömets makt fanns en soldat för vilken islam var en appell till strid.” Under senare delen av 1100-talet hade den muslimske ledaren Nureddin byggt upp en stark militärmakt genom att ena muslimerna i norra Syrien och övre Mesopotamien. ”Precis som de kristna under medeltiden grep till vapen för att främja Kristi religion”, fortsätter Stewart, ”grep muslimerna till vapen för att främja Profetens religion.”

Att främja religionens sak var naturligtvis inte alltid den starkaste drivkraften. Boken The Birth of Europe (Europas födelse) förklarar att korstågen för de flesta européer ”innebar ett oemotståndligt tillfälle att vinna berömmelse, eller ta byte, eller skaffa sig nya jordegendomar, eller styra hela länder — eller bara komma ifrån den grå vardagen i ett storslaget äventyr”. Italienska köpmän såg också en möjlighet att upprätta handelsstationer i östra Medelhavsområdet. Men oavsett motivet var alla tydligen villiga att dö för sin religion — vare sig det var kristenhetens ”rättfärdiga” krig eller muslimernas djihād.

Svärdet ger oväntade resultat

”Även om korstågen egentligen var riktade mot muslimerna i öst”, förklarar The Encyclopedia of Religion, ”kom korsfararnas nit att riktas mot judarna i de länder som korsfararna själva kom ifrån, dvs. i Europa. Ett populärt motiv bland korsfararna var att utkräva hämnd för Jesu död, och judarna blev deras första offer. Judeförföljelser utbröt i Rouen år 1096 och följdes snart av massakrer i Worms, Mainz och Köln.” Detta var bara en förelöpare till den antisemitiska anda som kom till uttryck under den av nazisterna genomförda förintelsen av judarna i Tyskland.

Korstågen intensifierade också den spänning mellan öst och väst som hade vuxit sig allt starkare sedan år 1054, då patriarken Michael Kerularios i öst och kardinal Humbert i väst exkommunicerade varandra. När korsfararna ersatte de grekisk-ortodoxa prästerna i de städer som de intog med latinska eller romersk-katolska biskopar, blev schismen mellan öst och väst märkbar för gemene man.

Den slutliga brytningen mellan de två kyrkorna kom under det fjärde korståget, då påven Innocentius III enligt förre anglikanske domkyrkoprästen Herbert Waddams spelade ”ett dubbelspel”. Å ena sidan gav påven uttryck åt sin indignation över plundringen av Konstantinopel. (Se rutan på sidan 24.) Han skrev: ”Hur kan vi förvänta att den grekiska kyrkan skall återfå sin hängivenhet för påvestolen, när den har sett hur den romerska kyrkan har föregått med dåligt exempel och gått djävulens ärenden, så att grekerna redan, och det av goda skäl, hatar dem mer än hundar.” Å andra sidan drog han beredvilligt fördel av situationen genom att upprätta ett latinskt kejsardöme där under en västerländsk patriark.

Efter två århundraden av nästan ständiga strider var det bysantinska riket så försvagat att det inte kunde stå emot angreppen från de ottomanska turkarna, som den 29 maj 1453 slutligen intog Konstantinopel. Det bysantinska riket hade krossats, inte bara av det islamiska svärdet, utan också av det svärd som svingats av systerkyrkan i Rom. Den splittrade kristenheten hade gett islam en läglig möjlighet att sprida sig i Europa.

Politikens och förföljelsens svärd

Korstågen stärkte påvens ställning som religiös och politisk ledare. De ”gav påvarna en hållhake på Europas diplomati”, skriver historikern John H. Mundy. Det dröjde inte länge förrän ”kyrkan var Europas främsta regeringsmakt ... , [i stånd] att utöva större politiskt inflytande än någon annan västerländsk regering”.

Denna maktställning hade blivit möjlig genom Västromerska rikets fall. Kyrkan var nu den enda enande kraften i väst och började därför spela en mera aktiv politisk roll i samhället än Österns kyrka, som på den tiden fortfarande stod under en stark världslig härskare, den bysantinske kejsaren. Den västerländska kyrkans starka politiska ställning gav ökad tyngd åt dess anspråk på påvens överhöghet, något som Österns kyrka förkastade. Man erkände visserligen att påven var värd att hedras men ansåg inte att han hade den yttersta myndigheten i läro- eller rättskipningsfrågor.

Det första korståget (1096—1099) ledde till att man återerövrade Jerusalem och upprättade fyra romersk-katolska stater i öst: Kungariket Jerusalem, furstendömet Edessa, furstendömet Antiokia och furstendömet Tripolis. En källa som citeras av historikern H. G. Wells säger beträffande erövringen av Jerusalem: ”Det blev ett ohyggligt slaktande; de besegrades blod rann i strömmar utför gatorna, tills det stänkte omkring hästarnas hovar. Vid nattens inbrott kommo korsfararna, ’snyftande under övermåttet av glädje’, efter att hava trampat i Guds vinpress fram till Graven och knäppte de blodiga händerna till bön.”

Det andra korståget (1147—1149) igångsattes på grund av att furstendömet Edessa erövrats av syriska muslimer år 1144. Det upphörde när muslimerna lyckades slå tillbaka kristenhetens ”otrogna”.

Det tredje korståget (1189—1192), som sattes i gång sedan muslimerna återerövrat Jerusalem, hade som en av sina ledare Rikard Lejonhjärta av England. Det ”upplöstes” snart, sägs det i The Encyclopedia of Religion, ”genom utnötningskrig, meningsskiljaktigheter och brist på samarbete”.

Det fjärde korståget (1202—1204) omdirigerades på grund av brist på penningmedel från Egypten till Konstantinopel. Materiellt bistånd utlovades om man i gengäld hjälpte den landsflyktige bysantinske prinsen Alexios till tronen. ”Korsfararnas plundring av Konstantinopel är något som den österländska ortodoxa kyrkan aldrig har glömt eller förlåtit”, förklarar The Encyclopedia of Religion och tillägger: ”Om något enstaka årtal skall anges för den slutgiltiga schismen, är år 1204 det mest passande — i alla fall från psykologisk ståndpunkt sett.”

Barnkorståget (1212) ledde till att tusentals tyska och franska barn omkom innan de ens nådde sitt mål.

Det femte korståget (1217—1221), det sista som stod under påvens överinseende, misslyckades på grund av bristfälligt ledarskap och inblandning av prästerskapet.