De katolska härskarna i Spanien övertalade påven Sixtus IV att utfärda en påvebulla som gav dem myndighet att utnämna inkvisitorer i syfte att utreda och bestraffa kätteri. Därefter finansierade staten inkvisitionen och fastställde formerna för dess verksamhet. Ett korståg som syftade till att påtvinga nationen en sträng religiös likformighet hade börjat. Denna inrättning låg huvudsakligen i händerna på dominikanmunkar och franciskanmunkar men övervakades av monarkin.

Detta var ett konvenansäktenskap mellan kyrkan och staten. Kyrkan önskade undanröja det hot den tyckte sig vara utsatt för från de tusentals spanska judar och morer som under tvång hade omvänts till katolicismen men som misstänktes hålla fast vid sina tidigare trosuppfattningar. Senare använde kyrkan samma inrättning för att utplåna protestantiska grupper, som dök upp under det följande århundradet.

Inkvisitionen visade sig också vara ett mäktigt vapen för staten. Den undertryckte oliktänkande, skapade avsevärda inkomster genom de konfiskationer som dess offer utsattes för och ledde till maktkoncentration för monarkin. I drygt tre hundra år utövade denna förfärliga inrättning sin vilja över det spanska folket.

Torquemada — den mest ökände inkvisitorn

År 1483, tre år efter det att inkvisitionen på nytt hade dykt upp i Spanien, blev Tomás de Torquemada, en dominikanmunk som ironiskt nog själv var av judisk härkomst, utnämnd till storinkvisitor. Han överträffade alla andra i fråga om grymhet mot kättare. Han prisades av påven Sixtus IV för att han ”inriktade [sin] nitälskan mot sådana angelägenheter som bidrar till lovprisning av Gud”.

Inkvisitionens verkliga ansikte

Ett oundvikligt resultat av inkvisitionen var uppammandet av girighet och misstänksamhet. Påven Sixtus IV klagade över att inkvisitorerna visade större begär efter guld än nitälskan för religionen. Varje rik person löpte faran att bli angiven, och även om han kanske blev ”försonad med kyrkan” under inkvisitionsprocessen, brukade hans ägodelar i vilket fall som helst bli konfiskerade.

Andra blev dömda postumt, och deras arvingar gjordes utfattiga, ibland med stöd av anonyma angivare, som brukade erhålla en viss procent av de förverkade rikedomarna. Det omfattande bruket av spioner och angivare frambringade en atmosfär av fruktan och misstänksamhet. Ofta tillgrep man tortyr för att få fram namnen på ”medlöpare”, vilket medförde att många oskyldiga människor häktades på basis av de bräckligaste bevis.