14. a) Hur kom de kristna tillsyningsmännen till sist att ersättas av kristenhetens biskopar? b) Vem eftersträvade den främsta ställningen bland biskoparna?

¹⁴ Det var först när det gått en tid som ordet e·pí·sko·posb (tillsyningsman, uppsyningsman) omvandlades till ”biskop” och fick betydelsen en präst med domsrätt, jurisdiktion, över andra medlemmar av prästerskapet inom sitt stift. Den spanske jesuiten Bernardino Llorca förklarar: ”Först gjordes det inte så stor skillnad mellan biskoparna och presbyterna, och uppmärksamheten riktades bara på innebörden i orden: biskop är detsamma som uppsyningsman; presbyter är detsamma som äldre man. ... Men undan för undan blev skillnaden klarare, och benämningen biskop kom att avse mera betydande uppsyningsmän, sådana som hade den högsta prästerliga myndigheten och var behöriga att lägga händerna på någon och tilldela honom ett prästerligt ämbete.” (Historia de la Iglesia Católica [Katolska kyrkans historia]) Ja, biskoparna började fungera i något slags monarkiskt system, i synnerhet från början av 300-talet. En hierarki, en styrande krets av präster, upprättades, och med tiden kom biskopen i Rom, som påstod sig vara Petrus’ efterträdare, att erkännas av många som den högste biskopen och påven.

15. Vilken klyfta finns mellan hur ledningen utövades bland de första kristna och hur den utövas i kristenheten?

¹⁵ I våra dagar är biskopsämbetet i olika kyrkor i kristenheten en ställning förbunden med prestige och makt, i allmänhet väl aktad, och ofta identifierad med den högsta styrande klassen i varje nation. Men det är en enorm skillnad mellan deras stolta och upphöjda ställning och de första kristna församlingarnas enkla, anspråkslösa organisation ledd av Kristus och de äldste, tillsyningsmännen. Och vad skall vi säga om klyftan mellan Petrus och hans så kallade efterträdare, som har styrt i det praktfulla, luxuösa Vatikanen? — Lukas 9:58; 1 Petrus 5:1—3.

Påvlig makt och prestige

16, 17. a) Hur vet vi att den första församlingen i Rom inte styrdes av en biskop eller en påve? b) Hur utvecklades bruket av titeln ”påve”?

¹⁶ Bland de första församlingar som lät sig ledas av apostlarna och de äldste i Jerusalem fanns en i Rom, dit den kristna sanningen troligen kom någon tid efter pingsten år 33 v.t. (Apostlagärningarna 2:10) I likhet med vilken annan kristen församling som helst på den tiden fanns i den äldste, som tjänade som en krets av tillsyningsmän utan att någon av dem hade en högre ställning än någon annan. Det var säkerligen ingen av de första tillsyningsmännen i församlingen i Rom som av sina samtida betraktades som biskop eller påve, eftersom det monarkiska episkopatet i Rom ännu inte hade utvecklats. Exakt när det monarkiska, av en enda man styrda, episkopatet började är svårt att säga. Det finns tecken som tyder på att det började utvecklas under 100-talet. — Romarna 16:3—16; Filipperna 1:1.

¹⁷ Titeln ”påve” (från grekiskans pá·pas, fader) användes inte under de två första århundradena. En före detta jesuit, Michael Walsh, förklarar: ”Första gången en biskop i Rom kallades ’påve’ tycks ha varit på 200-talet, och titeln gavs åt påven Calixtus ... Mot slutet av 400-talet avsåg ’påven’ i allmänhet biskopen i Rom och ingen annan. Det var emellertid inte förrän på 1000-talet som en påve kunde insistera på att titeln tillämpades enbart på honom.” — An Illustrated History of the Popes (Illustrerad historia om påvarna).

18. a) Vem var en av de första biskoparna i Rom som begagnade sig av sin myndighet? b) På vad grundas det påvliga anspråket att vara främst? c) Vad är den rätta förståelsen av Matteus 16:18, 19?

¹⁸ En av de första biskoparna i Rom som begagnade sig av sin myndighet var påven Leo I (påve 440—461 v.t.). Michael Walsh förklarar vidare: ”Leo lade sig till med den en gång hedniska titeln Pontifex Maximus, som används av påvarna än i dag och som bars av de romerska kejsarna till slutet av 300-talet.” Leo I grundade sitt agerande på den katolska tolkningen av Jesu ord i Matteus 16:18, 19. (Se sidan 268.) Han ”förklarade att eftersom S:t Petrus var den främste av apostlarna, borde S:t Peterskyrkan betraktas som den främsta av alla kyrkor”. (Man’s Religions) Genom detta drag klargjorde Leo I att han skulle utöva andlig makt från Rom i Väst, medan kejsaren utövade världslig makt i Konstantinopel i Öst. Denna makt illustrerades ytterligare då påven Leo III krönte Karl den store till kejsare i Heliga romerska riket år 800 v.t.

19, 20. a) Hur har påven betraktats i modern tid? b) Nämn några av påvens officiella titlar. c) Vilken kontrast kan man se mellan påvarnas och Petrus’ uppförande?

¹⁹ Påven i Rom har sedan år 1929 av världsliga regeringar betraktats som styresmannen i en separat suverän stat, Vatikanstaten. Romersk-katolska kyrkan kan således som ingen annan religiös organisation sända diplomatiska representanter, nuntier, till regeringarna i världen. (Johannes 18:36) Påven hedras med många titlar, av vilka några är Jesu Kristi ställföreträdare, efterträdare till apostlarnas furste, den allmänna kyrkans främste biskop, patriark i Väst, primas över Italien, Vatikanstatens suverän. Han omges med pompa och ceremonier. Han äras som statsöverhuvud. Som kontrast kan vi se hur Petrus, som antas vara den förste påven och biskopen i Rom, reagerade då den romerske centurionen Kornelius föll ner för hans fötter för att betyga honom sin vördnad: ”Petrus lyfte upp honom, i det han sade: ’Stig upp; jag själv är också en människa.’” — Apostlagärningarna 10:25, 26; Matteus 23:8—12.

[Ruta på sidan 268]

Petrus och påvedömet

I Matteus 16:18 sade Jesus till aposteln Petrus: ”Och jag säger dig att du är Petrus [grekiska: Pé·tros], Klippan, och på den klippan [grekiska: pé·tra] skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (1981) Katolska kyrkan grundar sig på dessa ord, när de påstår att Jesus byggde sin kyrka på Petrus, som, enligt katolikerna, var den förste i en obruten rad av biskopar i Rom vilka också var efterträdare till Petrus.

Vem var klippan som Jesus talade om i Matteus 16:18? Petrus eller Jesus? Sammanhanget visar att den avgörande punkten i diskussionen var att Jesus identifierades som ”Messias, den levande Gudens son”, vilket Petrus själv bekände. (Matteus 16:16, 1981) Jesus själv skulle därför helt logiskt vara den solida klippgrunden för kyrkan, inte Petrus, som senare kom att förneka Messias eller Kristus tre gånger. — Matteus 26:33—35, 69—75.

Hur vet vi att Kristus är grundstenen? Genom Petrus’ eget vittnesbörd, då han skrev: ”I det ni kommer till honom som till en levande sten, som väl är förkastad av människor, men är utvald, dyrbar, för Gud. ... Därför står det i Skriften: ’Se, jag lägger i Sion en utvald sten, en dyrbar grundhörnsten; och ingen som utövar tro på den skall någonsin bli besviken.’” Paulus förklarade också: ”Och ni har blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen.” — 1 Petrus 2:4—8; Efesierna 2:20.

Det finns inget i Skriften eller i historien som vittnar om att Petrus ansågs vara främst bland sina jämlikar. Han nämner inget om det i sina egna brev, och de andra tre evangelierna — däribland Markus’ (som tydligtvis bygger på vad Petrus berättat för Markus) — nämner inte ens Jesu uttalande till Petrus. — Lukas 22:24—26; Apostlagärningarna 15:6—22; Galaterna 2:11—14.

Det finns inte ens något absolut bevis för att Petrus någonsin var i Rom. (1 Petrus 5:13) När Paulus besökte Jerusalem, var det ”Jakob och Kefas [Petrus] och Johannes, de som tycktes vara pelare”, som gav honom stöd. Så vid den tidpunkten var Petrus en av åtminstone tre pelare i församlingen. Han var ingen ”påve”, och han var inte heller känd som sådan eller som ”ärkebiskop” i Jerusalem. — Galaterna 2:7—9; Apostlagärningarna 28:16, 30, 31.