Är påven ofelbar?

DEN dogm på vilken katolicismens triumf över rationalismen vilar.” Med dessa ord hyllade den jesuitiska tidskriften La Civiltà Cattolica det högtidliga kungörandet av dogmen om påvens ofelbarhet vid första Vatikankonsiliet år 1870.

Enligt katolskt teologiskt språkbruk har ordet ”dogm” avseende på en lära som har ”oinskränkt värde och är obestridlig”. Den exakta definitionen av ofelbarhetsdogmen, så som den fastställdes av konsiliet år 1870, lyder:

”Vi lär och framställer såsom en av Gud uppenbarad dogm att den romerske påven, när han talar ex cathedra — dvs. när han i sin egenskap av alla kristnas herde och lärare och i kraft av sin suveräna apostoliska myndighet fastställer att en viss lärosats beträffande tron eller moralen är bindande för den allmänneliga kyrkan — äger, på grund av det gudomliga bistånd som utlovades honom i den välsignade sankt Petrus’ person, samma ofelbarhet som den gudomlige Återlösaren ansåg lämpligt att förläna sin kyrka, vilken ofelbarhet sätter honom i stånd att utforma och fastställa kyrkans lära med avseende på tro och moral; och följaktligen att dessa den romerske påvens definitioner i sig själva och inte såsom en följd av kyrkans samtycke äger den egenskapen att inte kunna eller behöva ändras eller förbättras.”

Påven helgarderad

Denna formulering, som för många är svår att förstå, är också oklar, enligt framlidne tyske teologen August Bernhard Hasler. Han talade om det ”vaga” och ”obestämda” uttrycket ex cathedra och sade att ”man kan nästan aldrig avgöra vilka beslut som skall betraktas som ofelbara”. Enligt en annan teolog, Heinrich Fries, är formuleringen ”tvetydig”, medan Joseph Ratzinger medgav att saken hade gett upphov till en ”mycket kontroversiell fråga”.

Hasler hävdade att ”det vaga uttryckssättet” möjliggör både en vidare tillämpning av dogmen i syfte att öka påvens makt och en mer begränsad tolkning som gör att om någon tidigare påve anklagas för felaktiga läror, så kan man alltid finna fog för påståendet att dessa inte omfattas av ofelbarhetsdogmen. Påven är med andra ord helgarderad.

Med ”ofelbar” menas således att påven, även om han begår felsteg som alla andra människor, aldrig har fel i frågor som rör tron och moralen när han talar ex cathedra, det vill säga i sin egenskap av herde för romersk-katolska kyrkan.

Men vad anser då katolikerna själva om denna lära?

[Bild på sidan 4]

Påven Pius IX yrkade bestämt på ett antagande av ofelbarhetsdogmen år 1870

[Bildkälla]

Culver Pictures

Vad katolikerna anser om ofelbarhetsdogmen

HUR betraktar katolikerna själva läran om påvens ofelbarhet? Lägg märke till följande kommentarer som Vakna!:s korrespondent i Italien tagit del av:

A. M., en katolsk advokat från Bergamo, sade: ”Om en person bekänner sig till katolicismen, då måste han tro på dess dogmer. Att frågan om påvens ofelbarhet inte kan förklaras på ett rationellt sätt är uppenbart — det är en trosfråga. Antingen tror man eller också tror man inte.”

P. S., en katolik från Palermo, förklarar: ”Det väsentliga är enligt min mening inte om bibeln stöder dogmen eller ej, utan om den har fyllt och fyller sin funktion inom kyrkan. Vi lever i en förvirrad värld, ett verkligt Babylon av åsikter. Människor har inte längre något att hålla sig till, och det råder stort behov av en absolut tillförlitlig källa som de kan referera till.”

Andra katoliker är kritiska. Deras skepticism tycks grunda sig på påvedömets historia genom tiderna. ”Trots att jag själv är aktiv katolik, är det svårt för mig att tro på denna lära [om påvens ofelbarhet]”, sade L. J., en journalist från Rom. ”Påvarnas historia visar raka motsatsen.”

A. P., en läkare i Rom, säger: ”Jag tror inte alls på den. Han är en människa som alla andra och begår misstag. Han handlar till exempel orätt när han blandar sig i politiken. Det är bara Gud som inte begår misstag.”

Det råder således delade meningar om denna lära. I Rom, där Vatikanen ligger, ansåg år 1982 57 procent av alla katoliker att dogmen om påvens ofelbarhet är en av kyrkans mest tvivelaktiga läror. I Portugal är det bara 54,6 procent av katolikerna som tror på den och i Spanien endast 37 procent.

Skulle det kunna vara så att denna dogm inte alls bidrar till endräkten inom katolska kyrkan, utan i själva verket har gett upphov åt stridigheter och dispyter? Historien bevisar att den har vållat splittring ända från första början, till och med under det kyrkomöte som stadfäste den i slutet av 1800-talet.

Splittring och översitteri

Det går inte att förneka att det förekom mycket hetsiga diskussioner mellan biskopar och kardinaler under Vatikankonsiliet år 1870. Publikationen La Civiltà Cattolica för det året talade om ”våldsamma dispyter” och påpekade att inte ens jesuiterna hade förväntat att ”sådana motsättningar skulle uppstå i samband med en sådan helig sanning”.

Den tyske historikern Ferdinand Gregorovius skrev att det förekom ”stormiga sessioner” vid konsiliet. Det som hölls den 22 mars 1870 var särskilt bråkigt. Biskop Josip Juraj Strossmajer, en av de många biskopar vid konsiliet som var emot ofelbarhetsdogmen, blev nedtystad av högljudda skrik från de biskopar som stödde förslaget. Protokoll från detta kyrkomöte förtäljer att medan Strossmajer höll sitt anförande, protesterade dessa biskopar ”högljutt” och skrek: ”Sparka ut honom!” och: ”Gå ner! Gå ner!”

Andra historiker har visat att påven och kurian i Rom utövade starka påtryckningar på konsiliets medlemmar för att få dogmen antagen. Den katolske historikern Roger Aubert talar i detta sammanhang om det ”uppträde” som Pius IX hade med kardinal Guidi från Bologna, vars anförande inför rådet inte föll påven i smaken. När kardinalen i sitt tal hänvisade till traditionen, påstås det att Pius IX i vredesmod sade: ”Jag är traditionen!”

Påven ville ha denna dogm fastställd till varje pris: ”Jag är så fast besluten att genomdriva detta”, sade han, ”att om jag trodde att kyrkomötet ville bringa frågan till tystnad, skulle jag upplösa det och fastställa dogmen själv.” La Civiltà Cattolica medgav: ”De intriganta metoder som majoriteten av konsiliet och även påven Pius IX begagnat sig av och de inskränkningar och problem som därigenom åsamkats minoriteten kan inte längre bagatelliseras eller rättfärdigas apologetiskt sett.”

En historiebok sammanfattar det som skedde med följande ord: ”Påvliga nuntier [sändebud] skrämmer biskoparna till att godkänna dekretet om påvens ofelbarhet.” Dessa ”intriganta metoder” kunde emellertid inte stilla oenighetens upprörda vågor — de endast fick dem att svalla ännu mer. Efter Vatikankonsiliet bröt sig en del av de oliktänkande prästerna ut ur katolska kyrkan. Denna schism ledde till bildandet av den ”gammalkatolska” rörelsen, som fortfarande är verksam i Österrike, Tyskland och Schweiz.

Nutida tvivlare

Stridigheterna kring denna dogm har aldrig riktigt lagt sig. Inför hundraårsdagen av dess antagande, år 1970, flammade de upp med särskild glöd.

I slutet av 1960-talet skrev den holländske biskopen Francis Simons boken Infallibility and the Evidence (Ofelbarheten och bevismaterialet), där han klart och tydligt uttryckte sina tvivel beträffande katolska kyrkans och påvens ofelbarhet. Simons förklarade vad resultatet blivit av denna dogm: ”I stället för att vara en kraft som främjar framåtskridande och sunda förändringar har kyrkan blivit en institution som fruktar allt nytt och främst är intresserad av att säkra sin egen ställning.”

En kort tid därefter kom ett skarpt angrepp från Hans Küng, den kände schweiziske teologen, som med sin bok Unfehlbar? Eine Anfrage (Ofelbar? En undersökning) och andra skrifter ådrog sig bister kritik från den katolska hierarkin. Något senare, i slutet av 1970-talet, skrev August Hasler: ”Det blir allt tydligare att det inte finns någon grund för dogmen om påvens ofelbarhet, vare sig i bibeln eller i kyrkans historia under det första årtusendet.”

Teologer som stöder kyrkans officiella lära har reagerat på olika sätt. Publikationen La Civiltà Cattolica nämner den ”oerhörda uppdämning av problem, intolerans och stridigheter” som skapades genom ”andra Vatikankonsiliets förnyade bekräftelse av läran om påvens primat”. Karl Rahner framhöll att ”dogmerna behåller sin historiska utformning och ständigt står öppna för omtolkning i framtiden”.

Om kyrkans dogmer blir föremål för nya uttolkningar, hur kan de då vara ofelbara? Hur kan de utgöra de fasta hållpunkter som människor eftersträvar? En ännu viktigare fråga är emellertid om de första kristna såg upp till en ofelbar påve.

[Infälld text på sidan 6]

”Han handlar ... orätt när han blandar sig i politiken.” — Läkare i Rom

[Bildkälla på sidan 7]

Miami Herald Publishing Co.

Ofelbarhetsdogmen och de första kristna

OFELBARHETSDOGMEN är nära förbunden med läran om påvens ”primat” eller överhöghet. Uppslagsverket Enciclopedia Cattolica förklarar: ”De bibeltexter som ligger till grund för primatet bär vittnesbörd om påvens o[felbarhet].” Till stöd för denna lära citerar samma verk följande verser, där Kristus talar till Petrus:

Matteus 16:18: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka.”

Lukas 22:32: ”Men jag har bedt för dig, att din tro icke skall varda om intet; och du, när du en gång har blifvit omvänd, styrk dina bröder.”

Johannes 21:15—17: ”Vakta mina lamm.” ”Vakta mina får.” — J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.

Enligt katolska kyrkan visar ovanstående verser: 1) att Petrus var ”apostlarnas furste”, dvs. han var den främste ibland dem; 2) att han var ofelbar; 3) att han skulle ha ”efterträdare” som skulle dela hans prerogativ — primatet och ofelbarheten.

Giuseppe Alberigo, docent i kyrkohistoria, gör emellertid följande intressanta kommentar beträffande detta: ”Ordet ’påve’ ... förekommer som bekant inte i NT [Nya testamentet]. Den enda framträdande gestalten är Jesus från Nasaret; bland lärjungarna själva, och i synnerhet bland apostlarna, är det mycket svårt att på grundval av bibeltexter urskilja en gestalt som höjer sig över alla andra. Petrus, Johannes, Jakob och Paulus är alla lika karakteristiska och betydelsefulla personligheter, som skiljer sig från varandra och kompletterar varandra. Petrus framställs utan tvivel som en av de apostlar som Kristus ofta vände sig till, även om han inte var den ende eller den mest framträdande.”

Vad trodde då de första kristna? Professor Alberigo svarar: ”Under de första århundradena förekommer ingen preciserad doktrin eller praxis med avseende på påvens person och funktioner. ... Tanken på en ’episcopos episcoporum’ [biskoparnas biskop] ansågs som en villfarelse av Cyprianus [en skribent som levde på 200-talet], något som han själv bekräftade vid kyrkomötet i Kartago.”

När tillkom då denna lära om påven som kyrkans överhuvud? Professor Alberigo säger: ”Mot slutet av 300-talet börjar den romerska kyrkans anspråk på att tjäna i en apostolisk funktion, dvs. som samordningsorgan för de västerländska kyrkorna, att framföras med större ihärdighet.” Det var ”under Leo I:s episkopat [på 400-talet]”, tillägger Alberigo, som ”tanken på Petrus’ ’särställning’ bland apostlarna, baserad på Matt. 16:18”, kom att utvecklas. ”I NT finns inget tillkännagivande av Jesus beträffande någon efterträdare till Petrus eller till de andra apostlarna.”

Kan man då säga att sådana skriftställen som Matteus 16:18, den bibelvers som oftast citeras av katolska teologer, stöder läran att påven har fått sin makt genom gudomligt förordnande?

Vem är den dyrbara ”sten” som kyrkan är byggd på?

”Du är Petrus [grekiska: Pé·tros], och på denna klippa [grekiska: pé·trai; läs: pẹtra] skall jag bygga min kyrka.” Enligt katolska kyrkans mening visar likheten mellan dessa två uttryck att Petrus är den grundsten på vilken den sanna kyrkan, eller kristna församlingen, är byggd. Men eftersom bibeln har mycket att säga om denna symboliska sten, är det nödvändigt att undersöka andra bibelställen för att få en rätt förståelse. — Matteus 16:18, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.

Viktiga profetior i de hebreiska skrifterna hade redan aviserat ankomsten av en symbolisk grundsten och den tvåfaldiga roll som den skulle komma att spela. Den skulle vara ett medel till frälsning för dem som utövade tro: ”Jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad. Den som tror på den behöver inte fly.” (Jesaja 28:16) Men paradoxalt nog skulle den också vara en stötesten för de israeliter som inte trodde: ”Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten.” (Psalm 118:22) ”För de två Israels hus skall han bli en stötesten och en klippa till fall.” — Jesaja 8:14.

Var det möjligt att en vanlig människa, i synnerhet den impulsive Petrus, skulle kunna fullgöra den tvåfaldiga rollen av denna symboliska sten? (Matteus 26:33—35, 69—75; Markus 14:34—42) Vem måste vi utöva tro på för att vinna frälsning, Petrus eller någon som är större än han? Vem blev en stötesten för israeliterna, Petrus eller Jesus? Bibeln visar tydligt att profetiorna beträffande den dyrbara stenen inte fick sin uppfyllelse i Petrus, utan i Guds Son, Jesus Kristus. Det var Jesus som tillämpade profetiorna i Jesaja och Psalm 118 på sig själv, vilket framgår av Matteus 21:42—45.

Petrus själv betraktade inte sig själv, utan Jesus, som den symboliska grundstenen, enligt 1 Petrus 2:4—8. När han vid ett tidigare tillfälle talade till judarnas religiösa ledare, bekräftade han att ”Jesus Kristus, nasaréen”, var ”den sten som av er, ni byggnadsarbetare, betraktades såsom ingenting värd, den som har blivit huvudhörnstenen”. — Apostlagärningarna 4:10, 11.

Aposteln Paulus var av samma uppfattning, vilket framgår av sådana skriftställen som Romarna 9:31—33,; 1 Korintierna 10:4 och Efesierna 2:20. Den sistnämnda versen bekräftar att medlemmarna av den kristna församlingen är ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen”. Han är också ”huvudet” för församlingen, som han leder från himmelen. ”Jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning”, sade Jesus. — Efesierna 1:22; 5:23; Matteus 28:20; Kolosserna 1:18.

Petrus — påve eller en av många jämlikar?

Vad använde Jesus sig av för att vägleda sina trogna efterföljares verksamhet efter sin himmelsfärd? Utsåg han någon av dem till sin ”ställföreträdare” och gjorde denne till kyrkans högste ledare eller ”påve”? Nej, han upprättade inte någon monarkisk styrelseform över församlingen. I stället anförtrodde han uppdraget att ta vård om hjorden åt en grupp eller krets av trogna tjänare. Den första kristna församlingen vägleddes av en kollektiv styrande krets bestående av de tolv apostlarna och de äldste i församlingen i Jerusalem.

Det var de tolv apostlarna, som grupp betraktade, som bestämde hur man skulle gå till väga för att sörja för de mindre bemedlades materiella behov. (Apostlagärningarna 6:1—6) Det var också de som bestämde vilka som skulle sändas i väg till samariterna när dessa hade tagit emot de goda nyheterna, och Petrus och Johannes utsågs till uppdraget. Det framgår av skildringen att Petrus vid detta tillfälle inte fattade några beslut på egen hand, utan tvärtom bara var en av dem som apostlarna ”sände ... i väg”. — Apostlagärningarna 8:14.

Slutligen var det under ett möte som ”apostlarna och de äldste” höll i Jerusalem omkring år 49 v.t. som man på grundval av Skrifterna beslöt att det inte var nödvändigt att låta omskära de hedningar som hade blivit omvända till kristendomen. (Apostlagärningarna 15:1—29) Av den historiska skildringen framgår det tydligt att det inte var Petrus, utan Jesu halvbror Jakob, som presiderade vid detta möte. Han avslutade faktiskt mötesförhandlingarna med orden: ”Mitt beslut [är] att inte orsaka bekymmer för dem från nationerna som vänder sig till Gud.” (Apostlagärningarna 15:19) Skulle Jakob ha kunnat tala om ”sitt beslut”, ifall Petrus, som ju var närvarande vid detta tillfälle, hade haft en särställning bland apostlarna?

När aposteln Paulus talade om de olika tjänster som bidrog till församlingens uppbyggelse, nämnde han inte påvens s. k. magisterium, utan i stället den samfällda tjänst som alla apostlarna utförde. — 1 Korintierna 12:28; Efesierna 4:11, 12.

På grund av sitt nit och sin initiativförmåga spelade Petrus utan tvivel en ”betydande” roll, som Alberigo uttrycker det. Jesus gav honom ”himmelrikets nycklar”. (Matteus 16:19) Han använde dessa symboliska nycklar för att öppna möjligheten för judar, samariter och hedningar att komma in i himmelriket. (Apostlagärningarna 2:14—40; 8:14—17; 10:24—48) Han fick också ansvaret att ”binda” och ”lösa”, en uppgift som han delade med de andra apostlarna. (Matteus 16:19; 18:18, 19) Han skulle fungera som herde för den kristna församlingen, något som alla kristna tillsyningsmän måste göra. — Apostlagärningarna 20:28; 1 Petrus 5:2.

Det var emellertid inte bara Petrus, utan också andra apostlar, som var ”framstående” på grund av sina kristna egenskaper. Paulus talade om dem ”som tycktes vara pelare” i församlingen och syftade då på ”Jakob och Kefas [Petrus] och Johannes”. (Galaterna 2:2, 9) Jesu halvbror Jakob spelade en särskilt viktig roll. Som tidigare nämnts presiderade han vid apostlarnas möte i Jerusalem, och det finns många bibelställen som bekräftar hans framträdande roll. — Apostlagärningarna 12:17; 21:18—25; Galaterna 2:12.

Gud förlänade Jesu trogna lärjungar stor makt, däribland förmågan att utföra underverk. Men ingenstans i bibeln står det att han gav dem makt att göra ofelbara uttalanden. Hur trogen Petrus än var, så begick han ändå felsteg. Han blev tillrättavisad av Jesus, och vid ett tillfälle gav aposteln Paulus honom en offentlig tillrättavisning. — Matteus 16:21—23; 26:31—34; Galaterna 2:11—14.

Det är bara den Heliga skrift som är ofelbar, eftersom den är Guds ord. Petrus talade om ”det profetiska ordet” som vi bör vara uppmärksamma på såsom på en lysande lampa. (2 Petrus 1:19—21) Om vi skall lära känna Guds vilja, då måste vi lita till hans ”levande” ord. (Hebréerna 4:12) Det är bara Guds ord, och inte några religiösa ledares tvetydiga definitioner, som kan skänka den säkra vägledning som mänskligheten så väl behöver. Också i vår tid använder Jesus Kristus en kollektiv tjänarskara — inte ofelbar, men trogen — som i bibeln kallas ”den trogne och omdömesgille slaven”. — Matteus 24:45—47.

Vilka är det som representerar denna symboliska slav på jorden i våra dagar? Ett noggrant studium av bibeln kan hjälpa dig att identifiera denna klass. Jehovas vittnen hjälper dig gärna med det.

[Bilder på sidan 9]

Vem var grundstenen — den trogne Kristus? Eller Petrus, som förnekade honom tre gånger?