Påvens särskilda representanter ”i kättarfrågan” flyttade dit. Inkvisitionen hade kommit.

Inkvisitionens rötter går tillbaka till 1000- och 1100-talen, då flera oliktänkande grupper började framträda i det katolska Europa. Men den egentliga inkvisitionen instiftades av påven Lucius III vid synoden i Verona i Italien år 1184. I samarbete med kejsaren av Tysk-romerska riket, Fredrik I Barbarossa, förklarade han att vemhelst som sade något eller ens tänkte något som stred mot den katolska läran skulle bannlysas av kyrkan och vederbörligen straffas av de världsliga myndigheterna. Biskoparna skulle undersöka (latin: inquirere) kättarna. Detta var början till vad som kallades den biskopliga inkvisitionen, dvs. den inkvisition som var underställd de katolska biskoparna.

Hårdare åtgärder

I Roms ögon var dock inte alla biskopar tillräckligt nitiska i att snoka reda på oliktänkande. Flera påvar i följd skickade därför ut påvliga legater, sändebud, som fick myndighet att med hjälp av cisterciensermunkar utföra sina egna ”undersökningar” av kätteriet. Således fanns det en tid två samtidiga inkvisitioner — biskoparnas och legaternas, och den senare var strängare än den förra.

Men inte ens denna strängare inkvisition var tillräcklig för påven Innocentius III. År 1209 igångsatte han ett militärt korståg mot kättare i södra Frankrike. De var till största delen katarer, en grupp som blandade manikeismen med avfällig kristen gnosticism.a Eftersom Albi var en av de städer i vilka katarerna var särskilt många, kom de att kallas albigenser.

Det ”heliga kriget” mot albigenserna slutade år 1229, men alla oliktänkande hade inte sållats fram. Följaktligen återupplivade påven Gregorius IX inkvisitionen vid synoden i Toulouse i södra Frankrike samma år. Han gjorde anordningar för att det skulle finnas permanenta inkvisitorer, bland dem en präst, i varje församling. År 1231 antog han en lag om att kättare som inte ångrade sig skulle dömas till döden genom att brännas på bål och att de som ångrade sig skulle få livstids fängelsestraff.

Två år senare, år 1233, befriade Gregorius IX biskoparna från deras ansvar att leta efter kättare. Han instiftade den monastiska inkvisitionen, så kallad därför att han tillsatte munkar som officiella inkvisitorer.

Av påven godkänd tortyr

År 1252 utfärdade påven Innocentius IV sin bulla Ad exstirpanda, i vilken han officiellt gav sitt bemyndigande åt bruket av tortyr i inkvisitionens kyrkliga domstolar. Ytterligare regler om hur tortyr skulle användas utfärdades av påvarna Alexander IV, Urban IV och Klemens IV.

Till en början tilläts inte de kyrkliga inkvisitorerna vara närvarande vid tortyren, men påvarna Alexander IV och Urban IV avlyfte denna restriktion. Detta gjorde att ”utfrågandet” kunde fortsätta i tortyrkammaren. Dessutom skulle tortyren, i den utsträckning den ursprungligen bemyndigades, bara tillämpas en gång, men de påvliga inkvisitorerna kringgick denna regel genom att hävda att de nya tortyromgångarna bara var ”en fortsättning” på den första.

Den spanska inkvisitionen, som bemyndigades av påven Sixtus IV år 1478, riktades först mot ”marranerna”, de spanska judarna, och ”moriskerna”, de spanska muslimerna, som på grund av fruktan hade antagit den katolska tron. Många av dessa misstänktes fortsätta att utöva sin gamla religion i hemlighet.

[Bild på sidan 22]

Påven Innocentius IV bemyndigade bruket av tortyr