När påven ber om förlåtelse

Under åren 1980–1996 har påven Johannes Paulus II erkänt kyrkans forna synder och bett om förlåtelse minst 94 gånger, skriver den katolske kommentatorn Luigi Accattoli i sin bok Quando il papa chiede perdono (När påven ber om förlåtelse). Enligt Accattoli är påven ”den ende i katolska kyrkan som har rätt att framföra ett mea culpa”. Och det har han också gjort. Han har gjort avbön för många av de mest kontroversiella företeelserna i den katolska historien — korstågen, krigen, understödjandet av diktaturer, splittringen inom kyrkorna, antisemitism, inkvisitionen, samröret med maffian och rasism. I ett memorandum som år 1994 skickades till samtliga kardinaler (och som av somliga betraktas som pontifikatets viktigaste dokument) föreslog påven Johannes Paulus II ”en allmän bekännelse av tusen års synder”.

Den katolske historikern Nicolino Sarale säger beträffande Johannes Paulus II:s agerande: ”Bakom dessa ’mea culpa’ finns det utan tvivel en strategi, och det är ekumenik.”

Det är emellertid inte bara ekumeniska strävanden som ligger bakom. Att kristenhetens historia är långt ifrån exemplarisk är i dag allmänt känt. ”En katolik kan inte bara strunta i all denna historia”, förklarar teologen Hans Urs von Balthasar. ”Den kyrka som han tillhör har utfört eller låtit utföra handlingar som vi verkligen inte kan godkänna i våra dagar.” Påven har därför tillsatt en kommission för att ”kasta ljus över kyrkans mörka förflutna, så att ... förlåtelse kan vinnas”. En annan orsak till kyrkans villighet att ägna sig åt självkritik tycks således vara dess önskan att återfå sitt moraliska anseende.

Det är inte alla som är positiva till kyrkornas avböner. Många katoliker känner sig illa till mods när påven ber om förlåtelse för slaveriet eller försöker ge ”kättare” som Hus och Calvin upprättelse. Det memorandum som tillsändes kardinalerna och som uppmuntrade till en ”uppriktig granskning” av de senaste tusen åren av katolicismens historia blev, enligt vatikanska källor, utsatt för besk kritik vid ett kardinalkollegium som hölls i juni 1994. När påven trots detta ville ta med kontentan av dokumentet i en encyklika, lät den italienske kardinalen Giacomo Biffi offentliggöra ett herdabrev i vilket han försäkrade: ”Kyrkan har ingen synd.” Han medgav emellertid: ”Att vi ber om förlåtelse för kyrkans synder under gångna sekler ... kan måhända bidra till att förbättra vårt anseende.”

”Bekännandet av synd är en av de mest kontroversiella frågorna inom katolska kyrkan”, säger den vatikanske kommentatorn Luigi Accattoli, och han tillägger: ”Om påven tillstår missionärernas synder, finns det somliga missionärer som blir uppriktigt sårade.” En katolsk journalist skriver likaså: ”Om påven verkligen tycker att kyrkans historia är så hemsk, är det svårt att förstå hur han nu kan framställa samma kyrka som en förkämpe för ’mänskliga rättigheter’, en ’mor och lärare’ som ensam kan vägleda mänskligheten hänemot ett ljust och lyckligt tredje millennium.”

På tal om påvens upprepade ”mea culpa” sade kardinal Biffi ironiskt: ”När det gäller historiska synder, vore det då inte bättre för oss alla att vänta på den yttersta domen?” Faktum är att ett dömande av hela mänskligheten är nära förestående. Jehova Gud känner mycket väl till religionens mörka förflutna. Snart kommer han att låta de skyldiga få stå till svars för sina handlingar. (Uppenbarelseboken 18:4–8)