Medan jag var ute på uppdrag predikade Mary på ett affärsdistrikt där ingen ville prata om Bibeln. Det var mest portugiser som arbetade där, och de hade kommit till Brasilien enbart för att tjäna pengar. Hon fick inte i gång ett enda samtal, så hon sa till några beteliter: ”Portugal är det sista stället på jorden som jag skulle vilja bo på.” Kan ni gissa vad som hände? Kort därefter fick vi ett brev där vi blev inbjudna att tjäna i Portugal. Vid den tiden var vår verksamhet förbjuden där, men vi tackade ja trots att Mary först blev rätt chockad.

VÅRT UPPDRAG I PORTUGAL

Vi kom till Lissabon i Portugal i augusti 1964. Hemliga polisen (PIDE) gjorde livet mycket svårt för vännerna där. Därför förstod vi att det var bäst att vi inte tog kontakt med dem till en början. I väntan på att få uppehållstillstånd hyrde vi ett rum, och när vi väl hade fått våra visum hyrde vi en lägenhet. I januari 1965 kunde vi till slut ta kontakt med avdelningskontoret. Vi var så glada när vi för första gången på fem månader kunde vara med på ett möte!

Vi fick veta att polisen dagligen gjorde razzior i vittnenas hem. Eftersom våra Rikets salar stängdes hölls församlingsmötena i privata hem. Hundratals vittnen fördes till polisstationerna för att bli utfrågade och blev mycket illa behandlade, i synnerhet när polisen försökte få dem att avslöja namnen på de bröder som höll i mötena. Därför övergick vännerna till att bara använda varandras förnamn, som José eller Paulo, i stället för att använda efternamnen. Så vi gjorde likadant.

Det viktigaste var att se till att vännerna hade tillgång till andlig mat. Mary fick i uppgift att skriva ut vakttornsstudieartiklar och annan litteratur på stenciler, som sedan kopierades till vännerna.

DE GODA NYHETERNA FÖRSVARAS I DOMSTOL

I juni 1966 hölls en betydelsefull rättegång i Lissabon. Alla 49 medlemmar av Feijóförsamlingen stod anklagade för att ha varit med på ett olagligt möte i ett privat hem. Jag förberedde dem för rättegången genom att spela åklagare och korsförhöra dem. Precis som vi hade väntat oss, så förlorade vi fallet. De 49 bröderna och systrarna fick fängelsestraff som sträckte sig från 45 dagar till fem och en halv månader. Men ett stort vittnesbörd blev avgivet. Vår modige försvarsadvokat tog med Gamaliels ord från första århundradet i sin slutplädering. (Apg. 5:33–39) Och efteråt rapporterades det om fallet i dagspressen. Glädjande nog tackade vår försvarsadvokat ja till ett bibelstudium och började vara med på mötena innan han dog.

I december 1966 blev jag förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret och ägnade mycket tid åt juridiska ärenden. Vi gjorde allt vi kunde för att försvara och juridiskt befästa Jehovas vittnens rätt till religionsfrihet i landet. (Fil. 1:7) Till slut, den 18 december 1974, blev vi lagligen erkända. Bröderna Nathan Knorr och Frederick Franz från huvudkontoret kom till Portugal för att dela vår glädje. Ett historiskt möte hölls i Porto och Lissabon, och det sammanlagda antalet närvarande var 46 870.

Jehova hade öppnat dörren till utökad verksamhet på flera portugisisktalande öar, däribland Azorerna, Kap Verde, Madeira och São Tomé och Príncipe. Tillväxten gjorde att vi behövde större lokaler, och 1988 stod ett nytt avdelningskontor klart. Den 23 april det året höll broder Milton Henschel överlämnandetalet inför 45 522 entusiastiska åhörare. Något som gladde oss extra mycket var att 20 bröder och systrar som tidigare hade varit missionärer i Portugal kom och var med vid det här historiska tillfället.

VI HAR LÄRT AV TROGNA EXEMPEL

Under årens lopp har samvaron med trogna bröder verkligen berikat vårt liv. När jag samarbetade med broder Theodore Jaracz under ett zonbesök lärde jag mig något mycket värdefullt. Avdelningskontoret vi besökte brottades med ett svårt problem, och avdelningskontorets kommitté hade gjort allt de rimligen kunde för att lösa det. Broder Jaracz fick dem då att känna sig mycket bättre till mods genom att säga: ”Nu är det dags att ta ett steg tillbaka och låta den heliga anden göra sitt.” Och när min fru och jag besökte Brooklyn för många år sedan hade vi en trevlig kväll tillsammans med broder Franz och några andra. Som en avrundning på kvällen blev han ombedd att säga något om sina många år i tjänsten för Jehova. Han sa då: ”Min rekommendation är: Håll fast vid Jehovas synliga organisation i vått och torrt. Det är den enda organisation som utför det arbete Jesus befallde sina lärjungar att utföra – att predika de goda nyheterna om Guds rike!”

Mary och jag har verkligen tyckt om att göra just det. Vi har många kära minnen från zonbesök vi har gjort på avdelningskontor världen över. Vid de här besöken har vi kunnat försäkra bröder och systrar i alla åldrar om att det de gör är väldigt uppskattat, och vi har uppmuntrat dem att fortsätta i sin särskilda tjänst för Jehova.

Åren har gått, och vi är nu båda i 80-årsåldern. Mary kämpar med flera hälsoproblem. (2 Kor. 12:9) Men prövningar av olika slag har hjälpt oss att bygga upp vår tro och att stärka vår beslutsamhet att bevara oss trogna mot Jehova. När vi blickar tillbaka på vårt liv kan vi tydligt se att Jehova har visat oss oförtjänt omtanke på många, många sätt.a