En man som värdesatte bönen

I avslutningen på brevet som Paulus sände till de kristna i Kolossai sade han: ”Epafras, som är från er, en Kristi Jesu slav, sänder er sina hälsningar och uppbjuder alltid sina krafter för er i sina böner, för att ni slutligen må stå där fullständiga och med en fast övertygelse om hela Guds vilja. Ja, jag ger honom vittnesbörd att han gör sig stor möda för er och för dem i Laodikeia och för dem i Hierapolis.” — Kolosserna 4:12, 13.

Ja, till och med när Epafras var Paulus’ ”medfånge” i Rom tänkte han på sina kära bröder i Kolossai, Laodikeia och Hierapolis och bad för dem. (Filemon, vers 23) Bokstavligt talat kämpade han för dem i sina böner. Enligt bibelforskaren D. Edmond Hiebert betecknar den grekiska term som används här ”en ansträngande och kostnadskrävande verksamhet”, något liknande den mentala ”ångest” som Jesus Kristus upplevde då han bad i Getsemane trädgård. (Lukas 22:44) Det var Epafras’ innerliga önskan att hans andliga bröder och systrar skulle uppnå stadga och full kristen mogenhet. Vilken välsignelse det måste ha varit för församlingarna att ha en så andligt sinnad broder!

Att be för andra, som Epafras gjorde, är en form av helig tjänst som alla kan utföra. Sådana böner kan inbegripa uttryck av omtanke om Jehovas tillbedjare som måste möta olika faror eller svårigheter av andligt eller fysiskt slag. Genom att vi på detta sätt anstränger oss kraftigt kan vi bli lika Epafras. Var och en av oss kan få privilegiet och glädjen att visa sig vara en ”älskad medslav” i familjen av Jehovas trogna tjänare.