Hanna hade säkert gått och tänkt på vad hon skulle säga i bön till Jehova. När de kom fram åt hela familjen lite mat, men så snart hon kunde drog sig Hanna undan och gick till Jehovas tältboning. Översteprästen Eli satt vid dörrposten till templet. Men Hanna hade bara sina tankar hos Jehova. Här i tältboningen kände hon sig säker på att Jehova skulle lyssna. Även om ingen annan kunde förstå hennes frustrerande situation, så kunde i alla fall hennes Fader i himlen förstå. Alla hennes bittra känslor vällde upp, och hon började gråta.

Hanna skakade av snyftningar när hon talade tyst med Jehova i bön. Läpparna darrade när hon sökte efter orden som kunde uttrycka hennes smärta. Hon bad länge och öppnade helt sitt hjärta för Jehova. Men hon gjorde mer än att bara be Jehova att han skulle lyssna till hennes innerliga önskan att få ett barn. Hanna ville inte bara få välsignelser från Gud. Hon ville också ge honom det hon kunde. Så hon gav honom ett löfte och sade att om hon fick en son, skulle hon låta honom tjäna Jehova hela livet. (1 Samuelsboken 1:9–11)

Hanna är därför ett exempel för alla Guds tjänare när det gäller bön. Jehova vädjar till sitt folk att tala öppet med honom, förbehållslöst, och berätta om sina bekymmer på samma sätt som ett barn pratar med en kärleksfull förälder som det känner förtroende för. (Psalm 62:8; 1 Thessalonikerna 5:17) Aposteln Petrus inspirerades att skriva några uppmuntrande ord om bön. I Första Petrus 5:7 står det att Jehova vill att vi ska kasta alla våra ”bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om” oss.

Men människor är inte alltid lika empatiska och förstående som Jehova. Medan Hanna grät och bad till Jehova så blev hon avbruten av någon. Det var Eli, översteprästen, som hade iakttagit henne. Han sade: ”Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att bli av med ditt rus.” Eli hade lagt märke till Hannas darrande läppar, hennes snyftningar och hennes ångest. Och i stället för att ta reda på vad som var på tok drog han den förhastade slusatsen att hon hade druckit för mycket. (1 Samuelsboken 1:12–14)

Tänk så hemskt det måste ha varit för Hanna i hennes ångestfyllda situation att bli så grundlöst anklagad – dessutom av en man i en högt respekterad ställning! Men återigen är hon ett strålande exempel på någon som visar tro. Hon lät inte den här mannens ofullkomligheter stå i vägen för hennes tillbedjan av Jehova. Hon svarade respektfullt på Elis fråga och förklarade sin situation. Eli hade nog en mer skuldmedveten och mjuk ton i rösten när han svarade henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud uppfylla din önskan, det som du har bett honom om.” (1 Samuelsboken 1:15–17)

Hur påverkades Hanna av att hon öppnade sitt hjärta för Jehova och tillbad honom där i tältboningen? Bibeln säger: ”Kvinnan gick sedan sin väg, och hon började äta, och hennes ansikte såg inte längre så bekymrat ut.” (1 Samuelsboken 1:18) En annan översättning säger: ”Hon såg inte ledsen ut längre.” (The Jerusalem Bible) Hanna kände sig mycket bättre nu. Hon hade lyft bort den känslomässigt tunga bördan från sina axlar och lagt den på någon annans oändligt mycket starkare och tåligare axlar – hennes himmelske Faders. (Psalm 55:22) Finns det något problem som är för stort för honom? Nej! Inte då, inte nu, aldrig någonsin.

När vi känner oss ledsna, besvikna eller helt förkrossade så är det bra om vi följer Hannas exempel och talar öppet med Jehova. Bibeln säger om honom: ”Du som hör bön.” (Psalm 65:2) Om vi ber i tro så kan vi precis som Hanna få uppleva att våra bedrövade känslor ersätts av ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (Filipperna 4:6, 7)

Efter det bad Hanna en bön som Gud ville ha med i sitt inspirerade ord, Bibeln. När du läser hur hon uttrycker sig i 1 Samuelsboken 2:1–10 kommer du att uppfatta hennes tro bakom varje ord. Hon prisar Jehova för att han använder sin kraft så storslaget – för att han använder sina förmågor till att ödmjuka de högmodiga, välsigna de nedtryckta och både ge och ta liv. Hon lovprisar sin Fader för hans unika helighet, rättvisa och trofasthet. Hanna kunde med rätta säga: ”Det finns ingen klippa som vår Gud.” Man kan helt och hållet lita på Jehova – han är oföränderlig och beskyddar alla dem som är nedtryckta och nedtyngda och som vänder sig till honom för att få hjälp.

[Ruta på sidan 17]

Två innehållsrika böner

Hannas två böner, som är nedtecknade i 1 Samuelsboken 1:11 och 2:1–10, innehåller flera intressanta detaljer. Här är några av dem:

◼ Hanna riktade sin första bön till ”Härarnas Jehova”. Hon är den första person i Bibeln som använder den titeln. Den förekommer med smärre variationer 285 gånger i Bibeln och syftar på att Gud för befälet över en väldig mängd andliga söner.

◼ Hanna bad inte den andra bönen när Samuel föddes, utan när hon och Elkana överlämnade Samuel att tjäna i Silo. Så det Hanna var mest glad över var inte att hon slapp Peninnas hånfulla kommentarer, utan att hon hade blivit välsignad av Jehova.

◼ När Hanna sade: ”Mitt horn är upphöjt genom Jehova”, kanske hon tänkte på en tjur, ett kraftfullt djur som kan använda hornen på ett imponerande sätt. Hanna sade egentligen: ”Jehova, du gör mig stark.” (1 Samuelsboken 2:1)

◼ Det Hanna säger om Guds smorde är profetiskt. Hon använder samma ord som kan återges med ”messias”, och Hanna är den första i Bibeln som använder det för att syfta på en framtida, smord kung. (1 Samuelsboken 2:10)

◼ Omkring 1 000 år senare anspelade Jesu mor, Maria, på några av Hannas uttryck när hon själv lovprisade Jehova. (Lukas 1:46–55)