Hanna avlägger ett löfte

Gemenskapsoffren äts vid Jehovas helgedom. När Hanna har lämnat den sal där man äter, ber hon till Gud. (1 Samuelsboken 1:9, 10) ”Härarnas Jehova, om du verkligen ser till din slavinnas betryck och kommer ihåg mig och inte glömmer din slavinna utan ger din slavinna en manlig avkomling, så skall jag ge honom åt Jehova alla hans livsdagar, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.” (1 Samuelsboken 1:11)

Hannas bön är uttrycklig. Hon ber om en pojke och lovar att han skall överlämnas åt Jehova och leva som nasir i hela sitt liv. (4 Moseboken 6:1–5) Ett sådant löfte måste godkännas av hennes man, Elkana, och det han senare gör visar att han godkänner sin älskade hustrus löfte. (4 Moseboken 30:6–8)

Det sätt varpå Hanna ber får översteprästen Eli att tro att hon är drucken. Hannas läppar rör sig, men det hörs inga ord, eftersom hon ber i sitt hjärta. Hennes bön är mycket innerlig. (1 Samuelsboken 1:12–14) Föreställ dig hur Hanna måste ha känt sig när översteprästen Eli anklagar henne och säger att hon är drucken! Men hon svarar honom respektfullt. När Eli inser att Hanna har bett på grund av sitt ”stora bekymmer” och sin ”grämelse”, säger han: ”Må Israels Gud uppfylla din önskan.” (1 Samuelsboken 1:15–17) Hanna går då sin väg, och hon äter, och hennes ansikte ser ”inte längre så bekymrat ut”. (1 Samuelsboken 1:18)

Vad kan vi lära oss av detta? När vi ber till Jehova om våra bekymmer, kan vi tala om för honom hur vi känner det och be innerligt om hjälp. Och om vi har gjort allt vi kan för att lösa problemet, bör vi lämna saken i Jehovas händer. Det är det bästa vi kan göra. (Ordspråksboken 3:5, 6)

Efter det att Jehovas tjänare har bett innerligt till honom är det mycket sannolikt att de kommer att få uppleva en liknande frid som Hanna. Så här skrev aposteln Paulus om bönen: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allt era önskningar göras kända för Gud genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnen med hjälp av Kristus Jesus.” (Filipperna 4:6, 7) När vi kastar vår börda på Jehova, måste vi låta honom ta hand om den. I likhet med Hanna behöver vi då inte längre vara bekymrade. (Psalm 55:22)

Hannas glada bön

Den en gång ofruktsamma Hanna blir lycklig! Bibeln innehåller inte många böner som kvinnor har bett. Men vi känner till två av Hannas böner. Den första uttrycker hennes känslor av förtvivlan när hon blev retad, och den andra är en jublande bön av tacksägelse. ”Mitt hjärta jublar över Jehova”, börjar Hanna. Hon gläder sig över att ”till och med den ofruktsamma har fött”, och hon lovprisar Jehova som en som ”upphöjer” och som ”reser upp den ringe ur stoftet”. Ja, ”ur askgropen lyfter han upp den fattige”. (1 Samuelsboken 2:1–10)