”Era händer är fulla av blod”

”OM NI än ber mycket, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod.” Så sade den allsmäktige Guden till dem som påstod sig tjäna honom men var delaktiga i att utgjuta oskyldigt blod. — Jesaja 1:15.

Har denna världens religioner gjort sig skyldiga till att utgjuta oskyldigt blod? Ja, det har de verkligen. I vartenda krig under 1900-talet har denna världens religioner och deras prästerskap understött blodsutgjutelsen. Detta har till och med lett till att medlemmar av samma religion har dödat varandra i ofantlig skala.

Jesus lärde emellertid sina efterföljare: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats.” (Matteus 26:52) Aposteln Paulus förklarade: ”Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga.” (2 Korintierna 10:4) Guds ords kraftfulla budskap är att de som utövar den sanna religionen måste älska varandra och inte utgjuta blod: ”Härigenom blir Guds barn och djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” — 1 Johannes 3:10—12.

Om en religion inte utövar detta slag av kärlek, kommer dess böner inte att bli hörda av Gud. Bibeln förklarar: ”Vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud och gör de ting som är behagliga i hans ögon.” (1 Johannes 3:22) Men denna världens religioner har inte hållit Guds bud. De har i stället följt minsta motståndets lag och deltagit i slaktandet av omkring hundra miljoner människor enbart i de krig som förekommit under detta århundrade!

Kommer de politiska ledarna och deras folk att lyssna?

I sitt avslutande tal i Assisi sade Johannes Paulus II: ”Vi uppmanar världens ledare att beakta vår ödmjuka vädjan till Gud om fred.” Kommer de politiska ledarna och deras folk att lyssna till denna vädjan? En historisk tillbakablick hjälper oss att få svar på denna fråga.

Historien visar att fredsfördrag och böner om fred inte är något nytt. Under medeltiden kallades ofta en fredsöverenskommelse för gudsfred. Sådan pålystes under kristenhetens religiösa högtider, då alla stridigheter skulle upphöra. Men inte ens hotet om bannlysning för dem som kränkte dessa överenskommelser var tillräckligt för att få människor att respektera dem.

År 1915 riktade påven Benedictus XV en vädjan till nationerna om att upphöra med det ”fruktansvärda slaktandet” i första världskriget. Han bad till Gud om ”ett slut på detta ondskefulla gissel”. Men varken nationernas ledare eller deras folk lyssnade. Och självfallet lyssnade inte heller Gud, eftersom de stridande på båda sidor tillhörde samma religion. Katolik dödade således katolik, och protestant dödade protestant, helt i strid mot Guds bud.

På våren 1939, då andra världskrigets ovädersmoln började hopa sig, organiserade påven Pius XII ”en offentlig bönekampanj för freden”. I augusti samma år, strax före krigsutbrottet, vädjade han till världens politiska ledare och deras folk att avstå från alla ”anklagelser, hotelser och orsaker till ömsesidigt misstroende” för att undvika att det värsta skulle inträffa.

Men alla dessa böner och vädjanden kunde inte hejda krigsmaskinen i det katolska och protestantiska Tyskland, och inte heller resulterade de i fred för det katolska Italien eller för det shintoistiska Japan. Inga religionsanhängare hotades heller av bannlysning därför att de dödade andra medlemmar av samma religion. Detta slaktande bröder emellan pågick därför i sex år, överallt med prästerskapets stöd.

Som svar på påvens vädjande i Assisi gjorde man på vissa håll ett uppehåll i stridigheterna den 27 oktober 1986. Men i andra länder fortsatte de. I många fall skedde detta i länder vars religion var representerad i Assisi. De katolska gerillakämparna i IRA genomförde till exempel ett bombattentat på Irland. I Indien pågick sikhernas strider. I Afghanistan, Etiopien, Libanon, Iran, Irak såväl som i andra områden fortsatte också blodsutgjutelsen. Och även på de platser där vapenvilan iakttogs denna enda dag fortsatte man att sprida död och skräck redan nästa dag. I sanning en egendomlig fred!

Skulle ”fridens Gud” kunna välsigna sådana initiativ som indirekt innebär ett godkännande av dem som slutar upp att döda varandra i dag för att sedan börja igen i morgon? Godkände Gud Kain sedan denne hade dödat Abel? Verkligen inte! — Hebréerna 13:20.

I sitt slutanförande denna bönedag erkände påven själv katolicismens del i all denna blodsutgjutelse. Han sade: ”Jag erkänner villigt att katoliker inte alltid varit trogna mot denna trossats.” Därefter tillade han: ”Vi har inte alltid varit ’fredsstiftare’. För oss, men kanske också i viss mån för alla, är således detta möte i Assisi en form av botgöring.”

Men har våra dagars religioner genom sitt handlingssätt visat att de har ändrat sin inställning gentemot krig? Är de verkligen botfärdiga, ångerfulla över sitt skändliga förflutna? Beträffande de krig som för närvarande pågår framhöll Ernesto Galli Della Loggia: ”Nio gånger av tio är dessa konflikter också, för att inte säga huvudsakligen, religiösa konflikter.”

Dessa böner om fred har således varit fruktlösa. Varken de politiska ledarna eller folk i allmänhet lyssnar till dem eller handlar i överensstämmelse med dem; och det gör inte heller Gud, för han har sagt: ”Om ni än ber mycket, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod.” (Jesaja 1:15) Det var därför som Internationella Fredsåret (1986), som utlystes av Förenta nationerna och backades upp av denna världens religioners böner, blev ett sådant fiasko.