Hur värderar du människor?
”HUSTRU ÖNSKAS. Bör vara ljushyad och smärt, akademiker, helst på forskarnivå. Måste vara av god och burgen familj, företrädesvis av samma kast.”
SÅ LYDER en typisk äktenskapsannons av det slag som man kan läsa i indiska dagstidningar. Förmodligen förekommer liknande annonser i många andra delar av världen. I Indien är det vanligtvis den blivande brudgummens föräldrar som sätter in annonsen. Svaren innehåller ofta en bild av en flicka som bär en klarröd sari och massor av guldsmycken. Om pojkens föräldrar ger sitt samtycke, börjar familjerna underhandla om ett eventuellt äktenskap.
Vedertagna värderingsnormer
Att den blivande bruden skall vara ljushyad är ett mycket vanligt önskemål i Indien. Det har sin grund i den djupt rotade uppfattningen att de så kallade lägre kasterna i det hinduiska samhället är mörkhyade. Ett program som nyligen visades i den indiska televisionen handlade om två flickor, den ena ljus och den andra mörk. Den ljushyade flickan var elak och ohyfsad; den mörka flickan var snäll och omtänksam. En magisk förvandling ägde sedan rum, så att den ljusa flickan blev mörk som straff, medan den mörka flickan blev ljushyad. Moralen i berättelsen var uppenbarligen att även om godheten till sist triumferar, är ljus hy en eftertraktad belöning.
Sådana rasistiska känslor är ofta långt mer djuprotade än man kanske föreställer sig. En asiat som besöker ett land i Väst kan till exempel klaga över att han blir illa behandlad på grund av sin hudfärg eller sin ögonform. Denna behandling upprör honom och gör att han känner sig diskriminerad. Men när han återvänder till sitt hemland, kanske han själv behandlar personer ur andra etniska grupper på precis samma sätt. Ja, för många människor spelar hudfärg och etnisk bakgrund fortfarande en viktig roll när det gäller att bedöma andra människors värde.
”Pengar är det som får gensvar i allt”, skrev den forntida kung Salomo. (Predikaren 10:19) Hur sant är inte det! Pengar och rikedom är också avgörande för hur människor blir betraktade. Källan till rikedomen ifrågasätts sällan. Har personen i fråga blivit rik genom hårt arbete och sparsamhet eller genom oärlighet? Det spelar knappast någon roll. Rikedom — orättfången eller inte — får många människor att krusa och fjäska för ägaren.
Högre utbildning har också satts på en piedestal i den här konkurrenspräglade världen. Så snart ett barn föds känner sig föräldrar i många delar av världen pressade att börja sätta undan ansenliga penningsummor till dess utbildning. När den lille är två eller tre år gammal, gör de sig stora bekymmer för att få in honom i den rätta lekskolan eller förskolan som ett första steg på den långa vandringen mot en akademisk examen. Somliga tycks tro att en prestigefylld titel automatiskt ger dem rätt att förvänta aktning och respekt från andra.
Ja, hudfärg, utbildning, pengar, etnisk bakgrund — detta har kommit att bli de normer enligt vilka många människor bedömer, eller rättare sagt dömer, andra människor. Det är sådana faktorer som avgör vilka som skall få deras gunst och vilka som inte skall få den. Hur är det med dig? Hur värderar du människor? Anser du att personer som är rika, ljushyade eller högutbildade är mer förtjänta av aktning och respekt? Om det förhåller sig så, bör du allvarligt begrunda orsaken till att du känner det på det sättet.
Är dessa värderingsnormer sunda?
I boken Hindu World sägs det: ”Om någon ur de lägre kasterna dödade en bramin, kunde han torteras till döds och hans egendom konfiskeras, och hans själ drabbades av evig fördömelse. En bramin som dödade någon kunde endast bli bötfälld, aldrig straffas med döden.” Den här boken talar visserligen om situationen i forna dagar, men hur är det i våra dagar? Rasfördomar och spänningar mellan olika folkgrupper har fått strömmar av blod att flyta också nu på 1900-talet, och dessa problem har inte varit begränsade till Indien. Tänk bara på det hat och våld som har underblåsts av apartheidsystemet i Sydafrika, rasfördomarna i Förenta staterna, den fördomsfulla nationalismen i de baltiska staterna — listan kan göras nästan hur lång som helst. Alla dessa problem orsakas av känslor av medfödd överlägsenhet. Att människor på detta sätt har gynnat vissa personer framför andra på grund av ras eller nationalitet har sannerligen inte frambringat någon god och fridsam frukt.
Hur är det då med rikedom? Utan tvivel har många människor blivit förmögna genom hårt och hederligt arbete. Men många har också samlat på sig enorm rikedom genom organiserad brottslighet, svartabörsaffärer, narkotikalangning, illegal vapenhandel och liknande. Somliga av dessa personer har visserligen skänkt pengar till välgörande ändamål eller understött olika projekt för att hjälpa de fattiga, men deras kriminella handlingar har fört med sig outsägliga lidanden och svårigheter för offren. Till och med småskojare, jämförelsevis talat — till exempel sådana som tar mutor eller tillgriper tvivelaktiga affärsmetoder — har orsakat missräkning, skada och död, när deras produkter eller tjänster har varit bristfälliga och fungerat dåligt. Nej, rikedomen i sig själv är inte någon grund för en gynnsam bedömning.
Hur förhåller det sig då med utbildning? Är en lång rad titlar och examina efter en persons namn någon garanti för att han eller hon är ärlig och rättrådig? Betyder det att personen i fråga bör betraktas med särskild respekt? Utbildning kan naturligtvis vidga en människas horisont, och många som har använt sin kunskap till gagn för andra människor är förtjänta av aktning och respekt. Men historien är full av exempel på hur den bildade klassen har utnyttjat och förtryckt massorna. Tänk också på det som händer vid högskolor och universitet i våra dagar. Narkotikamissbruk och sexuellt överförda sjukdomar är vanligt förekommande, och många studerar bara för att vinna rikedom, berömmelse och makt. Utbildning är således i sig själv knappast någon tillförlitlig indikator på en persons verkliga karaktär.
Nej, varken hudfärg, utbildning, pengar, etnisk bakgrund eller andra sådana faktorer är någon sund bedömningsgrund när det gäller att avgöra en människas värde. Kristna bör inte utnyttja sådana bedömningsgrunder för att få andra människors gunst. Vilka värderingsgrunder bör man då ha? Vilka normer bör man gå efter?