Jag svalde min stolthet och fann lyckan

ÅR 1970 var jag 23 år och mycket ärelysten. På min arbetsplats vid en motorklubb i Ivrea i Italien blev jag befordrad till kontorschef. Jag var fast besluten att bli något i livet. Men ändå kände jag mig mycket missmodig och nedstämd. Varför det?

Min man tillbringade det mesta av sin tid med att spela kort tillsammans med sina kamrater på olika barer och lät till största delen mig axla ansvaret för familjen. Vårt äktenskap började knaka i fogarna. Vi grälade om de mest bagatellartade saker. Följden blev att jag blev mer och mer negativ i mitt tänkesätt.

”Ingen är egentligen intresserad av dig som person”, brukade jag säga till mig själv. ”De vill bara dra fördel av din ställning.” Jag tänkte: ”Det kan inte finnas någon Gud, för om han fanns skulle han inte tillåta så mycket ondska och lidande. Livet är bara en enda lång kapplöpning mot döden.” Jag kunde inte förstå varför det var på det sättet.

En förändring

En dag år 1977 knackade två Jehovas vittnen på vår dörr. Min man, Giancarlo, bjöd in dem, och de gick in i vardagsrummet för att prata. Hans avsikt var att få dem att bli övertygade evolutionister, som han själv var. Men det var de som ändrade hans tänkesätt!

Snart började Giancarlo göra förändringar i sitt liv. Han blev mer tålmodig och ägnade mer tid och uppmärksamhet åt mig och vår dotter. Han försökte tala med mig om det han fick lära sig, men jag brukade alltid snoppa av honom med en besk kommentar.

Men så en dag när vittnena kom på besök, satte jag mig ner och lyssnade verkligen. De talade om slutet på den här tingens ordning och om Guds rike, den paradisiska jorden och en uppståndelse för de döda. Jag var alldeles omtumlad! Jag kunde inte sova på tre nätter! Jag ville veta mer, men min stolthet hindrade mig från att fråga min man. Men så en dag sade han strängt till mig: ”Nu sätter du dig ner och lyssnar. Jag har svaren på alla dina frågor.” Och så öste han Bibelns sanningar över mig.

Giancarlo talade om för mig att Jehova är Skaparens egennamn, att hans viktigaste egenskap är kärlek, att han sände sin Son som en lösen för att vi skall kunna få evigt liv och att Jesus Kristus, efter det att de onda tillintetgjorts i Harmageddon, kommer att uppväcka de döda under sitt tusenåriga styre. Han förklarade att de uppståndna sedan skall gå framåt mot mental och fysisk fullkomlighet och att de skall få möjlighet att leva för evigt på en paradisisk jord.

Följande dag följde jag med min man till Rikets sal för första gången. Efter mötet sade jag till honom: ”De här människorna älskar varandra. Jag vill fortsätta att gå hit, för de är verkligt lyckliga.” Jag började besöka mötena regelbundet, och ett bibelstudium sattes i gång med mig. Jag funderade mycket över det jag fick lära mig och blev snart övertygad om att jag hade funnit Guds sanna folk. År 1979 symboliserade min man och jag vårt överlämnande åt Jehova genom att bli döpta.

Heltidstjänsten

Vid en kretssammankomst lite längre fram samma år hölls ett tal som uppmuntrade åhörarna att ta del i förkunnartjänsten på heltid. Jag kände en stark önskan att börja i denna tjänst och lade fram saken i bön till Jehova. Men så blev jag med barn, och min planering avbröts. Under de fyra följande åren fick vi tre barn. Två av dem drabbades vid olika tillfällen av livshotande sjukdomar, men till all lycka blev de båda fullständigt återställda.

Nu kände jag att jag inte längre kunde skjuta upp mina planer på att börja i heltidstjänsten. Jag slutade mitt förvärvsarbete för att bättre kunna koncentrera mig på mina förpliktelser som maka och mor. Min man och jag beslöt oss för att försöka leva på bara en inkomst, vilket innebar att vi måste skära ner på allt som inte var nödvändigt. Men Jehova välsignade oss på ett storslaget sätt, och vi behövde aldrig lida någon nöd.

År 1984 började vår dotter, som då var 15 år gammal och nyligen hade blivit döpt, ta del i heltidstjänsten som pionjär. Ungefär samtidigt blev min man förordnad som äldste. Och jag då? Eftersom jag förstod att jag ännu inte kunde börja som pionjär, satte jag som mål att ägna 30 timmar i månaden åt predikoarbetet. Jag nådde mitt mål och sade till mig själv: ”Bra gjort! Du är verkligen flitig i tjänsten.”

Men ännu en gång blev stoltheten ett problem för mig. (Ordspråksboken 16:18) Jag tyckte att jag gjorde bra ifrån mig och att jag inte behövde göra några ytterligare andliga framsteg. Min andlighet började försvagas, och jag började till och med förlora de goda egenskaper som jag hade tillägnat mig. Men så småningom fick jag den tuktan som jag behövde.

År 1985 gästade två resande tillsyningsmän och deras hustrur vårt hem under ett av sina regelbundna besök i församlingen. När jag såg dessa ödmjuka, självuppoffrande kristna, började jag verkligen fundera över saker och ting. Jag läste en hel del om ämnet ödmjukhet i Sällskapet Vakttornets publikationer. Jag tänkte på den enastående ödmjukhet som Jehova visar i sitt handlande med oss syndfulla människor. (Psalm 18:36) Jag förstod att jag var tvungen att ändra mitt tänkesätt.

Jag bad Jehova om hjälp att uppodla egenskapen ödmjukhet, så att jag skulle kunna tjäna honom på det sätt som han önskade och bruka mina förmågor till hans ära. Jag fyllde i en ansökan om reguljär pionjärtjänst och började tjäna honom som heltidsförkunnare i mars 1989.

I dag kan jag sanningsenligt säga att jag är verkligt lycklig, och en bidragande orsak är att jag har lyckats svälja min stolthet. Jag har funnit en verklig mening med livet — att hjälpa välsinnade människor att komma till insikt om att Jehova, den sanne Guden, inte är långt borta från dem som söker honom. — Berättat av Vera Brandolini.