ÖVERSTEPRÄST

Den främste bland prästerna i fråga om att företräda folket inför Gud. Översteprästen hade även i uppdrag att utöva tillsyn över alla de andra prästerna.

I Bibeln har denne präst olika benämningar – ”översteprästen [ordagr.: den store prästen]” (4Mo 35:25, 28; Jos 20:6, not), ”prästen, den smorde” (3Mo 4:3), ”den främste prästen [ordagr.: huvudprästen]” (2Ku 25:18, not), ”överhuvudet” (2Kr 24:6) eller bara ”prästen” (2Kr 26:17). I det sistnämnda fallet framgår det ofta av sammanhanget att det handlar om översteprästen. När det talas om ”de främsta prästerna” i de kristna grekiska skrifterna avses utan tvivel de framträdande medlemmarna av prästerskapet. Det innefattade tidigare överstepräster som hade blivit avsatta och möjligen vuxna män i översteprästens familj samt överhuvudena för prästernas 24 avdelningar. (Mt 2:4; Mk 8:31)

Israels förste överstepräst, Aron, utsågs av Gud. (Heb 5:4) Ämbetet som överstepräst infördes i och med Aron och gick i arv från fadern till äldste sonen, såvida inte den sonen dog eller var olämplig för ämbetet, som fallet var med Arons två äldsta söner, som syndade mot Jehova och miste livet. (3Mo 10:1, 2) I uppfyllelse av en profetia från Gud avsatte kung Salomo en överstepräst och insatte i hans ställe en annan kvalificerad man i Arons släktlinje. (1Ku 2:26, 27, 35) När israeliterna längre fram stod under icke-judiskt herravälde insatte och avsatte de icke-judiska härskarna överstepräster efter eget tycke. Det verkar ändå vara så att översteprästämbetet som regel innehades av personer i Arons släktlinje hela nationens historia igenom fram till Jerusalems ödeläggelse år 70 v.t., även om det kan ha funnits undantag. Ett sådant exempel är Menelaos, även kallad Onias (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XII, 238, 239 [v, 1]), som enligt 2 Mackabéerboken 3:4, 5 och 4:23 var benjaminit.

Krav som översteprästen måste uppfylla. Det ställdes stränga krav på den som innehade detta ämbete. Det är förståeligt med tanke på den värdighet som var knuten till ämbetet och att översteprästen närmade sig Jehova för folkets räkning och att ämbetet hade en förebildlig innebörd.

I 3 Moseboken 21:16–23 räknas de lyten upp som hindrade somliga från att tjäna som präster. För översteprästen fanns det ytterligare inskränkningar: Han fick bara gifta sig med en israelitisk jungfru; han fick inte gifta sig med en änka. (3Mo 21:13–15) Han fick inte heller orena sig genom någon som hade dött, dvs. han fick inte röra någon död människokropp, inte ens sin fars eller sin mors döda kropp. Han fick inte heller låta håret vara ovårdat eller riva sönder sina kläder på grund av ett dödsfall. (3Mo 21:10–12)

Bibeln anger inte några bestämda åldersgränser för översteprästen. Leviterna skulle träda tillbaka från sin tjänst när de var 50 år, men något motsvarande anges inte för prästerna, och av Bibeln framgår det att översteprästens tjänst varade livet ut. (4Mo 8:24, 25) Aron var 83 år när han tillsammans med Mose trädde fram inför farao, och det var antagligen året därpå som han smordes till överstepräst. (2Mo 7:7) Han var 123 år när han dog. Under hela denna tidsperiod utförde han sin tjänst utan att träda tillbaka. (4Mo 20:28; 33:39) Av anordningen med tillflyktsstäder framgår det att översteprästen innehade sitt ämbete så länge han levde, eftersom den som ouppsåtligt hade dödat någon skulle stanna i tillflyktsstaden tills översteprästen dog. (4Mo 35:25)

Installation. De privilegier Aron fick kort efter uttåget ur Egypten gav en antydan om vad som skulle innefattas i det ämbete som Jehova skulle ge honom. I vildmarken på väg till Sinai blev Aron befalld att ta en kruka med manna och ställa den framför ”Vittnesbördet” som något som skulle förvaras. Detta skedde innan mötestältet och förbundsarken fanns. (2Mo 16:33, 34, not) Längre fram fick Aron hela ansvaret för det heliga tältet och dess ark. Skildringen visar att Aron och två av hans söner och 70 av de äldste i Israel fick privilegiet att gå en bit upp på berget Horeb, där de fick se en syn av Gud. (2Mo 24:1–11)

Första gången Jehova uttryckligen sade att han hade för avsikt att ta ut Aron och hans söner till att vara präster var i samband med att han gav Mose anvisningar om att göra prästkläderna. (2Mo 28) Efter dessa anvisningar talade Gud om för Mose hur prästernas installation skulle gå till och tillkännagav: ”Prästämbetet skall bli deras som en stadga till oöverskådlig tid.” (2Mo 29:9)

På grund av Jehovas majestät och renhet kunde Aron och hans söner inte tjänstgöra som präster innan de hade blivit helgade och bemyndigade till det genom installationsceremonin. (2Mo 29) Mose, som var medlare för lagförbundet, utförde installationen. Ceremonin för att helga prästerna varade i sju dagar, från den 1 till den 7 nisan 1512 f.v.t. Därefter var prästadömet installerat och prästernas händer fyllda med makt, dvs. de hade fått myndighet att utföra tjänst. (3Mo 8) Nästa dag, den 8 nisan, frambar prästerna de första offren till försoning för folkets synder (i stor utsträckning gick man till väga som man sedan skulle göra på försoningsdagen den 10 tishri varje år; denna första tjänst som utfördes av prästerna beskrivs i 3Mo 9). Detta var på sin plats och nödvändigt, för israeliterna behövde bli renade från sina synder, bland annat den överträdelse de kort dessförinnan hade gjort sig skyldiga till i samband med guldkalven. (2Mo 32)

En av de viktiga handlingar som Mose skulle utföra när Aron installerades som överstepräst var att smörja honom genom att på hans huvud hälla den heliga smörjelseoljan, som var framställd efter Guds anvisningar. (3Mo 8:1, 2, 12; 2Mo 30:22–25, 30–33; Ps 133:2) De överstepräster som efterträdde Aron kallas ”smorda”. I Bibeln nämns inte något tillfälle då de smordes med bokstavlig olja, men den innehåller denna föreskrift: ”De heliga kläder som tillhör Aron skall tjäna hans söner efter honom, för att de skall smörjas i dem och få sin hand fylld med makt i dem. I sju dagar skall den präst, som efterträder honom bland hans söner och som går in i mötestältet för att utföra tjänst på den heliga platsen, ha dem på sig.” (2Mo 29:29, 30)

Ämbetsdräkt. Förutom de linnekläder som översteprästen i vanliga fall hade på sig och som liknade underprästernas bar översteprästen vid vissa tillfällen en särskilt praktfull och vacker ämbetsdräkt. I 2 Moseboken, kapitlen 28 och 39, beskrivs dessa kläder och hur de gjordes under Moses ledning och enligt Guds befallning. Det innersta klädesplagget (förutom de benkläder av linne som nådde ”från höfterna och till låren” och som alla präster hade på sig för att ”skyla det nakna köttet”; 2Mo 28:42) var tunikan (hebr.: kuttọneth), som var gjord av fint (troligen vitt) lingarn vävt i rutmönster. Denna tunika hade tydligen långa ärmar och nådde till anklarna, och den var troligen vävd i ett enda stycke. Runt kroppen, troligen ovanför midjan, hade översteprästen ett skärp av fint tvinnat lingarn och av blått, purpurrött och kermesrött garn. (2Mo 28:39; 39:29)

Turbanen, som tydligen var olik den huvudbonad som underprästerna bar, var också av fint lingarn. (2Mo 28:39) På framsidan av turbanen satt det en glänsande plåt av rent guld som hade orden ”Helighet tillhör Jehova” ingraverade. (2Mo 28:36) Denna plåt kallades ”det heliga överlämnandetecknet”. (2Mo 29:6; 39:30)

Ovanpå linnetunikan bar översteprästen den blå, ärmlösa överklädnaden (hebr.: me‛ịl). Den var troligen också vävd i ett enda stycke och hade en kraftig bård runt halsöppningen för att hindra att den slets sönder. Plagget togs på genom att man trädde det över huvudet. Detta plagg var kortare än linnetunikan, och på fållen längst ner satt det växelvis guldbjällror och granatäpplen av blått, purpurrött och kermesrött garn. Bjällrorna kunde höras när översteprästen utförde sin tjänst i helgedomen. (2Mo 28:31–35)

Efoden var ett förklädesliknande plagg med ett framstycke och ett bakstycke och nådde en bit nedanför midjan. Alla präster bar en efod, och ibland bar även andra som inte var präster ett sådant plagg. (1Sa 2:18; 2Sa 6:14) Men den efod som tillhörde översteprästens praktklädnad var gjord i konstbroderi. Den var gjord av fint tvinnat lingarn, purpurrödfärgad ull, kermesrött garn och guldtrådar som var utskurna från tunt hamrade guldplåtar. (2Mo 39:2, 3) Överst på axelstyckena, som möjligen sträckte sig över skuldrorna ner till gördeln, satt det två onyxstenar i guldinfattningar, och varje sten hade namnen på sex av Israels (Jakobs) söner ingraverade i den ordning de var födda. Efoden hölls ihop runt midjan av en gördel i samma material. Gördeln satt ”på” efoden, dvs. den var möjligen fäst på efoden som en del av den. (2Mo 28:6–14)

Domsbröststycket var utan tvivel den mest dyrbara och praktfulla delen av översteprästens klädedräkt. Det var gjort av samma material som efoden och var en rektangulär bit tyg som var dubbelt så lång som bred. När tyget lades dubbelt bildade det ett slags fyrkantig ficka eller påse med 22 cm långa sidor. (Se BRÖSTSTYCKE.) Bröststycket var utsmyckat med 12 ädelstenar i infattningar av guld, och på var och en av dem var namnet på en av Israels söner ingraverat. Dessa ädelstenar – rubin, topas, smaragd och andra – var placerade i fyra rader. Till bröststycket hade man gjort två snodda, repliknande kedjor av guld, och i bröststyckets hörn hade man satt guldringar. De översta ringarna var med hjälp av guldkedjorna förbundna med efodens axelstycken uppe på axlarna, och de nedersta ringarna var med hjälp av blått snöre förbundna med efodens axelstycken lite ovanför gördeln. (2Mo 28:15–28)

Mose lade urim och tummim ”i bröststycket”. (3Mo 8:8) Man vet inte exakt vad urim och tummim var. Några forskare menar att det var två lotter som kastades eller drogs fram ur bröststycket och som under Jehovas ledning gav ett jakande eller ett nekande svar på en fråga som hade ställts. Om så var fallet, kan de ha varit placerade i bröststyckets ”ficka”. (2Mo 28:30, AT, Mo) Denna uppfattning bekräftas möjligen av det som står i 1 Samuelsboken 14:41, 42. Andra menar emellertid att urim och tummim hade något att göra med ädelstenarna på bröststycket, men den uppfattningen verkar mindre sannolik. Urim och tummim omnämns även i 4 Moseboken 27:21; 5 Moseboken 33:8; 1 Samuelsboken 28:6; Esra 2:63 och Nehemja 7:65. (Se URIM OCH TUMMIM.)

Dessa vackra kläder bars av översteprästen när han trädde fram inför Jehova för att fråga om något viktigt. (4Mo 27:21; Dom 1:1; 20:18, 27, 28) Även på försoningsdagen, efter det att syndoffren hade framburits, tog han av sig de vita linnekläderna och tog på sig sin praktklädnad. (3Mo 16:23, 24) Antagligen bar han den även vid andra tillfällen.

I anvisningarna angående försoningsdagen (3Mo 16) står det inte uttryckligen att översteprästen sedan han tagit på sig sin praktklädnad skulle lyfta upp sina händer och välsigna folket. Men i skildringen av den tjänst av försoning som utfördes dagen efter prästerskapets installation och som påminner mycket om det som hände på försoningsdagen sägs det: ”Så lyfte Aron upp sina händer mot folket och välsignade dem.” (3Mo 9:22) Jehova hade angett hur välsignelsen skulle lyda när han befallde Mose: ”Tala till Aron och hans söner och säg: ’På detta sätt skall ni välsigna Israels söner och säga till dem: ”Må Jehova välsigna dig och bevara dig. Må Jehova låta sitt ansikte lysa mot dig och visa dig ynnest. Må Jehova lyfta sitt ansikte mot dig och ge dig frid.”’” (4Mo 6:23–27)

Ansvar och plikter. Att översteprästens ämbete var förbundet med stor värdighet, stort allvar och stort ansvar framgår av att hans synder kunde dra skuld över folket. (3Mo 4:3) Det var bara översteprästen som fick gå in i det allra heligaste i helgedomen, och han fick göra det bara en dag om året – på försoningsdagen. (3Mo 16:2) När han gick in i mötestältet på den dagen fick ingen annan präst vara i tältet. (3Mo 16:17) Det var han som ledde alla ceremonier på försoningsdagen. Han bringade försoning för sitt hus och för folket vid särskilda tillfällen (3Mo 9:7), och han trädde fram inför Jehova på folkets vägnar när Jehovas vrede blossade upp mot det (4Mo 15:25, 26; 16:43–50). När det uppstod frågor av nationell betydelse var det han som trädde fram inför Jehova med urim och tummim. (4Mo 27:21) Han förestod slakten och bränningen av den röda kon, vars aska samlades upp för att användas till reningsvattnet. (4Mo 19:1–5, 9)

Tydligen kunde översteprästen, om han så önskade, ta del i vilken som helst prästerlig tjänst eller ceremoni. På kung Davids tid hade prästernas antal blivit mycket stort, så David delade in dem i 24 avdelningar för att alla skulle få utföra tjänst. (1Kr 24:1–18) Detta system fortsatte så länge prästadömet fanns. Till skillnad från underprästerna, som tjänade i helgedomen bara under vissa perioder, kunde översteprästen ta del i tjänsten när som helst. (Underprästerna kunde hjälpa till när som helst, men vissa uppgifter var förbehållna prästerna i den tjänstgörande avdelningen.) Såväl översteprästen som underprästerna hade mest att göra under högtiderna.

Det var översteprästen som hade överinseende över helgedomen, den tjänst som utfördes där och dess skattkammare. (2Ku 12:7–16; 22:4) Av allt att döma bistods han i denna uppgift av en andrepräst som var hans närmaste medhjälpare. (2Ku 25:18) Längre fram tjänstgjorde denne medhjälpare, kallad ”sagan”, i översteprästens ställe när han av någon orsak inte kunde arbeta. (The Temple, A. Edersheim, 1874, sid. 75) Eleasar, Arons son, hade fått en särskild tillsynsuppgift. (4Mo 4:16)

Översteprästen ledde också den religiösa undervisningen av folket. (3Mo 10:8–11; 5Mo 17:9–11)

Översteprästen och de styrande i landet (Josua, domarna och, under monarkin, kungen) utgjorde nationens högsta instans för rättskipning. (5Mo 17:9, 12; 2Kr 19:10, 11) När Sanhedrin hade inrättats (vilket skedde långt senare) fungerade översteprästen som den domstolens ordförande. (Enligt vissa traditioner fungerade han inte som ordförande i samtliga fall, utan bara när han önskade.) (Mt 26:57; Apg 5:21) Översteprästen Eleasar hjälpte Josua att fördela landet mellan de 12 stammarna. (Jos 14:1; 21:1–3)

Översteprästens död skulle kungöras i tillflyktsstäderna i hela landet. Hans död innebar befrielse för alla som hade behövt hålla sig innanför tillflyktsstädernas gränser för att de oavsiktligt hade dödat någon. (4Mo 35:25–29)

Översteprästernas släktlinje. Översteprästernas släktlinje och namnen på dem som innehade ämbetet finns i översikten på efterföljande sidor. Bibeln förbinder bara några få namn med ämbetet som överstepräst, men den ger omfattande upplysningar om Arons släktlinje. Utan tvivel tjänade många av dem som finns med i dessa släktregister som överstepräster, även om Bibeln inte berättar något om vad de gjorde eller uttryckligen anger att de innehade ämbetet. De få som Bibeln anger som överstepräster räcker knappast för att fylla ut tidsintervallen, särskilt inte från det att prästerskapet installerades 1512 f.v.t. fram till dess att Jerusalem förstördes 607 f.v.t. Eftersom en del namn har utelämnats i släktregistren, kan även några icke namngivna personer ha innehaft ämbetet. Översikten skall därför inte betraktas som en fullständig och exakt förteckning, men den kan hjälpa läsaren att få en bättre överblick över översteprästernas släktlinje.