Ett uttryck för uppskattning — Varför togs det tillbaka?
UNDER en sammankomst som hölls av italienska biskopar i staden Bologna i Italien i november förra året riktade katolska kyrkan ett angrepp mot Jehovas vittnen. Under temat ”Kristus vår Gud och vårt hopp: Kristna ansikte mot ansikte med Jehovas vittnen” beskyllde prästen Giovanni Marinelli vittnena för att vara ”en fara för religionen och samhället”. På grund av deras snabba tillväxt bland katolikerna i Italien anklagade han vittnena för att vara ”en smitta som slår speciellt hårt mot de mest oskyddade”.
Katolska biskopsdömen och församlingar i hela Italien fick anvisningar om att ta aktiv ståndpunkt mot vittnena. Hur då? Genom att bilda grupper i varje stad som skulle ”intressera sig” för vittnenas verksamhet i syfte att ”öppna ögonen på våra troende”.
Hur har denna mobilisering mot Jehovas vittnen lyckats? I ett brev som publicerades i ett församlingsblad i Piario i Italien skrev en präst följande: ”Personligen tycker jag bra om Jehovas vittnen. Jag medger det öppet. Det står var och en av er fritt att tycka annorlunda, och kanske till och med att exkommunicera mig. ... De vittnen jag känner är oklanderliga i sitt uppförande, har ett milt och vänligt sätt att tala ... [och är] synnerligen övertygande. När kommer vi någonsin att begripa att sanningen kräver en godtagbar presentation? Att de som kungör sanningen inte får vara halvhjärtade, illaluktande, ovårdade och slappa?
Jehovas vittnen kommer ju och besöker dig i ditt hem. Hemma är du i din egen omgivning, och på så vis har du en fördel. ... Du kan sträcka ut handen och ta ner din egen bibel ... från hyllan, du kan se efter om en vers är rätt citerad, du kan få den rätta betydelsen av den och så vidare.
Får jag också säga att vad som verkligen griper mig är det faktum att Jehovas vittnen känner sig personligen ’kallade’ ... till ordets tjänst. Det är en uppgift som vi sedan länge har glömt bort och som i omätlig grad har skadat vårt eget evangeliseringsarbete. ’Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?’ För mig verkar Jehovas vittnen vara ’kompletta’, inte bara när det gäller hem, arbete och avkoppling, utan också i fråga om det personliga studiet av deras trosläror och hur man skall hjälpa andra att förstå dem. Men där jag verkligen blir kuschad är på Jehovas vittnens begravningar. Om jag jämför dem med våra katolska begravningar, där den enda personen som håller tyst är den avlidne själv och där ingen har någon bibel i sin hand för att följa med i den gemensamma läsningen. ... Vilket ljus! Vilka böner! Vilken tro! Vilken frid! Vem vet om jag kommer att kunna motstå frestelsen att tillägga följande i mitt testamente: ’Jag önskar ha en begravning enligt Jehovas vittnens ordning.’ Vem vet!
Deras inledningar är mycket passande. Kanske är det för att jag också är missnöjd och otillfredsställd som jag förstår deras öppna anklagelser. De säger: ’Världen som vi lever i är full av våld och omoraliskhet’. Känner du för att försöka motbevisa dem? Inte jag i alla fall. ... ’Katolska kyrkan, som en av de mest utövade och äldsta religionerna, har det främsta ansvaret för detta förfall.’ Kommer du att höja din röst i protest mot detta? Inte jag i alla fall. Trevliga människor, väluppfostrade, ... hängivna. Jehovas vittnen har det mod som är ett resultat av logik. De avslutar med att säga: ’Överge därför era kyrkor och följ med oss.’
Jag medger att det skulle vara plågsamt för mig att lämna den religion som jag känt till ända sedan jag diade min mors mjölk och omfatta en annan. Men om det vore förnuftigt, varför då inte ta det steget? Tänk på det: att byta religion är inte alls förödmjukande. ... Det skulle vara förödmjukande att lämna en religion bara för att finna ett vakuum, att kapa ankaret och sedan börja driva omkring utan mål. Men hur är det om jag tycker att min tvätt är vit bara därför att jag inte har sett din? Det skulle vara förnuftigt av mig att välja ett bättre tvättmedel, ett som tvättar vitare än vitt. Missionärernas mål är ett och bara ett: Att få människor att byta religion. ... Varför skulle jag inte byta religion om mitt samvete säger mig att jag borde göra det? Om predikanten övertygar mig till att göra det? Om det är förnuftigt att göra det? Om Jehovas vittnens religion stämmer bättre överens med sanningen ..., då ... kommer jag att förena mig med Jehovas vittnen. ... Jag vill veta om Jehovas vittnen har rätt.”
I avslutningen av sitt brev framhöll prästen att vittnenas bruk av Jehova i stället för Jahve när de uttalar Guds namn är ”inget skäl för mig att förlora de starka sympatier jag har för Jehovas vittnen”. Varför inte det? Han tillägger: ”Trots allt är de Guds vittnen, och det är det som räknas.”
Efterskrift: Prästens brev orsakade av allt att döma en storm i de högre kretsarna inom hierarkin. I ett senare nummer av församlingsbladet tog han tillbaka vad han hade sagt om Jehovas vittnen.