Vilka låg egentligen bakom?

Var det verkligen prästerna som låg bakom allt detta? John Lord O’Brian förnekade det. Men de som levde på den tiden visste mycket väl hur det förhöll sig. Den 22 mars 1919 kunde man läsa i Appeal to Reason, en tidning som kom ut i Girard i Kansas: ”Pastor Russells anhängare, illvilligt förföljda av det ’ortodoxa’ prästerskapet, dömdes och kastades i fängelse utan möjlighet till frigivning mot borgen, trots att de hade gjort varje tänkbar ansträngning att rätta sig efter spionerilagens föreskrifter. ... Vi förklarar att oavsett om spionerilagen tekniskt sett var författningsenlig och etiskt försvarbar eller inte, blev dessa pastor Russells anhängare orättmätigt dömda enligt dess bestämmelser. En fördomsfri granskning av bevismaterialet skulle snabbt övertyga vem som helst om att dessa män inte hade för avsikt att överträda lagen och inte heller överträdde den.”

Många år senare skrev dr Ray Abrams: ”Det är betecknande att så många präster så aggressivt tog del i att försöka bli kvitt russellianerna [som bibelforskarna förklenande kallades]. Långlivade religiösa stridigheter och hatkänslor som inte hade vunnit gehör i domstolarna i fredstid fann nu vägen in i rättssalarna under krigshysterins inflytande.” Han skrev också: ”En undersökning av hela fallet leder till den slutsatsen att kyrkosamfunden och prästerna ursprungligen stod bakom den rörelse som gick ut på att krossa russellianerna.” — Preachers Present Arms, sid. 183—185.

Att kriget tog slut betydde emellertid inte att förföljelsen av bibelforskarna upphörde. Det betydde bara att förföljelsen gick in i en ny fas.

Präster utövar påtryckningar på polisen

När kriget var över, väckte prästerna andra stridsfrågor för att om möjligt sätta stopp för bibelforskarnas verksamhet. I det katolska Bayern och andra delar av Tyskland blev ett stort antal bibelforskare arresterade på 1920-talet för påstådda brott mot lagarna angående försäljning vid folks dörrar. Men när fallen överklagades i högre instanser, tog domarna vanligtvis parti för bibelforskarna. Till slut, sedan domstolarna hade överhopats av tusentals sådana fall, sände inrikesministeriet år 1930 ut ett cirkulär till alla befattningshavare inom polisen och uppmanade dem att sluta upp med att vidta laga åtgärder mot bibelforskarna för brott mot lagarna angående försäljning vid folks dörrar. Därmed minskade pressen från det hållet under en tid, och Jehovas vittnen kunde avge ett osedvanligt stort vittnesbörd på det tyska fältet.

Också i Rumänien utövade prästerna ett starkt inflytande under de här åren. De lyckades få dekret utfärdade som förbjöd Jehovas vittnens litteratur och verksamhet. Men prästerna var rädda att människor skulle läsa den litteratur de redan hade och på det sättet få kännedom om kyrkans oskriftenliga läror och orättmätiga anspråk. För att förhindra detta följde präster rentav med gendarmerna från hus till hus för att leta efter litteratur som Jehovas vittnen hade lämnat. De kunde till och med fråga små aningslösa barn om deras föräldrar hade skaffat sig sådan litteratur. Om man fann någon, hotades människor med prygel och fängelse ifall de någonsin tog emot litteratur igen. I somliga byar var prästen också borgmästare och fredsdomare, och den som inte gjorde som prästen sade kunde knappast vänta sig någon rättvisa.

Den meritlista som en del amerikanska myndighetspersoner skaffade sig genom att gå prästernas ärenden under den här tiden är inte bättre. Sedan den katolske biskopen O’Hara år 1936 hade besökt La Grange i Georgia lät borgmästaren och allmänne åklagaren arrestera dussintals Jehovas vittnen. I fängelset fick de sova bredvid en gödselhög på madrasser nedstänkta med kreatursurin. Maten de fick var full av maskar, och de tvingades utföra tungt vägarbete.

Också i Polen gjorde de katolska prästerna allt de kunde för att hindra Jehovas vittnens arbete. De uppeggade människor till våldshandlingar, brände offentligt Jehovas vittnens litteratur, beskyllde dem för att vara kommunister och drog dem inför domstol under anklagelsen att deras litteratur var ”hädisk”. Det var emellertid inte alla myndighetspersoner som var villiga att dansa efter prästernas pipa. Åklagaren i appellationsdomstolen i Posen (Poznań) vägrade till exempel att väcka åtal mot ett Jehovas vittne som prästerna hade anklagat för att ha kallat det katolska prästerskapet ”Satans organisation”. Åklagaren framhöll själv att den omoraliska anda som hade brett ut sig över kristenheten från Alexander VI:s påvliga hov (1492—1503 v.t.) verkligen var en satanisk organisations anda. Och när prästerskapet anklagade ett Jehovas vittne för hädelse mot Gud därför att han hade spridit Vakttornets litteratur, yrkade åklagaren i appellationsdomstolen i Thorn (Toruń) på en frikännande dom och sade: ”Jehovas vittnen intar exakt samma ståndpunkt som de första kristna. Förtalade och förföljda står de för de högsta ideal i en fördärvad och sönderfallande världsordning.”

Dokument i det kanadensiska riksarkivet avslöjar att det var som reaktion på ett brev från den katolske kardinalen Villeneuves residens i Quebec till justitieministern, Ernest Lapointe, som Jehovas vittnen blev förbjudna i Canada år 1940. Andra regeringsrepresentanter krävde därefter en fullständig redogörelse för grunderna till denna åtgärd, men Lapointes svar var enligt många kanadensiska parlamentsledamöters uppfattning långt ifrån tillfredsställande.

Också på andra sidan jordklotet tillgrep prästerskapet liknande intriger. I det australiska riksarkivet finns ett brev från den katolske ärkebiskopen av Sydney till kronjuristen W. M. Hughes, i vilket ärkebiskopen yrkade på att Jehovas vittnens verksamhet skulle förklaras olaglig. Brevet skrevs den 20 augusti 1940, bara fem månader innan ett förbud kom till stånd. Efter att ha granskat de anförda skälen till förbudet förklarade domare Williams i Australiens högsta domstol längre fram att det fick ”den konsekvensen att förespråkandet av den kristna religionens principer och läror var olagligt och att varje gudstjänst som hölls av människor som trodde på Kristi födelse var en olaglig sammankomst”. Den 14 juni 1943 fastslog domstolen att förbudet var i strid med australisk lag.

I Schweiz krävde en katolsk tidning att myndigheterna skulle beslagta dem av Jehovas vittnens publikationer som kyrkan betraktade som anstötliga. Man förklarade hotfullt att om så inte skedde, skulle man ta lagen i egna händer. Och det är precis vad prästerna gjorde i många delar av världen!

Religiösa ledare tillgriper våld

De katolska prästerna i Frankrike ansåg sig fortfarande ha ett säkert grepp om folket, och de var fast beslutna att inte låta någonting inkräkta på deras monopolställning. År 1924/1925 delade bibelforskarna i många länder ut traktaten Ecklesiasticismen anklagad. År 1925 skulle J. F. Rutherford enligt planerna hålla ett tal i Paris över ämnet ”Prästerskapets bedrägerier avslöjade”. Ett ögonvittne berättade vad som hände vid mötet: ”Salen var fullsatt. Broder Rutherford kom upp på podiet och fick en varm applåd. Han hade just börjat tala, när cirka 50 präster och medlemmar av Katolsk aktion beväpnade med käppar plötsligt kom inrusande i salen sjungande ’Marseljäsen’. De stod högst upp i trapporna och kastade ut traktater. En präst gick upp på podiet. Två unga män fick ner honom igen. Tre gånger lämnade broder Rutherford podiet och kom tillbaka igen. Till slut gick han sin väg för gott. ... Borden med en utställning av vår litteratur vältes omkull, och böckerna kastades omkring överallt. Förvirringen var total!” Men det här var ingen enstaka händelse.

På Irland fick Jack Corr ofta känna av de katolska prästernas raseri. Vid ett tillfälle kom en pöbelhop, som församlingsprästen hade eggat upp, hem till honom och drog upp honom ur sängen mitt i natten och brände sedan all hans litteratur på torget. När Victor Gurd och Jim Corby kom till sitt logi i Roscrea i grevskapet Tipperary, fann de att motståndare hade stulit deras litteratur, dränkt in den i bensin och tänt eld på den. Runt bålet stod polisen, prästerna och barn från trakten och sjöng ”Faith of Our Fathers” (Våra fäders tro).

Innan Jehovas vittnen skulle hålla en sammankomst i Madison Square Garden i New York år 1939, hotade anhängare till den katolske prästen Charles Coughlin att upplösa sammankomsten. Polisen underrättades. Den 25 juni talade broder Rutherford till över 18.000 personer i denna hall över ämnet ”Herradömet och freden”, och en stor internationell åhörarskara lyssnade via radio. När föredraget hade börjat, strömmade minst 200 katoliker och nazister, anförda av ett stort antal katolska präster, in på läktaren. På en given signal gav de upp ett fruktansvärt vrål och skrek ”Heil Hitler!” och ”Viva Franco!” De slungade ur sig alla möjliga okvädinsord och hotelser och gick till angrepp mot många av de ordningsvakter som försökte stävja oroligheterna. Pöbelhopen lyckades inte upplösa mötet. Broder Rutherford fortsatte att tala kraftfullt och oförfärat. När tumultet var som värst, deklarerade han: ”Lägg i dag märke till de nazister och katoliker som försöker upplösa detta möte, men som tack vare Gud inte kan göra det.” Åhörarskaran gav honom sitt stöd med den ena kraftiga applåden efter den andra. Tumultet kom med på den ljudupptagning som gjordes vid det här tillfället och har hörts av människor i många delar av världen.

När så var möjligt använde sig emellertid det katolska prästerskapet, precis som på inkvisitionens tid, av staten för att slå ner dem som vågade ifrågasätta kyrkans läror och sedvänjor.

Brutal behandling i koncentrationslägren

I Adolf Hitler fann prästerskapet en villig bundsförvant. År 1933, samma år som ett konkordat mellan Vatikanen och Nazisttyskland undertecknades, satte Hitler i gång en kampanj för att utrota Jehovas vittnen i Tyskland. År 1935 var de förbjudna i hela landet. Men vem låg bakom detta?

En katolsk präst skrev den 29 maj 1938 i Der Deutsche Weg (en tyskspråkig tidning som gavs ut i Łódź i Polen): ”Det finns nu ett land på jorden, där de så kallade uppriktiga bibelforskarna [Jehovas vittnen] är förbjudna. Det är Tyskland! ... När Adolf Hitler kom till makten och det tyska katolska episkopatet upprepade sin begäran, sade Hitler: ’Dessa så kallade uppriktiga bibelforskare är orosstiftare. ... Jag betraktar dem som charlataner, och jag tänker inte finna mig i att de tyska katolikerna skall smutskastas på ett sådant sätt av denne amerikanske domare Rutherford. Jag upplöser [sammanslutningen av] uppriktiga bibelforskare i Tyskland.’” — Kursiverat av oss.

Var det bara det tyska katolska episkopatet som ville få till stånd en sådan åtgärd? Enligt en rapport i tidningen Oschatzer Gemeinnützige för 21 april 1933 talade den lutherske prästen Otto i en radiosändning den 20 april om ett ”nära samarbete” mellan den tyska lutherska kyrkan i Sachsen och landets politiska ledare. Därpå förklarade han: ”De första resultaten av detta samarbete kan redan rapporteras i och med det förbud som i dag har utfärdats mot den internationella föreningen av uppriktiga bibelforskare [Jehovas vittnen] och dess underavdelningar i Sachsen.”

[Ruta på sidan 655]

Prästerskapet avslöjar sin inställning

Det är värt att lägga märke till hur religiösa tidskrifter reagerade när J. F. Rutherford och hans medarbetare hade blivit dömda år 1918:

◆ ”The Christian Register”: ”Vad regeringen här slår ner på med dräpande träffsäkerhet är antagandet att religiösa idéer, hur vansinniga och skadliga de än är, får spridas ostraffat. Det är en gammal vanföreställning, och hittills har vi brytt oss alldeles för litet om den. ... Det här verkar vara slutet på russellianismen.”

◆ ”The Western Recorder”, en publikation utgiven av baptisterna, skrev: ”Det är föga överraskande att ledaren för denna grälsjuka sekt har blivit inspärrad i en anstalt för uppviglare. ... Det verkligt svåra problemet i det här sammanhanget är huruvida de åtalade snarare skulle ha sänts till ett mentalsjukhus än till ett fängelse.”

◆ ”The Fortnightly Review” riktade uppmärksamheten på en kommentar i New York-tidningen ”Evening Post”, vilken löd: ”Vi litar på att religionslärare överallt skall ta notis om denne domares uppfattning, nämligen att det är ett allvarligt brott att lära ut vilken som helst religion som inte är i full överensstämmelse med antagna lagar, ett brott som blir värre om man som evangeliets tjänare skulle vara uppriktig.”

◆ ”The Continent” betecknade nedsättande de åtalade som ”efterföljare till framlidne ’pastor’ Russell” och hävdade felaktigt att de påstod att ”alla utom syndare borde befrias från att kämpa mot den tyske kejsaren”. Tidskriften gjorde gällande att enligt justitieministern i Washington ”hade den italienska regeringen för någon tid sedan klagat hos Förenta staterna över att Rutherford och hans medarbetare ... hade spridit antikrigspropaganda i den italienska armén”.

◆ En vecka senare återgav ”The Christian Century” det mesta av ovannämnda artikel ord för ord och gav därmed uttryck åt full samstämmighet.

◆ Den katolska tidskriften ”Truth” rapporterade i korthet om den avkunnade domen och gav därefter uttryck åt redaktionens mening: ”Detta samfunds litteratur fullkomligt stinker av ondskefulla angrepp på katolska kyrkan och dess prästerskap.” I ett försök att stämpla var och en såsom ”uppviglare” som offentligt förklarade sig oenig med katolska kyrkan tillade tidskriften: ”Det blir mer och mer tydligt att intoleransens ande är nära förbunden med uppviglingens ande.”

◆ Doktor Ray Abrams skrev i sin bok ”Preachers Present Arms”: ”När nyheten om tjugoårsdomarna nådde de religiösa tidningarnas redaktörer, gav nästan varenda en av dessa publikationer, både större och mindre, uttryck åt stor glädje. Jag har inte kunnat upptäcka några ord av sympati i någon av de ortodoxa religiösa tidningarna.”