Många år senare skrev dr Ray Abrams: ”Det är betecknande att så många präster så aggressivt tog del i att försöka bli kvitt russellianerna [som bibelforskarna förklenande kallades]. Långlivade religiösa stridigheter och hatkänslor som inte hade vunnit gehör i domstolarna i fredstid fann nu vägen in i rättssalarna under krigshysterins inflytande.” Han skrev också: ”En undersökning av hela fallet leder till den slutsatsen att kyrkosamfunden och prästerna ursprungligen stod bakom den rörelse som gick ut på att krossa russellianerna.” — Preachers Present Arms, sid. 183—185.

[Ruta på sidan 655]

Prästerskapet avslöjar sin inställning

Det är värt att lägga märke till hur religiösa tidskrifter reagerade när J. F. Rutherford och hans medarbetare hade blivit dömda år 1918:

◆ ”The Christian Register”: ”Vad regeringen här slår ner på med dräpande träffsäkerhet är antagandet att religiösa idéer, hur vansinniga och skadliga de än är, får spridas ostraffat. Det är en gammal vanföreställning, och hittills har vi brytt oss alldeles för litet om den. ... Det här verkar vara slutet på russellianismen.”

◆ ”The Western Recorder”, en publikation utgiven av baptisterna, skrev: ”Det är föga överraskande att ledaren för denna grälsjuka sekt har blivit inspärrad i en anstalt för uppviglare. ... Det verkligt svåra problemet i det här sammanhanget är huruvida de åtalade snarare skulle ha sänts till ett mentalsjukhus än till ett fängelse.”

◆ ”The Fortnightly Review” riktade uppmärksamheten på en kommentar i New York-tidningen ”Evening Post”, vilken löd: ”Vi litar på att religionslärare överallt skall ta notis om denne domares uppfattning, nämligen att det är ett allvarligt brott att lära ut vilken som helst religion som inte är i full överensstämmelse med antagna lagar, ett brott som blir värre om man som evangeliets tjänare skulle vara uppriktig.”

◆ ”The Continent” betecknade nedsättande de åtalade som ”efterföljare till framlidne ’pastor’ Russell” och hävdade felaktigt att de påstod att ”alla utom syndare borde befrias från att kämpa mot den tyske kejsaren”. Tidskriften gjorde gällande att enligt justitieministern i Washington ”hade den italienska regeringen för någon tid sedan klagat hos Förenta staterna över att Rutherford och hans medarbetare ... hade spridit antikrigspropaganda i den italienska armén”.

◆ En vecka senare återgav ”The Christian Century” det mesta av ovannämnda artikel ord för ord och gav därmed uttryck åt full samstämmighet.

◆ Den katolska tidskriften ”Truth” rapporterade i korthet om den avkunnade domen och gav därefter uttryck åt redaktionens mening: ”Detta samfunds litteratur fullkomligt stinker av ondskefulla angrepp på katolska kyrkan och dess prästerskap.” I ett försök att stämpla var och en såsom ”uppviglare” som offentligt förklarade sig oenig med katolska kyrkan tillade tidskriften: ”Det blir mer och mer tydligt att intoleransens ande är nära förbunden med uppviglingens ande.”

◆ Doktor Ray Abrams skrev i sin bok ”Preachers Present Arms”: ”När nyheten om tjugoårsdomarna nådde de religiösa tidningarnas redaktörer, gav nästan varenda en av dessa publikationer, både större och mindre, uttryck åt stor glädje. Jag har inte kunnat upptäcka några ord av sympati i någon av de ortodoxa religiösa tidningarna.”

Det är emellertid också värt att lägga märke till att domare Howe, innan han avkunnade domen, nämnde att försvarsadvokaterna hade dragit i tvivelsmål och kritiserat inte bara regeringens juridiska ämbetsmän, utan också ”alla prästerna i hela landet”.

Vilka låg egentligen bakom?

Var det verkligen prästerna som låg bakom allt detta? John Lord O’Brian förnekade det. Men de som levde på den tiden visste mycket väl hur det förhöll sig. Den 22 mars 1919 kunde man läsa i Appeal to Reason, en tidning som kom ut i Girard i Kansas: ”Pastor Russells anhängare, illvilligt förföljda av det ’ortodoxa’ prästerskapet, dömdes och kastades i fängelse utan möjlighet till frigivning mot borgen, trots att de hade gjort varje tänkbar ansträngning att rätta sig efter spionerilagens föreskrifter.