Bara några veckor efter det att vi anlänt läste prästerna från kyrkornas predikstolar upp en skrivelse med varningar för Jehovas vittnen och delade ut ett exemplar av den till alla närvarande. Man läste även upp skrivelsen i lokalradion. Därefter kom tre präster hem till oss och krävde att vi skulle flytta längre in i landet och arbeta bland dem som de kallade ”hedningarna”. Även en högt uppsatt papuansk polisofficer försökte övertala oss att ge oss i väg, och en medlem av hemliga polisen berättade att man planerade att döda oss.

Därför besökte kristenhetens kyrkliga ledare kontoret för religiösa angelägenheter för att få dess chef att skicka i väg oss från Ambon. Men där på chefens skrivbord fick de se Sällskapet Vakttornets böcker utlagda på ett iögonenfallande sätt! Eftersom de inte lyckades få chefen att ändra sig, tog de kontakt med religionsministeriet i Jakarta och försökte få oss utvisade inte bara från Ambon, utan från hela Indonesien.

Den här gången verkade de lyckas, för man fastställde den 1 februari 1968 som den dag då vi skulle utvisas. Men våra kristna bröder i Jakarta tog kontakt med en högt uppsatt muslimsk tjänsteman i religionsministeriet som hjälpte oss att få beslutet upphävt. Dessutom ändrade man även på sin tidigare hållning och beviljade ytterligare missionärer inresetillstånd.

Under de tio följande åren arbetade vi således, omgivna av praktfulla berg, skogar och sjöar på norra Sumatra, med missionärer från Australien, Filippinerna, Förenta staterna, Sverige, Tyskland och Österrike. Predikoarbetet hade framgång, i synnerhet bland traktens största folkgrupp, batakerna.

Men religiösa intrigmakare lyckades till slut få verket förbjudet i december 1976, och året därpå lämnade flertalet missionärer landet och förordnades i andra länder. År 1979 blev till slut även vi tvungna att lämna landet.