Prästerna fortsätter kampen

Efter andra världskriget fortsatte prästerna i östra Tjeckoslovakien att anstifta förföljelse av Jehovas vittnen. Under det nazistiska styret hade de anklagat vittnena för att vara kommunister; nu påstod de att vittnena var emot kommunistregimen. När Jehovas vittnen besökte människor från hus till hus, hände det att prästerna fick lärarna att ge hundratals barn ledigt från skolan, så att de kunde gå ut och kasta sten på vittnena.

I mitten av 1940-talet blev Jehovas vittnen i Quebec i Canada också utsatta för fruktansvärda övergrepp, både av katolska pöbelhopar och av myndighetspersoner. Delegationer från biskopsgården gick dagligen till polisen och krävde att ordningsmakten skulle driva bort Jehovas vittnen. Det hände ofta före en arrestering att man kunde se polisen komma direkt från kyrkans bakdörr. År 1949 drev en katolsk pöbelhop ut Jehovas vittnens missionärer ur staden Joliette i Quebec.

Inte desto mindre har katolska kyrkan använt alla upptänkliga medel för att hålla kvar människorna i sitt järngrepp. Genom att utöva påtryckningar på myndigheterna såg den till att Jehovas vittnens missionärer blev utvisade från Italien år 1949 och att de tillstånd som vittnena hade fått att hålla sammankomster där på 1950-talet ofta drogs in. Trots detta fortsatte antalet Jehovas vittnen att öka, och år 1992 fanns det över 190.000 evangelieförkunnare i Italien.

I Spanien var det liksom på inkvisitionens tid prästerna som kom med beskyllningarna, medan de lät staten göra grovjobbet. När ärkebiskopen i Barcelona satte i gång ett korståg mot Jehovas vittnen år 1954, uppmanade prästerna såväl från predikstolarna som i skolorna och i radion människor att bjuda in Jehovas vittnen när de kom på besök — och sedan snabbt tillkalla polisen.

Inte desto mindre har katolska kyrkan använt alla upptänkliga medel för att hålla kvar människorna i sitt järngrepp. Genom att utöva påtryckningar på myndigheterna såg den till att Jehovas vittnens missionärer blev utvisade från Italien år 1949 och att de tillstånd som vittnena hade fått att hålla sammankomster där på 1950-talet ofta drogs in.

I Dominikanska republiken samarbetade prästerna med diktatorn Trujillo och utnyttjade honom för att nå sina mål, precis som han utnyttjade dem för sina syften. Sedan en del präster hade fördömt Jehovas vittnen i tidningarna år 1950, fick tillsyningsmannen för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor order att inställa sig hos inrikesministern, som också ansvarade för polisväsendet. Medan han väntade utanför kontoret, såg han två jesuitpräster gå in och komma ut igen. Omedelbart därefter kallades han in på ministerns kontor, och ministern läste nervöst upp en kungörelse om att Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden. När förbudet upphävdes temporärt år 1956, använde prästerskapet både radio och press i ett förnyat försök att baktala vittnena. Hela församlingar arresterades och befalldes att underteckna en förklaring om att de avsvor sig sin tro och lovade att återvända till romersk-katolska kyrkan. När vittnena vägrade, blev de slagna, sparkade och piskade och fick ansiktet sönderslaget med gevärskolvar. Men de stod fasta, och de växte i antal.

I vissa afrikanska länder har de försökt få myndigheterna att neka Jehovas vittnen inrese- eller uppehållstillstånd eller beröva dem friheten att tala med andra om Guds ord. Även om de katolska och de protestantiska prästerna är oense i andra frågor, är de på det hela taget eniga i sitt motstånd mot Jehovas vittnen. Ibland har de till och med gjort förenade ansträngningar att försöka få myndigheterna att sätta stopp för Jehovas vittnens verksamhet. På platser där livet domineras av icke-kristna religioner har också dessa religioners prästerskap ofta fått myndigheterna att ”beskydda” människorna mot all kontakt med läror som skulle kunna få dem att ifrågasätta den religion de vuxit upp med.

Ibland har sådana icke-kristna grupper och till bekännelsen kristna tillsammans intrigerat för att bevara status quo på det religiösa området. I början av 1950-talet konspirerade en fetischpräst och en katolsk präst i Dekin i Dahomey (nu Benin) för att få ämbetsmän att undertrycka Jehovas vittnens verksamhet. I sin desperation fabricerade de anklagelser som var avsedda att uppväcka alla slags fientliga känslor. De påstod att vittnena uppmanade människor att göra uppror mot regeringen, att de inte betalade skatt, att det var de som var orsaken till att fetischerna inte gav regn och att det var deras fel att prästens böner inte besvarades.