Engelska kyrkan

Engelska kyrkans högsta beslutande församling, generalsynoden, sammanträdde i november 1987 för att ta ställning till en motion som uppfordrade synoden att slå fast att ”otukt, äktenskapsbrott och homosexuella handlingar är syndfulla”. Generalsekreteraren för Lesbian and Gay Christian Movement (Den kristna rörelsen för kvinnliga och manliga homosexuella) förklarade: ”Om detta förslag antogs skulle det betyda kyrkans undergång, och ärkebiskopen av Canterbury vet det. I stort sett tror vi att mellan 30 och 40 procent av engelska kyrkans präster är homosexuella.”

Reportern Philippa Kennedy skrev i den engelska dagstidningen Daily Express för 29 oktober 1987: ”Margaret Thatchers angrepp mot kyrkans ledare för att de försummar att ge nationen lämplig moralisk vägledning kommer att ge ökad krydda åt vad som artar sig till att bli ett av decenniets största prästerliga råkurr. För det är inte bara premiärministern som anser att biskoparna i allmänhet och ärkebiskopen av Canterbury i synnerhet är en skock mesiga svammelmakare.”

Motionen togs upp till debatt den 11 november 1987, befanns vara ett alltför beskt piller för synoden och sopades under mattan genom att ersättas med ett vagt formulerat motförslag som antogs med förkrossande majoritet. Så ”ett av decenniets största prästerliga råkurr” blev aldrig av. Det rann ut i sanden. Biskoparna skuggboxades, duckade, vacklade, fintade och retirerade.

Generalsynoden kom till följande slutsats: Idealet är sexuellt umgänge i ett varaktigt äktenskapligt förhållande; otukt och äktenskapsbrott är försyndelser mot detta ideal; homosexuella könsakter är ett förfelande av detta ideal; alla kristna skall vara exemplariska i all sin vandel, också i fråga om sexualmoralen. Homosexuella handlingar ansågs vara mindre allvarliga än otukt och äktenskapsbrott — de senare är försyndelser mot idealet, medan homosexuella handlingar endast är ett förfelande av idealet. Inget tal om att avlägsna otuktiga personer. Ingen tanke på att utesluta äktenskapsbrytare. Homosexuella präster och kyrkoherdar rentvådda.

Synodens trumpet hade gett en otydlig signal, och av den ursprungliga motionen, som väckts av församlingsprästen Tony Higton, återstod bara spillror. (1 Korintierna 14:8) Ändå röstade han, egendomligt nog, för den urvattnade versionen och var ”mycket, mycket nöjd” med utgången — en reaktion som är svår att förstå med tanke på hans tidigare uttalande. ”Om kyrkan inte beställer om sitt hus”, sade han hotande, ”då kommer den att drabbas av Guds dom.”

Under synoden hade Higton presenterat en dossier med sensationella bevis mot homosexuella präster. En präst hade dömts för sexuella övergrepp mot minderåriga men hade bara flyttats till en annan församling. En annan präst, som hade dömts för grovt sedlighetssårande uppträdande på en offentlig toalett, flyttades till ett annat stift, där han blev dömd för en liknande förseelse — men ändå blev han inte avsatt. Higton rapporterade också att homosexuella anglikanska präster i London drev en liten bokhandel i kyrkans regi där de ”sålde tryckalster som påstods uppmuntra till homosexuell promiskuitet, bruk av manliga prostituerade och många andra homosexuella handlingar”. En bok i butiken visade enligt uppgift ”en femårig flicka i en säng tillsammans med sin far och hans manlige älskare”.

Eftersom Higtons bevismaterial lämnades utan avseende, hur kan det då komma sig att han var ”mycket, mycket nöjd”? Orsaken är utan tvivel att anglikanska präster är blida varelser som är lätta att göra till lags. Som en nyhetsreporter uttryckte det: ”Denna skandal har inte heller mötts av åska och dunder, utan snarare av det försiktiga duggregn som anglikanerna är specialister på.”

De homosexuella prästerna var av naturliga skäl mycket belåtna. ”Det var tydligt att synoden hade gett de homosexuella en plats i kyrkolivet”, sade de. Ärkebiskopen av Canterbury, Runcie, hade ju trots allt ”hävdat att kyrkan inte bör fördöma disciplinerade och ansvarskännande homosexuella” och hade också sagt: ”Jag vill betona att den som av naturen är homosexuell är en fullvärdig mänsklig varelse.”

”Av naturen homosexuell”, sade ärkebiskopen av Canterbury. Betyder det att homosexuella inte kan rå för sitt beteende, att det är ärftligt betingat? Några påstår det och menar att homosexualitet är ett ”psykologiskt drag som ligger till grund för den moraliska inriktningen”. Man avfärdade aposteln Paulus, vilken under inspiration fördömde all homosexualitet, som ”en smula pryd”, enligt londontidningen The Times.

Överrabbinen Immanuel Jakobovits ifrågasatte bevisen för att det skulle finnas en ”sådan naturlig böjelse för homosexualitet” och sade: ”När man börjar tala om naturliga anlag är man ute på en farlig väg som skulle kunna leda till att hela moralsystemet bryter samman. ... Inget samhälle kan acceptera att en naturlig böjelse i sig själv är nog för att göra någon skuldfri. Vi måste vara herrar över naturen, inte dess offer.”

Ärkebiskopen av Canterbury snickrade till Jesu ord så att de fick en lydelse som gav fritt utrymme för homosexuella i Kristi kyrka. Han sade: ”I detta Kristi kyrkas jordiska tabernakel finns många boningar, och de är alla gjorda av glas.” (Jämför Johannes 14:2.) Vad han menade var: Kasta inte sten på någon annan, inte ens på de homosexuella, för det finns en boning i Kristi kyrka också för dem.

Biskopen av Chester, Michael Baughen, hävdade att ”det grekiska språkbruket i Nya testamentet gör det berättigat att tillämpa den anglikanska läran om att ge uttryck åt ’kärlek, sorg, känslighet och förståelse’ också mot homosexuella” och att homosexualitet endast milt fördöms i bibeln som ”en avvikelse från vägen”. Vad bibeln i själva verket säger är att homosexuella, om de inte ändrar sig, inte kommer att ärva Guds rike och att de ”är förtjänta av döden”. — Romarna 1:27, 32; 1 Korintierna 6:9—11.

Synoden bevisade riktigheten av ”den gamla slitna anklagelsen att engelska kyrkan tror intet och tillåter allt”, för att återigen citera The Times, och visade klart ”sin urvattnade trendighet — genom att sin vana trogen svälja varje ny liberal modeströmning som om det vore Guds ord”. I Liverpool Daily Post kunde man under rubriken ”Kyrkligt fuskverk” läsa: ”Engelska kyrkans ledare tycks bli alltmer oförmögna att sjunga ut om vad de anser vara rätt och orätt.” Som tidskriften The Economist en smula ironiskt konstaterade: ”Engelska kyrkan är emot homosexuella handlingar, men inte så mycket.”

Under rubriken ”Våldsamma protester mot synodens beslut i homosexfrågan” citerade Daily Post ett antal konservativa parlamentsledamöter. En parlamentsledamot betecknade synodens beslut som ”fegt och skamligt”. En annan sade: ”Jag fruktar att homosexualiteten nu har fått ett starkt fotfäste bland engelska kyrkans präster och inom engelska kyrkan som sådan.” En tredje parlamentsledamot sade: ”Detta beslut — eller detta skandalösa fuskverk, som jag skulle föredra att kalla det — utsätter i själva verket barnen för stora risker. Många homosexuella som inte kan finna någon partner tar sin tillflykt till minderåriga, och därför är ungdomar som besöker kyrkan så utsatta. ... För att tala klarspråk: Kyrkan har underlåtit att rensa bort fördärvbringande inflytanden som grasserar fritt inom dess egna led.”

Romersk-katolska kyrkan

Katolska kyrkan fördömer uttryckligen homosexualitet och brännmärker sådant beteende som grov synd. Men i praktiken skyddar kyrkan de präster som gör sig skyldiga till sådant och gör det till och med möjligt för dem att fortsätta med sin sexuella perversion. Påven Johannes Paulus II sade med en viss värme om de homosexuella: ”De finns i kyrkans hjärta.”

En oavhängig katolsk dagstidning, National Catholic Reporter, hävdade i numret för 27 februari 1987 att de homosexuella prästerna själva beräknar att 50 procent av alla katolska präster i Förenta staterna är homosexuella. Denna siffra är emellertid omtvistad. En psykolog, som grundar sin beräkning på 1.500 intervjuer, säger att 20 procent av USA:s 57.000 katolska präster är homosexuella, medan färskare rapporter har fått ”andra terapeuter att förmoda att den verkliga siffran i dag kan ligga närmare 40 procent”.

För drygt ett år sedan översvämmades tidningarna i många amerikanska stater av rapporter om katolska präster som begått sedlighetsbrott mot minderåriga. Följande typiska rapport kommer från San José i Kalifornien och stod att läsa i Mercury News för 30 december 1987:

”Vid en tidpunkt då nationen blir alltmer medveten om de problem som är förbundna med sexuella övergrepp mot barn fortsätter katolska kyrkan i Förenta staterna att ignorera och släta över fall där präster begått sexuella övergrepp mot barn, enligt vad som framkommer av domstolsprotokoll, interna kyrkliga dokument, statstjänstemän och offren själva.

Befattningshavare inom kyrkan hävdar att det ökända fallet i Louisiana år 1985, då en präst förgrep sig på minst 35 pojkar, har lärt dem att ta itu med problemet med fast hand. Men en tre månader lång undersökning som utförts av Mercury News visade att kyrkliga befattningshavare i mer än 25 stift runt om i landet har underlåtit att rapportera sådana fall till myndigheterna, förflyttat skyldiga präster till andra församlingar, nonchalerat klagomål från föräldrar och ignorerat de framtida men som de utsatta barnen kan komma att drabbas av. ... Miljontals dollar i skadestånd har redan betalats ut till offren och deras familjer, och i en kyrklig rapport från år 1986 beräknade man att skadeståndskraven mot kyrkan skulle kunna komma upp i en miljard dollar under nästa decennium.”

Det ”ökända fallet i Louisiana år 1985”, som nämndes i rapporten i Mercury News, gällde en präst vid namn Gilbert Gauthe. Kyrkan har ”pungat ut med 12 miljoner dollar till hans offer”. Man hade känt till Gauthes homosexuella handlingar i många år, men ”stiftet löste problemet genom att flytta honom från församling till församling åtminstone tre gånger”. I ett fall intygade föräldrarna ”att Gauthe hade förgripit sig på deras 7-årige son från dennes första dag som korgosse och ett år framåt, tills prästen blev förflyttad”.

Thomas Fox, redaktör vid National Catholic Reporter, säger: ”Problemet har i åratal slätats över av landets biskopar.” Eugene Kennedy, en före detta präst som numera verkar som professor i psykologi vid Loyola University, säger: ”Det ni nu ser i domstolarna är bara toppen av isberget.” Thomas Doyle, dominikanerpräst och expert på kanonisk lag, förklarar: ”Sexuella övergrepp av präster mot minderåriga pojkar är det i särklass allvarligaste problem som vi har haft att brottas med på flera hundra år.”