Under många års tid hade den portugisiska upplagan av Vakttornet tryckts i Brasilien på en gammal flatbäddspress. Men på grund av den ökade efterfrågan, problem med pressen (som var byggd år 1918) och otillräcklig papperstillgång hade man flyttat tryckningen till New York år 1957. Men nu hade man funnit lösningar på problemen med tryckning och papperstillgång, och bröderna kunde återuppta tryckandet i Brasilien.

För att se till att man hade tillräckligt med utrymme för tryckandet började man arbeta på en tillbyggnad till avdelningskontoret. Samtidigt gjordes förberedelser för att importera en snabbgående rotationspress för boktryck. På grund av våra tidskrifters allmänbildande karaktär försökte man få tillstånd att ta in tryckpressen utan att behöva betala införselskatter. Men religiösa organisationer som ibland hade beviljats undantag från skatt på sådant de importerat hade sedan sålt det importerade med stor förtjänst. Förståeligt nog var en del myndighetspersoner inte gynnsamt stämda till att bevilja ytterligare skattebefrielse för religiösa grupper. Men hjälp kom från ett oväntat håll — från en regeringstjänsteman som var agnostiker. Han intresserade sig för vår ansökan om skattebefrielse och talade om för oss hur vi skulle förfara. Efter bara fyra månader, i november 1972, beviljades den skattebefrielse som begärts. Augusto Machado, en medarbetare på Sällskapets kontor, drar sig till minnes: ”Vi började från noll, och vi visste praktiskt taget ingenting, men genom att förtrösta på Jehova, och genom att vi ’läste på våra läxor’, fick vi vad vi behövde. Jehova vägleder verkligen sina tjänare.”

Det fanns mycket att lära

Utsikten att trycka på en rotationspress för boktryck innebar nya utmaningar. Den helt nermonterade pressen anlände i december 1972, packad i 47 stora trälådor, varav en del vägde så mycket som sex ton. Milan Miller skickades från världshögkvarteret för att se till att allt monterades på rätt sätt. Han samordnade arbetet i en grupp på nio bröder för att installera pressen och lärde dem sedan hur man kör den. Att de var med när pressen installerades hjälpte dem att förstå hur de skulle ta hand om den. De flesta av dem var unga bröder, som fram till dess hade mycket liten eller ingen erfarenhet alls av tryckeriarbete. Karl Rietz, som tog del i installationsarbetet, var tryckeritillsyningsman, och han tjänar fortfarande i den uppgiften.

Ungefär samtidigt började papperet, som hade importerats för tryckningen av tidskrifterna, att anlända. ”Den första sändningen var på 150 ton”, minns Euclides Justino, som skickades från Betel till hamnen för att hämta papperet. ”Vi ordnade så att lastbilar skulle köra papperet från hamnen i Santos till Betel i São Paulo. Men vi insåg inte att gaffeltrucken i hamnen enbart skulle lyfta upp pappersrullarna på lastbilarna och att vi därför behövde starka män som kunde placera ut de tunga rullarna på lastbilarna. Så broder Machado och jag klättrade upp på en av lastbilarna och började tippa rullarna — som vägde 400 kilo styck — och rulla dem på plats. Hamnarbetarna fick sig ett gott skratt när de såg två män i slips kämpa med rullarna. Lyckligtvis var det nästan lunchdags, så vi slutade strax. Under lunchtimmen lejde vi några män som gjorde resten av arbetet.” Steg för steg lärde sig bröderna något om vilket arbete det innebar att trycka med en rullrotationspress.

År 1973 anlände en andra rullrotationspress med nästan samma tryckkapacitet som den första: 12.500 tidskrifter i timmen. Sedan dess har fler tryckpressar — sådana som kan trycka i fyrfärg — installerats. Genom åren har vi således lyckats klara av att möta efterfrågan på biblisk litteratur.

[Bilder på sidan 133]

År 1973 togs en rotationspress för boktryck i bruk i São Paulo