Jag återupptog mitt arbete som resande tillsyningsman, och senare blev jag inbjuden att organisera tryckningen och spridningen av våra publikationer i Polen.

På den tiden använde vi enkla dupliceringsapparater och vaxstenciler för att duplicera Vakttornet. Kvaliteten på våra tryckalster var dålig, och vi måste betala orimliga priser på papper, som det då var ont om. Dupliceringen måste ske på undangömda ställen, till exempel i ladugårdar, källare och vindsrum. För dem som upptäcktes blev straffet fängelse.

Jag kommer ihåg en torr brunn som vi använde. I dess vägg, omkring 10 meter under markytan, fanns en öppning som ledde till ett litet rum, där vi duplicerade tidskrifter. För att komma dit måste vi firas ner med rep. En dag när man höll på att fira ner mig i en stor träspann, brast repet plötsligt. Jag föll till botten och bröt benet. Efter en vistelse på sjukhuset återvände jag för att sköta dupliceringsapparaten.

Då jag blev frigiven från fängelset, sändes jag till Poznan för att ha tillsyn över ett ”bageri”, som vi kallade våra hemliga tryckerier. I slutet av 1950-talet hade vår tryckeriverksamhet förbättrats en hel del. Vi lärde oss att förminska sidstorleken fotografiskt — en milstolpe i vår teknik — och att sköta Rotaprintpressar för offsettryck. År 1960 började vi också trycka och binda böcker.

Då jag till sist blev frigiven från fängelset, blev jag utsedd till att ha tillsynen över tryckeriverksamheten i hela Polen. År 1974, sedan jag i tio år undgått upptäckt, blev jag uppspårad och anhållen i Opole.

[Bilder på sidan 20]

Vi använde en dupliceringsapparat och senare en Rotaprintpress till att trycka publikationerna