Underjordiska tryckerier

Trots både kommunistiska spioners och myndigheters vakande ögon fortsatte andlig föda att komma till dem som hungrade och törstade efter rättfärdighet. Sanningens fiender hade ingen framgång med att hindra vår litteratur att komma in i Sovjetunionen, något som de blev tvungna att erkänna. I slutet av 1959 gjorde de sovjetiska järnvägsarbetarnas tidning Gudok till och med gällande att Jehovas vittnen använde ballonger för att få in biblisk litteratur i Sovjetunionen!

Naturligtvis skickades inte vår litteratur in i Ukraina med ballonger. Den duplicerades i privata hus på olika platser. Så småningom lärde bröderna sig att den mest praktiska och säkra platsen att trycka litteratur på var en väl kamouflerad bunker. De byggde sådana i källare och i skogsbackar.

På 1960-talet byggde man en sådan bunker i östra Ukraina. Den var utrustad med ventilation och elektricitet. Ingången till bunkern var så väl gömd att poliser en gång tillbringade en hel dag precis ovanpå bunkern med att slå på marken med metallstavar. De hittade ingenting.

Säkerhetspolisen höll en gång ett hemligt tryckeri under strikt bevakning. De misstänkte att det trycktes litteratur i huset, och de ville ha fast dem som gjorde det. Bröderna fick alltså ett problem. Hur skulle de kunna få in papper i huset, och hur skulle de kunna få ut litteraturen? Till slut kom de på en lösning. En broder lindade in pappersbuntar i en babyfilt och bar dem som en baby in i huset. Väl inne lämnade han papperet där, slog in nytryckta tidskrifter i filten och tog ut sin ”baby” ur huset. KGB-poliserna såg hur brodern kom och gick men misstänkte aldrig någonting.

I den här bunkern trycktes litteratur till bröderna i Donetskområdet, Krim, Moskva och Leningrad (nu Sankt Petersburg). Några unga bröder byggde en liknande bunker i staden Novovolynsk i Volynienregionen. Dessa bröder var så beslutna att hemlighålla var bunkern fanns att det var först nio år efter det att vårt arbete i Ukraina hade legaliserats som de lät andra bröder se den!

Ett liknande tryckeri var också i funktion högt uppe i Karpaterna. Bröderna ledde vatten från en liten bäck in i bunkern. Vattnet drev en liten generator som alstrade elektricitet till belysning. Pressen däremot drevs för hand. En avsevärd mängd litteratur trycktes i den bunkern. När KGB beslagtog mer och mer litteratur i området, började de söka efter tryckeriet. De var och grävde på alla håll och kanter. De till och med klädde ut sig till geologer och vandrade genom bergen.

När bröderna började misstänka att myndigheterna var dem tätt i spåren, anmälde sig Ivan Dzjabko som frivillig till att sköta tryckeriet, eftersom han var ogift. Inget barn skulle alltså behöva mista sin far, om han blev arresterad. I slutet av sommaren 1963 blev bunkern upptäckt, och broder Dzjabko blev omedelbart avrättad invid den. De lokala myndigheterna var förtjusta och ordnade gratisturer för vuxna och barn till ”den plats där Jehovas vittnen kommunicerade med Amerika per radio”. Fastän det påståendet var lögn, blev den sorgliga händelsen till ett vittnesbörd för alla i området. Många började bli mer intresserade av vårt budskap. Just nu finns det mer än 20 församlingar i den delen av Karpaterna.

[Bild på sidan 214]

Litteratur för Ukraina och andra delar av Sovjetunionen trycktes i bunkrar liknande denna i östra Ukraina

[Bild på sidan 216]

Överst: Skogsbacken långt uppe i Karpaterna, där Ivan Dzjabko skötte en hemlig bunker

[Bild på sidan 216]

Ovan: Mychajlo Djolog sitter intill det som förr var ingången till den bunker där han försåg Ivan Dzjabko med papper

[Bild på sidan 216]

Till höger: Ivan Dzjabko