NEUTRALITETEN SÄTTS PÅ PROV

I maj 1961 lämnade Sydafrika Brittiska samväldet och blev republik. Detta var en tid av politisk oro och ökat våld i landet. I sina försök att få kontroll över situationen underblåste den sittande regeringen en nationalistisk anda, och detta skapade under de kommande åren svårigheter för Jehovas vittnen.

Jehovas vittnen hade under många år inte inkallats till militärtjänst. Detta förändrades i slutet av 1960-talet, då landet blev alltmer engagerat i militära operationer i Namibia och Angola. Enligt nya lagar skulle varje frisk vit ung man göra militärtjänst. Bröder som vägrade dömdes till 90 dagar i interneringsläger.

Mike Marx och andra internerade bröder fick order om att ta på sig arméns overaller och hjälmar. Han berättar: ”Eftersom vi inte ville förknippas med militären vägrade vi. Den kapten som hade befälet berövade oss våra rättigheter och satte oss i isoleringscell och gav oss knappa matransoner.” Det här innebar att bröderna varken fick skriva eller ta emot brev. De fick inte heller ta emot besök och inte ha något annat att läsa än Bibeln. Den knappa matransonen, som var avsedd för fångar som man menade var oförbätterliga, bestod under två dagar av en daglig ranson på vatten och en halv limpa bröd, och därefter normala militärransoner i sju dagar innan nästa två dagar med vatten och bröd. Även de så kallade normala ransonerna var mycket undermåliga.

Man gjorde allt för att få bröderna att bryta sin ostrafflighet. De låstes in i var sin liten cell. Under ett skede fick de inte duscha. I stället fick varje broder en hink som toalett och en annan hink som tvättfat. Så småningom fick de åter lov att duscha.

Keith Wiggill berättar: ”Efter en kall dusch mitt i vintern tog vakterna bort våra madrasser och filtar. De tillät oss inte att bära våra civila kläder, så vi hade bara kalsonger och en undertröja. Vi fick sova på en fuktig handduk på det iskalla cementgolvet. På morgonen var fanjunkaren förvånad över att vi var så glada och friska. Han erkände att vår Gud hade uppehållit oss under den iskalla vinternatten.”

Strax innan bröderna hade avtjänat sitt straff på 90 dagar, ställdes de åter inför rätta på grund av att de vägrade att bära uniform eller exercera med de andra fångarna. Så de blev internerade på nytt. Myndigheterna klargjorde att de tänkte fortsätta att döma bröderna tills de blev 65 år och inte längre var i den ålder då man inkallades till militärtjänst.

Efter starka allmänna och politiska påtryckningar ändrades lagen 1972. Bröderna dömdes endast en gång och fick sitta inne motsvarande den tid som militärtjänsten varade. Till en början dömdes de till mellan 12 och 18 månader. Senare ökades straffet till tre år och slutligen till sex år. Med tiden gjorde myndigheterna vissa eftergifter, och bröderna fick lov att varje vecka hålla ett möte.

Bröderna glömde inte Kristi befallning att göra lärjungar medan de satt i interneringsläger. (Matt. 28:19, 20) De talade med medfångar, befäl och andra som de kom i kontakt med. Under en tid fick de lov att använda lördagseftermiddagen till att skriva brev och vittna om de goda nyheterna.

Vid ett tillfälle bestämde de militära myndigheterna att de 350 vittnena skulle äta tillsammans med de 170 övriga internerna. Barackerna blev brödernas enda distrikt med ett förhållande på två vittnen för varje icke-vittne. Detta fick snart myndigheterna att bestämma att bröderna skulle äta skilda från de övriga internerna.

KRISTENHETENS KYRKOSAMFUND OCH NEUTRALITETEN

Hur handlade kristenhetens kyrkosamfund i frågan om allmän värnplikt? Sydafrikanska kyrkorådet (SACC) antog i juli 1974 en resolution om vapenvägran. Men resolutionen var inte enbart ett religiöst ställningstagande utan också ett politiskt. Den stödde vapenvägran om militären försvarade ett ”orättfärdigt och diskriminerande samhälle” och därigenom förde ett orättfärdigt krig. De afrikaansspråkiga kyrkorna och andra kyrkliga grupper gillade inte SACC:s resolution.

Den nederländska reformerta kyrkan stödde regeringen i militärfrågan. Den förkastade SACC:s resolution och menade att den var i strid med kapitel 13 i Romarbrevet. En annan grupp som var emot SACC:s ståndpunkt var de präster som tjänade i den sydafrikanska försvarsmakten, där det ingick präster från kyrkor som var medlemmar i SACC. I ett gemensamt uttalande fördömde prästerna i de engelskspråkiga kyrkorna resolutionen och förklarade: ”Vi ... uppmanar varje medlem i våra kyrkor och i synnerhet unga män att ställa upp till försvar för landet.”

Inte heller intog de enskilda kyrkor som var medlemmar i SACC en tydlig ståndpunkt i frågan om neutralitet. Boken War and Conscience in South Africa erkänner: ”Flertalet ... kunde inte klargöra sin ståndpunkt för sina medlemmar och än mindre uppmana dem att vägra bära vapen.” Boken visar att regeringens kraftiga reaktion på SACC:s resolution, med stöd av sträng lagstiftning, fick kyrkorna att tveka att betona sin övertygelse: ”Försök att få kyrkan att gå med på ett konstruktivt handlingsprogram misslyckades.”

Men boken erkänner: ”De allra flesta vapenvägrare som fängslades var Jehovas vittnen.” Den tillägger: ”Jehovas vittnen inriktade sig på individers rättighet att av samvetsskäl motsätta sig alla krig.”

Jehovas vittnens ståndpunkt var strikt religiös. Även om de erkänner att ”de existerande myndigheterna är av Gud inordnade i sina relativa ställningar” förblir de politiskt neutrala. (Rom. 13:1) De underordnar sig först och främst Jehova, som i sitt ord Bibeln visar att hans sanna tillbedjare inte skall delta i bokstavlig krigföring. (Jes. 2:2–4; Apg. 5:29)

Efter några år med det här interneringssystemet stod det klart att Jehovas vittnen inte skulle överge sin neutrala ståndpunkt för att slippa en hård behandling. Och interneringslägren var överfulla och ådrog sig negativ publicitet. Det kom då påtryckningar från en del myndighetspersoner om att sända bröderna till civila fängelser.

Men vissa vänligt inställda befäl delade inte den uppfattningen. De respekterade våra unga bröder för deras höga moral. Om bröderna sattes i vanliga fängelser skulle de hamna i straffregistret. De skulle också komma i kontakt med de värsta brottslingarna i samhället och kunna utsättas för våldtäkt. Därför ordnade man så att de skulle kunna göra samhällstjänst inom olika departement som inte hade något med det militära att göra. När det politiska klimatet förändrades på 1990-talet avskaffades den allmänna värnplikten.

Hur påverkades våra unga bröder av att vara internerade under en längre period i ett sådant avgörande skede av sitt liv? Många utnyttjade den här tiden förståndigt till att studera Guds ord och växa till andligen, och de var lojala mot Jehova. ”Min tid i interneringslägret utgjorde en vändpunkt i mitt liv”, säger Cliff Williams. ”Det tydliga beviset på Jehovas beskydd och välsignelse under min internering motiverade mig att göra mer för att främja Guds kungarikes intressen. Kort tid efter det att jag blev frigiven 1973 började jag som reguljär pionjär, och året därpå började jag vid Betel, där jag fortfarande tjänar.”

Stephen Venter, som var 17 år när han internerades, sade: ”Jag var odöpt förkunnare med endast lite kunskap om sanningen. Det andliga stöd jag fick genom det dagliga dryftandet av ett bibelställe, som vi hade varje morgon medan vi polerade golven, de regelbundna mötena och det bibelstudium som en mer erfaren broder hade med mig gjorde det hela uthärdligt. Det fanns vissa svåra perioder, men det är förvånansvärt hur lite jag kommer ihåg av dessa! Det är faktiskt så att de tre åren som jag var internerad kanske var de bästa åren i mitt liv. Den erfarenheten hjälpte mig att växa till och bli man. Jag lärde känna Jehova, och det fick mig att börja i heltidstjänsten.”

Den orättfärdiga interneringen av våra bröder tjänade ett gott syfte. Gideon Benade, som besökte bröderna i interneringslägren, skrev: ”När man ser tillbaka inser man vilket mäktigt vittnesbörd som avgavs.” Våra bröders uthärdande och alla rapporter i nyheterna om deras rättegångar och domar gav ett bestående vittnesbörd om Jehovas vittnens neutrala hållning, och detta gjorde intryck på både militären och övriga i landet.

[Ruta/Bilder på sidorna 114–117]

Han bevarade sin ostrafflighet medan han satt internerad

INTERVJU MED ROWEN BROOKES

FÖDD 1952

DÖPT 1969

BAKGRUND Han fick sitta i interneringsläger från december 1970 till mars 1973 på grund av att han som kristen inte ville utföra militärtjänst. Började som reguljär pionjär 1973 och kom till Betel 1974. Är nu medlem av avdelningskontorets kommitté.

Hur var förhållandena i ett interneringsläger?

Barackerna bestod av två rader med 34 celler på vardera sidan av en gång som hade en vattenränna i mitten. Isoleringscellerna var 2 gånger 1,8 meter. Vi fick bara lämna våra celler två gånger om dagen: på morgonen för att raka och tvätta oss och tömma våra toaletthinkar och på eftermiddagen för att duscha. Vi fick varken skriva eller ta emot brev eller ha några pennor. Vi fick inte heller ta emot besök. Och vi fick inte ha några andra böcker än Bibeln.

Innan vi hamnade i interneringsläger hade flertalet av oss låtit binda ihop våra biblar med andra böcker, till exempel Aid to Bible Understanding. Vakterna förstod inte att vi bundit ihop vår bibel med en annan bok, eftersom det här bandet liknade deras stora gamla familjebiblar på afrikaans eller nederländska.

Kunde ni skaffa biblisk litteratur?

Ja, vi smugglade in litteratur när vi kunde. Alla våra tillhörigheter förvarades i resväskor i en av de tomma cellerna. Där hade vi våra necessärer. En gång i månaden lät en vakt oss gå till våra resväskor för att fylla på vårt förråd av toalettartiklar. Vi hade också litteratur i dessa resväskor.

Medan en av oss avledde vaktens uppmärksamhet genom att prata med honom gömde en annan av oss en bok under sina shorts eller sin undertröja. När vi kom tillbaka till cellen delade vi upp boken i signaturer, som var lättare att gömma. Vi skickade runt dessa så att alla kunde läsa dem. Vi hittade många gömställen, eftersom några av cellerna var i mycket dåligt skick och det fanns hål överallt.

Våra celler genomsöktes ofta, ibland mitt i natten. Vakterna hittade alltid någon litteratur men aldrig all. En av de mer sympatiska soldaterna brukade varna oss när det skulle bli en genomsökning. Då brukade vi linda in litteraturen i plast och sticka upp den i stuprören. En dag var det ett hemskt oväder, och till vår bestörtning kom ett av dessa paket flytande nerför rännan utanför cellerna. Några av de andra fångarna började spela fotboll med det. Plötsligt dök en vakt upp och befallde dem att återvända till sina celler. Till vår lättnad var det ingen mer som brydde sig om vårt paket, och vi kunde hämta det när vi kort därefter tilläts lämna våra celler.

Blev din ostrafflighet satt på prov medan du var internerad?

Ja, hela tiden. De överordnade hittade ständigt på något. De kunde till exempel vara mycket trevliga mot oss, ge oss extra mat, låta oss komma ut och motionera och även låta oss ligga och sola. Efter några dagar kunde de så plötsligt befalla oss att ta på oss militärens kakioveraller. När vi vägrade behandlade de oss lika illa som förut.

Sedan blev vi befallda att ta på oss militärens plasthjälmar, vilket vi vägrade. Kaptenen blev då så rasande att han från och med då inte ens tillät oss att duscha. Var och en av oss fick i stället en hink så att vi skulle kunna tvätta oss i våra celler.

Vi hade inte några skor. Eftersom vissa bröders fötter blödde, tillverkade vi skor. Vi samlade ihop bitar av gamla filtar som användes till att polera golv med. Sedan hittade vi lite koppartråd, plattade till den i ena ändan och vässade den i den andra. Vi gjorde ett hål i den platta änden med en nål och använde den här koppartråden som synål. Vi drog ut trådar ur våra filtar och sydde mockasiner av filtbitarna.

Utan föregående varning blev vi vid ett tillfälle befallda att vara tre i en cell. Trots att det blev trångt visade det sig vara bra. Vi ordnade med att de andligt svagare bröderna fick sitta tillsammans med de mer erfarna. Vi hade bibelstudier och övningsstunder för tjänsten på fältet. Till kaptenens förtret blev vi andligen starkare.

När kaptenen insåg att hans plan hade misslyckats, befallde han att varje vittne skulle dela cell med två interner som inte var vittnen. Trots att de hade stränga order att inte tala med oss började de ställa frågor, och vi fick rika tillfällen att vittna. Detta ledde till att en eller två av dessa interner vägrade att delta i vissa militära verksamheter. Det dröjde inte länge förrän vi fick var sin cell igen.

Kunde ni hålla möten?

Vi höll regelbundet möten. Ovanför varje celldörr fanns ett fönster med ett ståltrådsnät och sju lodräta stänger. Vi knöt två ändar av en filt runt två av de lodräta stängerna och gjorde en liten hängmatta som vi kunde sitta i. Därifrån kunde vi se den broder som satt i cellen på motsatta sidan, och vi kunde ropa och bli hörda av de andra i avdelningen. Vi hade dagens text varje dag, och om vi hade ett nummer av Vakttornet studerade vi det. Vi avslutade varje dag med att i tur och ordning frambära bön. Vi hade till och med vårt eget kretssammankomstprogram.

Då vi inte visste om någon äldste skulle få lov att komma in och högtidlighålla Åminnelsen med oss, gjorde vi våra egna förberedelser. Vi gjorde vin genom att blötlägga några russin i vatten, och vi plattade ut och torkade lite av vår brödranson. Vid ett tillfälle fick vi lov att ta emot en liten flaska vin och lite osyrat bröd från bröder utanför.

Förändrades förhållandena med tiden?

Förhållandena blev bättre med tiden. Lagen förändrades, och vår grupp släpptes. Från och med då blev religiösa vapenvägrare endast straffade en gång, och straffet var av fastställd längd, och man dömdes inte på nytt. Senare, när vår grupp på 22 bröder hade släppts, fick de återstående 88 bröder som satt fängslade samma förmåner som andra fångar. De kunde till exempel ta emot ett besök i månaden och kunde också skriva och ta emot brev.

Tyckte du att det var svårt att anpassa sig till livet utanför när du blev frisläppt?

Ja, det tog tid att anpassa sig till livet utanför. Det var till exempel rätt nervöst att vara tillsammans med mycket folk. Våra föräldrar och bröderna i församlingen var omtänksamma och hjälpte oss att undan för undan ta emot uppgifter i församlingen.

Även om detta var svåra tider så lärde vi oss mycket. Trosproven stärkte oss andligen och lärde oss uthärdande. Vi kom verkligen att uppskatta Bibeln, och vi lärde oss värdet av att läsa i den och meditera över den varje dag. Och vi lärde oss också att förtrösta på Jehova. Efter att ha gjort dessa uppoffringar för att förbli trogna mot Jehova, var vi fast beslutna att fortsätta att ge vårt bästa till honom och att om möjligt göra detta i heltidstjänsten.