I april 1958 förflyttades jag till arbetsläger 21, nära Dnepropetrovsk, över 70 mil hemifrån. Här avtjänade jag återstoden av mitt straff. Vi var tvungna att stiga upp klockan 6 varje morgon, och efter frukost kördes vi 5 mil med lastbil till vår arbetsplats utanför lägret. Vi arbetade åtta timmar om dagen på en byggplats och kördes sedan tillbaka till lägret.

Vi sov i baracker som var och en hyste omkring hundra interner. Maten var dålig och levnadsförhållandena spartanska, men det fanns i alla fall två andra Jehovas vittnen i barackerna där jag var. Vi tre ansträngde oss verkligen för att uppmuntra varandra. Detta är ytterligare ett sätt genom vilket Jehova styrker sina betryckta tjänare — genom medtroendes kamratskap. — 2 Korinthierna 7:6.

Allt som allt var det 12 Jehovas vittnen i lägret. En del av dessa hade släktingar utanför lägret som smugglade in sidor av Vakttornet genom att gömma dem i matpaket. Flertalet matpaket öppnades och kontrollerades av vakterna innan vi fick dem. Men för att de inte skulle hitta sidorna av Vakttornet, lindades dessa in i plast och gömdes i syltburkar, vilka vakterna inte iddes öppna. När vi väl hade fått artiklarna, skrev vi av dem för hand och fördelade dem bland oss.

Vi gjorde också vårt bästa för att predika om Guds kungarike, och Jehova välsignade våra ansträngningar. Jag lärde till exempel känna en fånge vid namn Sergej som hade arbetat som revisor vid ett statsägt företag i östra Ukraina. När ett bedrägeri på hans avdelning uppdagades, hölls han ansvarig för det och dömdes till tio års straffarbete. Flera olika vittnen i lägret studerade med honom och använde sig då av de exemplar av Vakttornet som fanns tillgängliga. Sergej reagerade positivt och sade till slut: ”När jag blir fri, vill jag bli döpt som ett Jehovas vittne!” Han menade vad han sade. Kort efter sin frigivning döptes han, och han tjänade sedan Jehova lojalt ända till sin död.

[Bild på sidan 22]

Mina medvittnen och jag som var i arbetsläger 21