”MÅ HARMAGEDDON KOMMA!”

Många bröder och systrar fick sitta länge i fängelse. Grigorij Gatilov satt 15 år i fängelse. Han berättar: ”Det sista fängelset jag satt i hade ett romantiskt namn – Den vita svanen. Det låg i en naturskön trakt i Kaukasus högst upp på ett av fem berg. Kurorten Pjatigorsk breder ut sig mellan dessa berg. I det här fängelset fick jag under ett helt år tillfälle att tala med olika människor om sanningen. Min cell var ett underbart ’distrikt’ att predika på, och jag behövde inte ens gå någonstans. Fångvaktarna förde in nya fångar i cellen och förde ut dem efter några dagar, men jag satt hela tiden kvar. Det var bara sällan som de förde mig till en annan cell. Jag försökte vittna utförligt om Jehovas rike för alla. Många hade frågor om Harmageddon. Några fångar var förvånade över att någon kunde sitta så länge i fängelse för sin tros skull. ’Varför avsäger du dig inte din tro och åker hem?’ frågade medfångar och ibland även fångvaktare. Jag blev glad varje gång någon av dem visade ett uppriktigt intresse för sanningen. En gång såg jag hur någon hade klottrat på väggen i en cell: ’Må Harmageddon komma!’ Det fanns inte så mycket att glädja sig åt i fängelset, men jag var glad över att kunna tala om sanningen.”

”FINNS DET NÅGRA JONADAB-VÄNNER HÄR?”

Många kristna systrar som var nitiska i Jehovas tjänst fick också sitta i läger. (Ps. 68:11) Zinaida Kozyreva berättar hur systrarna visade kärlek mot varandra och mot fångar som inte var vittnen: ”År 1959, mindre än ett år efter mitt dop, fördes Vera Michajlova, Ljudmila Jevstafjeva och jag till ett läger i Kemerovo i Sibirien. I lägret fanns det 550 fångar. Det stod många kvinnor vid ingången till lägret när vi kom.

’Finns det några Jonadab-vänner här?’ frågade de.

Vi insåg att detta var våra kära systrar. De gav oss genast mat och började ställa frågor till oss. De utstrålade värme och innerlig kärlek, något som jag aldrig hade upplevt i min egen familj. Eftersom vi var nya i lägret gav dessa systrar oss stöd och hjälp. (Matt. 28:20) Det stod snart klart för oss att det andliga undervisningsprogrammet här var väl organiserat.

Vi blev verkligen som en familj. Vi hade särskilt trevligt under sommaren när vi skördade hö. Lägerledningen var inte rädd för att vi skulle rymma eller bryta mot lägrets regler. En enda soldat höll vakt över 20 eller 25 systrar, fastän det egentligen var vi som vaktade honom. Närhelst det kom någon väckte vi honom, så att han inte skulle bli straffad för att han sov när han var i tjänst. Medan han sov samtalade vi om andliga frågor under våra raster. Det hela fungerade bra både för honom och för oss.

I slutet av 1959 skickades några systrar och jag till ett rymningssäkert läger. Vi sattes i en kall cell med ett fönster som saknade ruta. På natten fick vi sova på en träbrits, och på dagen arbetade vi. Ledningen gav oss i uppgift att sortera grönsaker och iakttog hur vi uppförde oss. Så snart de blivit övertygade om att vi inte stal som de andra fångarna gav de oss lite hö att sova på och satte in en fönsterruta. I det här lägret satt vi i ett år, sedan blev alla vi systrar skickade till en öppen anstalt i Irkutsk.

I det lägret fanns det omkring 120 systrar. Här satt vi i ett år och tre månader. Den första vintern var ohyggligt kall, och det var mycket snö. Vi utförde hårt fysiskt arbete i ett skogshuggarläger. Förmännen visiterade oss ofta och letade efter litteratur. Det verkade som om detta var det enda sättet för dem att få tiden att gå. Vi hade redan lärt oss konsten att gömma vår litteratur, och ibland gömde vi den alltför väl. En gång gömde Vera och jag papperslappar med dagens text så bra att vi inte kunde hitta dem i våra egna arbetsjackor. Men en förman hittade dem, och Vera och jag sattes i isoleringscell i fem dagar. Det var kallare än 40 minusgrader ute, och det var frost på väggarna i cellen, som saknade uppvärmning.

I cellen fanns det små betonghyllor som bara var stora nog för att sitta på. När vi frös mycket satte vi fötterna mot väggen, och med ryggarna mot varandra somnade vi i den ställningen. När vi plötsligt vaknade brukade vi hoppa upp av fruktan för att frysa ihjäl i sömnen. Vi fick ett glas hett vatten och 300 gram mörkt bröd om dagen. Trots detta var vi glada eftersom Jehova gav oss kraft som var ’över det normala’. (2 Kor. 4:7) Systrarna var särskilt snälla mot oss när vi fick lov att komma tillbaka till baracken. De hade lagat varm mat åt oss och värmt vatten så att vi kunde tvätta oss.”

”KUNDE KOMMA ÖVERENS MED ANDRA”

Zinaida fortsätter: ”Det var inte lätt att predika i det här lägret, eftersom det var få fångar och alla kände vittnena. I den här situationen var principen i 1 Petrus 3:1 tillämplig. Vi kallade det att predika utan ord. Vi höll vår barack ren och snygg och var vänliga och trevliga mot varandra. (Joh. 13:34, 35) Dessutom hade vi goda relationer till dem som inte var vittnen. Vi försökte uppföra oss så som Guds ord lär, och vi var uppmärksamma på andras behov. Ibland kunde vi hjälpa dem som inte var vittnen på olika sätt. En syster hjälpte till exempel gärna andra fångar som behövde göra någon matematisk uträkning. Många insåg att Jehovas vittnen var annorlunda än människor som hade andra trosuppfattningar.

År 1962 överfördes vi från lägret i Irkutsk till ett läger i Mordvinien. Här försökte vi också vara snygga och prydliga och ha en god personlig hygien. Våra sängar var alltid rena och snyggt bäddade. Omkring 50 fångar bodde i vår barack, och de flesta var våra systrar. Det var endast systrarna som städade baracken, eftersom de andra fångarna inte tyckte om att utföra sådant arbete. Golven i baracken skurades alltid med sand, och lägerledningen gav oss det vi behövde för detta. De nunnor som bodde tillsammans med oss i baracken vägrade att städa, och de intellektuella ville inte heller göra det, så det hängde i huvudsak på oss om det skulle vara rent. När någon syster blev frigiven skrev man i rapporten om hennes karaktär att hon var ’anpassbar och kunde komma överens med andra’.”

HÖGA BLOMMOR GAV OSS ETT BRA SKYDD

”En gång”, säger Zinaida, ”skrev flera systrar hem och bad om frön till växter med stora blommor. Vi sade till lägerledningen att vi skulle vilja så lite vackra blommor och bad därför att få in lite bördig svart jord i lägret. Till vår förvåning gick de villigt med på det. Vi gjorde blomsterrabatter längs baracken och långa stigar kantade med blommor. Snart var lägret fullt av rosor, borstnejlikor och andra vackra och, viktigast av allt, höga blommor. Vackra dahlior och höga krysantemum i olika färger blommade i den mittersta rabatten. Där promenerade vi, studerade Bibeln bakom blommorna och gömde litteratur i de frodiga rosenbuskarna.

Vi höll möten medan vi promenerade. Vi delade upp oss i grupper på fem. Var och en av oss lärde sig i förväg ett stycke utantill ur en biblisk publikation. Efter en inledande bön läste vi sedan i tur och ordning upp våra stycken och resonerade om dem. Efter en avslutande bön fortsatte vi vår promenad. Våra exemplar av Vakttornet var mycket små [i likhet med exemplaret på bilden på sidan 161]. Vi studerade något varje dag, i synnerhet dagens text, och redogjorde för olika delar av våra möten, som vi höll tre gånger i veckan. Dessutom försökte vi lära oss hela kapitel ur Bibeln utantill och läste upp dem för varandra för att styrka oss. Därför blev vi inte alltför upprörda om ledningen råkade hitta vår litteratur och konfiskerade den.

Trots att lägerledningen genom de andra fångarna försökte få reda på hur vår verksamhet var organiserad i lägret, var många av fångarna välvilligt inställda till oss. Olga Ivinskaja, vän till den berömde poeten och författaren Boris Pasternak som fick nobelpriset i litteratur, bodde i samma barack som vi. Hon var författare, och eftersom hon var välvilligt inställd till oss vittnen fascinerades hon över att se hur väl vi var organiserade. Jehova gav oss vishet, i synnerhet så att vi kunde få tag på andlig mat.” (Jak. 3:17)

”NU FÅR DET VARA NOG”

”Litteraturen kom till oss på olika sätt”, fortsätter Zinaida. ”Det var ofta uppenbart att Jehova själv övervakade det hela, precis som han hade lovat: ’Jag skall under inga omständigheter släppa dig, inte heller under några omständigheter överge dig.’ (Hebr. 13:5) Ibland förblindade han helt enkelt ögonen på vakterna. En gång på vintern när vår arbetsstyrka kom in genom portarna i lägret visiterade vakterna oss som vanligt genom att låta oss klä av oss alla våra kläder. Jag kom in sist och hade aktuell litteratur under två par byxor.

På grund av att det var så kallt bar jag kläder i lika många lager som en lök! Först sökte den kvinnliga vakten igenom min vinterkappa, sedan en kviltad jacka som jag hade under. Jag beslöt att dra ut på processen i förhoppningen att hon skulle tröttna. Jag tog sakta av mig en tröja och sedan en till. Medan hon noggrant genomsökte dem tog jag sakta av mig flera halsdukar, därefter en väst och sedan en skjorta och så en till. Då det återstod två par byxor och filtstövlarna tog jag sakta av mig den ena stöveln och så den andra, och sedan började jag lika sakta ta av mig det översta paret byxor. Då tänkte jag: Vad skall jag göra nu? Om hon säger att jag skall ta av mig det sista paret måste jag rusa i väg och kasta litteraturen till systrarna. Så snart jag tagit av mig det första paret byxor skrek den kvinnliga vakten irriterat: ’Nu får det vara nog! Försvinn ut härifrån!’ Jag klädde på mig kvickt och sprang in i lägret.

Varifrån fick vi då litteraturen? Bröderna lade den på ett ställe som vi hade kommit överens om tidigare, och vi brukade turas om att hämta den och föra in den i lägret. När litteraturen väl var inne i lägret gömde vi den på ett säkert ställe, som vi bytte emellanåt. Vi skrev också hela tiden av litteratur för hand och gömde kopiorna. Vi arbetade under filtar i det ljus som kom in genom fönstret från en gatlykta. Vi släppte in ljuset genom en liten öppning i filten. Vi höll på oavbrutet för att inte slösa bort en enda minut. Till och med när vi gick till matsalen hade vi alla med oss en papperslapp med ett bibelställe.”

Jag var det enda vittnet som var kvar i lägret

KONSTANTIN SKRIPTJUK

FÖDD 1922

DÖPT 1956

BAKGRUND Han lärde känna sanningen 1953 i ett arbetsläger och blev döpt där 1956. Som ett Jehovas vittne satt han 25 år i fängelse utan avbrott. Han dog 2003.

I BÖRJAN av 1953 träffade jag en broder som hette Vasilij i en fängelsecell. Han sade att han hade hamnat där på grund av sin tro på Gud. Jag kunde inte förstå hur någon kunde hamna i fängelse för sin tros skull. Detta störde mig så mycket att jag inte kunde sova. Följande dag förklarade han det hela för mig. Jag blev så småningom övertygad om att Bibeln är en bok från Gud.

Jag blev döpt 1956. Vid slutet av det året gjorde förmännen en genomsökning och fann att vi hade en stor mängd biblisk litteratur. Utredningen pågick i närmare ett år, och 1958 dömdes jag till 23 år för religiös verksamhet. Då hade jag redan suttit fem och ett halvt år i läger. Jag var berövad min frihet i 28 år och sex månader utan uppehåll.

I april 1962 förklarade domstolen att jag var ”en särskilt farlig förbrytare”, och jag överfördes till ett rymningssäkert fängelse, där jag satt i elva år. Den här sortens läger var ”speciellt” på många sätt. Den dagliga matransonen var till exempel inte värd mer än elva kopek, mindre än den summa som behövdes för att köpa en limpa bröd på den tiden. Jag var 192 centimeter lång och vägde endast 59 kilo. Min hud blev rynkig och flagnade.

Eftersom jag var en skicklig byggnadsarbetare, skickades jag ofta för att utföra reparationsarbeten i tjänstemännens bostäder. Ingen var rädd för mig, och de boende brydde sig inte om att gömma undan sina ägodelar. När hustrun till en tjänsteman fick reda på att jag skulle arbeta i bostaden, behövde hennes sexårige son inte gå till lekskolan. Det var en märklig scen: en ”särskilt farlig förbrytare” var ensam hela dagen med ett sexårigt barn! Det var uppenbart att ingen trodde att jag var en brottsling, och än mindre en ”särskilt farlig” sådan.

Undan för undan blev alla bröder i vårt läger befriade. År 1974 var jag det enda vittnet som var kvar i lägret. Jag var kvar där i ytterligare sju år tills jag blev frigiven i augusti 1981. Jehova fortsatte att uppehålla mig andligen. Hur då? Under dessa sju år fick jag Vakttornet i brevform. En broder skickade mig regelbundet prydligt handskrivna brev som innehöll artiklar från nya nummer. Varje gång jag fick dessa brev av censorn i lägret var de redan öppnade. Vi visste båda exakt vad brevet innehöll. Jag vet än i dag inte vad som fick honom att ta en sådan risk, men jag är glad över att han arbetade där under alla dessa sju år. Jag är framför allt tacksam mot Jehova. Under alla dessa år lärde jag mig att förtrösta på Jehova, och han gav mig styrka. (1 Petr. 5:7)