”NI HAR ’HELIGT VATTEN’”

Vittnena sändes till arbetsläger för sin predikoverksamhet. Nikolaj Kalibaba, som satt många år i sådana läger, berättar: ”Fyra av oss sändes till ett arbetsläger i byn Vichorevka i Irkutsk oblast, där det fanns omkring 70 bröder. Det fanns inte något dricksvatten i lägret. Den enda vattenledningen var förbunden med avloppssystemet, och därför var det farligt att dricka vattnet. Maten var inte heller ätlig, men Jehova hjälpte oss. I det här lägret var det bara vittnena som ville arbeta. Vi var duktiga på att arbeta. Så snart ledningen insåg detta skickade de oss att arbeta i andra lägerområden. Vi kunde ta med oss dricksvatten i hinkar tillbaka. Många fångar kom till oss och sade: ’Vi har hört att ni har ”heligt vatten”. Ge oss åtminstone ett halvt glas.’ Vi delade naturligtvis med oss av vårt vatten.

Bland fångarna fanns det godhjärtade människor. Några av dem var tidigare tjuvar och andra brottslingar. De lärde känna sanningen och blev Jehovas vittnen. Andra verkade vara emot sanningen och motstod oss öppet. Men vid ett tillfälle när en talare kom till vårt läger för att hålla en föreläsning mot Jehovas vittnen trädde dessa personer upp till vårt försvar och sade att föreläsningen innehöll förtal av vittnena.”

”VI KOMMER TILL ER I GRUPPER”

Bröderna bad Jehova om vishet och tänkte hela tiden på hur de skulle kunna utnyttja situationen till att främja Rikets intressen. Nikolaj fortsätter: ”Vi fick höra att vi snart skulle förflyttas till ett annat läger, ett läger som låg i Mordvinien, inte långt från Moskva. Innan vi for hände något intressant. Till vår förvåning kom några officerare och förmän som hade vaktat Jehovas vittnen i flera år och sade: ’Vi vill att ni skall sjunga era sånger för oss och berätta mer om vad ni tror. Vi kommer till er i grupper på mellan 10 och 20 personer, och kanske fler.’

Eftersom de var rädda för vad som skulle kunna hända med oss och med dem, sade de att de skulle ställa ut soldater som höll vakt över den plats där vi skulle träffas. Vi sade att eftersom vi hade större erfarenhet av detta, så skulle vi också ställa ut våra egna vakter. Deras vakter arbetade precis som våra – soldater stod med jämna mellanrum mellan vakthuset och vår mötesplats. Föreställ dig detta! En grupp vittnen sjöng sånger för en grupp officerare och förmän, och sedan höll en broder ett kort tal över ett bibliskt ämne. Det var precis som om vi var i en av Jehovas vittnens Rikets salar. På det sättet hade vi flera möten med grupper av intresserade personer. Vi såg hur Jehova tog vård inte bara om oss, utan också om dessa uppriktiga människor.

Vi förde med oss många tidskrifter från det här lägret till lägret i Mordvinien. Där satt många vittnen. Bröderna gav mig en resväska med dubbla sidor, där man kunde ha litteratur. Allt var gjort på ett sådant sätt att resväskan vid en visitation inte skulle dra till sig onödig uppmärksamhet från förmännen. Vi visiterades mycket noggrant vid lägret i Mordvinien. En förman tog min resväska och utropade: ’Vad tung den är! Det måste finnas en skatt i den!’ Helt oväntat ställde han min resväska och andra saker åt sidan och började söka igenom de andras tillhörigheter. Efter genomsökningen sade en annan förman: ’Ta dina saker och gå!’ Min resväska undersöktes inte, och jag förde därför in ett förråd av aktuell andlig mat i baracken, något som det rådde stort behov av.

Dessutom hade jag mer än en gång handskrivna traktater i mina kängor. Eftersom jag har stora fötter fanns det alltid gott om plats för många papper i mina kängor. Jag packade dem under innersulan och smorde in kängorna med rikligt med fett. Det här fettet var väldigt halt och luktade förskräckligt, och därför höll sig förmännen långt borta från mina kängor.”

”FÖRMÄNNEN HÖLL ETT ÖGA PÅ OSS, OCH JAG HÖLL ETT ÖGA PÅ DEM”

Nikolaj fortsätter: ”I lägret i Mordvinien satte bröderna mig att ha tillsyn över dupliceringen av biblisk litteratur. En av mina uppgifter var att iaktta förmännen så att de som skrev av litteraturen för hand skulle få tid att gömma allt. Förmännen höll ett öga på oss, och jag höll ett öga på dem. Vissa förmän, som var beslutna att ta oss på bar gärning, brukade komma in i baracken plötsligt och ofta. Det var dem som det var allra svårast att hålla koll på. Andra förmän kom in i baracken bara en gång om dagen. De var mer toleranta och skapade inte några problem för oss.

Under den här tiden skrev vi av från originalen, som vi gömt på säkra platser. Flera original förvarades i kaminen, till och med i kaminen på lägerföreståndarens kontor. De bröder som städade hos honom hade tillverkat ett speciellt utrymme i kaminen, och där förvarade vi värdefulla original av många nummer av Vakttornet. Hur noga förmännen än visiterade oss var originalen alltid i tryggt förvar på föreståndarens kontor.”

Bröderna blev skickliga på att gömma litteratur. Ett favoritställe var fönsterbrädan. Bröderna lärde sig till och med att gömma litteratur i tandkrämstuber. Endast två eller tre bröder visste var originalen förvarades. När det uppstod ett behov tog en av dem fram originalet och skrev av det för hand och lade sedan tillbaka det på dess plats. Därigenom var originalen alltid i tryggt förvar. De flesta bröder betraktade det som ett privilegium att få arbeta med att göra avskrifter, och det trots risken att hamna i isoleringscell i 15 dagar. Viktor Gutshmidt berättar: ”Av tio år i läger satt jag omkring tre år i isoleringscell.”

VAKTTORNET I SPINDELVÄVSSKRIFT

Bröderna fick intrycket att lägerledningen hade utvecklat ett speciellt system för att söka reda på och konfiskera biblisk litteratur från vittnena. Vissa officerare var särskilt nitiska i fråga om detta. Ivan Klimko berättar: ”En gång i läger nr 19 i Mordvinien förde soldater med hundar bort bröderna från lägerområdet och gjorde en noggrann genomsökning. Alla vittnen fick ta av sig kläderna, till och med de trasor som de hade på fötterna. Men bröderna hade klistrat fast några handskrivna sidor på fotsulorna, och dessa undgick att bli upptäckta. De hade också gjort mycket små broschyrer som de kunde ha mellan fingrarna. När vakterna beordrade alla att räcka upp händerna satt broschyrerna fast mellan fingrarna, och återigen räddades några av dem.”

Det fanns andra sätt att skydda den andliga maten. Aleksej Nepotjatov säger: ”Några bröder kunde skriva det som man kallade för spindelvävsskrift. En blyertspenna vässades så att den blev mycket vass, och på varje rad i en anteckningsbok med rutat papper skrev man tre eller fyra rader. En tändsticksask kunde innehålla fem eller sex exemplar av Vakttornet skrivet med den här fina skriften. Man måste ha mycket god syn för att kunna skriva så smått, och man måste också kunna klara av den ansträngning som detta innebar. När allt ljus hade släckts och alla andra hade somnat brukade dessa bröder skriva under en filt. Det enda tillgängliga ljuset kom från en dålig glödlampa vid ingången till baracken. Om man skulle hålla på med detta i några månader förstörde man sin syn. Ibland såg en vakt att någon skrev, och om han var vänligt inställd till oss kunde han säga: ’Du bara skriver och skriver. Skall du aldrig sova?’”

Broder Klimko berättar: ”Vid ett tillfälle förlorade vi mycket litteratur och till och med Bibeln. Allt detta hade gömts i en broders benprotes. Efter att ha tvingat brodern att ta av sig benprotesen slog vakterna sönder den. De fotograferade de kringspridda sidorna och publicerade bilderna i lägrets tidning. Men detta var till hjälp, eftersom det än en gång visade många att det Jehovas vittnen höll på med helt och hållet var av religiös natur. Efter den här upptäckten sade den skadeglade lägerföreståndaren till bröderna: ’Detta är ert Harmageddon!’ Men nästa dag rapporterade någon till honom att Jehovas vittnen åter träffades, sjöng sånger och läste som vanligt.”

ETT SAMTAL MED CHEFSÅKLAGAREN

Under slutet av 1961 kom chefsåklagaren i sovjetrepubliken Ryssland till lägret i Mordvinien för att inspektera det. När han gick igenom lägret kom han till den barack där vittnena bodde. Chefsåklagaren lät bröderna ställa några frågor. Viktor Gutshmidt berättar: ”Jag frågade: ’Tror du att Jehovas vittnens religion är farlig för det sovjetiska samhället?’

’Nej, det tror jag inte’, sade han. Men senare i samtalet råkade han säga: ’Enbart under 1959 tilldelades Irkutsk oblast en summa på fem miljoner rubel för att ta itu med vittnena.’

Med detta menade han att myndigheterna var väl införstådda med vilka vi var, eftersom de hade använt fem miljoner rubel av statliga medel för fångvården till att få klarhet i vilka Jehovas vittnen var. Detta var oerhört mycket pengar. På den tiden kunde man köpa en fin bil eller ett fint hus för fem tusen rubel. Myndigheterna i Moskva måste helt visst ha känt till att Jehovas vittnen inte var några farliga människor.

Chefsåklagaren fortsatte med att säga: ’Om vi skulle säga till det sovjetiska folket att de kan göra vad de vill med er vittnen, så skulle de utplåna er.’ Han menade att det sovjetiska samhället var negativt inställt till vittnena. Av dessa ord framgick det att miljontals människor hade påverkats av ateistisk och ideologisk propaganda.

Vi svarade då: ’Du kommer att få se hur det verkligen förhåller sig när vittnena håller sammankomster från Moskva till Vladivostok.’

’En halv miljon människor kanske kommer att ställa sig på er sida’, sade han, ’men de andra kommer fortfarande att vara på vår sida.’

Med detta slutade vårt samtal med chefsåklagaren. Han hade nästan rätt. Nu är över 700 000 människor med vid Jehovas vittnens möten i alla de länder som tidigare utgjorde Sovjetunionen. Vid dessa möten får människor lyssna till Bibelns rena sanningsord i stället för till propaganda.”

”NI HAR SKAPAT EN SEMESTERORT FÖR VITTNENA”

Viktor fortsätter: ”Lägerledningen visade chefsåklagaren alla de blommor och träd som vittnena hade sått och planterat samt de paket de hade mottagit och som de förvarade i baracken utan att någon stal dem. Han stirrade på allt med oförställd förundran. Men sedan fick vi höra att den här mannen hade befallt lägerledningen att ta bort alla blommor och träd. Han hade sagt till lägerföreståndaren: ’Ni har skapat en semesterort för vittnena i stället för ett arbetsläger.’ Han förbjöd också vittnena att ta emot paket och stängde den kiosk där vittnena kunde köpa extra mat.

Till brödernas glädje verkställde inte föreståndaren alla order. Systrarna fick till exempel fortfarande lov att odla blommor som tidigare. På hösten klippte de ner blommorna och gjorde stora buketter som de gav till de anställda vid lägret och deras barn. Det var särskilt trevligt att se hur barnen brukade möta sina föräldrar vid vakthuset, ta emot blommorna och springa till skolan med glada ansikten. De älskade vittnena.

En dag i början av 1964 kom en förman, vars bror arbetade för KGB, och berättade för oss att man höll på att organisera en stor statlig kampanj mot Jehovas vittnen. Men under senare delen av det året blev Nikita Chrusjtjov plötsligt avsatt som statsöverhuvud, och vågen av förföljelse lade sig.”

RIKETS SÅNGER VID ETT RYMNINGSSÄKERT LÄGER

På 1960-talet fick fångarna vid ett rymningssäkert läger i Mordvinien endast ta emot paket en gång om året, och då bara som en ”särskild belöning”. Man gjorde regelbundet genomsökningar. Om någon ertappades med en papperslapp med ett bibelställe fick han eller hon sitta i isoleringscell i tio dagar. Vid det här lägret fick fångarna dessutom mindre mat än vid andra läger. Arbetet var också hårdare vid sådana här läger. Vittnena fick gräva upp jättestora trädstubbar. Aleksej Nepotjatov säger: ”Vi stod ofta på randen till total fysisk utmattning. Men vi höll oss vakna och gav inte upp. Bröderna sökte hålla humöret uppe bland annat genom att sjunga Rikets sånger. Vi bildade en manskör med många stämmor, en kör som trots att den saknade kvinnliga röster sjöng oerhört vackert. Dessa sånger uppmuntrade inte bara vittnena utan också officerarna, som bad bröderna sjunga medan de arbetade. En gång när vi fällde träd kom en av förmännen fram till oss och sade: ’Sjung några sånger. Den här begäran kommer från divisionschefen själv!’

Den här divisionschefen hade hört bröderna sjunga Rikets sånger många gånger. Hans begäran kom verkligen i rättan tid, eftersom vi var på gränsen till fullständig utmattning. Vi började glatt lovprisa Jehova med våra röster. När vi sjöng i lägret brukade officerarnas fruar komma ut ur husen och ställa sig på trappan och lyssna länge. De tyckte i synnerhet om orden till sång nummer sex, ’Må jorden ge ära’, från en gammal sångbok. Sången innehöll många vackra ord och hade en underbar melodi.”

HAN KOM TILL ”EN ANNAN VÄRLD”

Även i de mest oväntade situationer blev det uppenbart hurdana Jehovas vittnen egentligen var. Viktor Gutshmidt berättar: ”Vid slutet av en arbetsvecka när vi satt på gården och vilade oss kom en leverans med dyrbar elektrisk utrustning in i lägret. Chauffören som kom med leveransen var inte vår andlige broder, utan en fånge från vårt läger, och den inköpschef som följde med honom kom från ett annat läger. Eftersom lagerlokalen var låst och den ansvarige var på semester, ombads vi vittnen att ta emot varorna och lasta av dem.

Vi lastade av varorna intill lagerlokalen, som inte låg långt från den barack där vi bodde. Inköpschefen var mycket nervös över att lämna ifrån sig den här leveransen utan att få ett mottagningsbevis undertecknat av den ansvarige för lagerlokalen. Men chauffören försäkrade honom: ’Var inte rädd. Ingen här kommer att röra någonting. Du har kommit till ”en annan värld”. Glöm det som händer utanför lägerområdet. Här kan man ta av sig sitt armbandsur och lägga det var som helst, och i morgon ligger det kvar på samma ställe.’ Inköpschefen vidhöll att eftersom varorna var värda en halv miljon rubel kunde han bara inte lämna dem här utan ett undertecknat mottagningsbevis.

Snart kom män från lägerledningen och krävde att lastbilen skulle lämna lägret. En av dem sade till inköpschefen att lämna mottagningsbeviset och hämta det följande dag. Motvilligt gav han sig i väg. Följande morgon kom han tillbaka och bad att få komma in i lägret för att få mottagningsbeviset undertecknat, men vakten lämnade över det till honom redan undertecknat och klart.

Senare berättade vakten för oss att inköpschefen inte kunnat förmå sig att lämna lägret. I en halvtimme stod han och stirrade på grinden och på dokumenten, vände om för att ge sig i väg och vände sedan om igen och stirrade ytterligare. Det var antagligen första gången i sitt liv som han hade varit med om något liknande. Dyrbara varor hade levererats, och ett mottagningsbevis hade undertecknats utan honom, och allt hade skett ärligt. Och det allra intressantaste var att detta hade hänt vid ett rymningssäkert läger, där fångar som betecknades som ’särskilt farliga förbrytare’ avtjänade sina straff. Ja, hur man än riktade sin propaganda mot vittnena insåg alla tydligt hurdana Jehovas vittnen egentligen var när liknande händelser inträffade.”

”NU PREDIKAR DE IGEN”

År 1960, några dagar efter det att bröderna blivit samlade i läger nr 1 i Mordvinien, utvaldes över hundra av dessa bröder till att förflyttas till läger nr 10, ett speciellt fängelse i den närliggande byn Udarnyj. Detta var ett ”experimentfängelse” för att omskola vittnen. Internerna där bar randiga uniformer, precis som fångarna i nazistiska koncentrationsläger. Förutom andra slags arbeten måste vittnena gräva upp jättestora stubbar i skogen. De skulle dagligen gräva upp 11 eller 12 stubbar per person. Men även om en hel brigad av bröder arbetade tillsammans en hel dag förmådde de inte alltid att ens gräva upp en enda stubbe av en jättestor ek. De sjöng ofta Rikets sånger för att uppmuntra varandra. Ibland skrek lägerchefen när han hörde att vittnena sjöng: ”För att få slut på ert sjungande kommer ni inte att få någon middag i dag. Jag skall lära er att arbeta!” En broder i det här lägret berättar: ”Men Jehova uppehöll oss. Trots de svåra förhållandena höll vi oss andligt vakna. Vi höll alltid humöret uppe genom att tänka på att vi hade ställt oss på Jehovas sida i stridsfrågan om den universella suveräniteten.” (Ords. 27:11)

Vissa officerare hade till uppgift att omskola fångarna. För varje cell ansvarade en officer av minst en kaptens rang. Målet för dessa officerare var att få vittnena att avsäga sig sin tro. Om någon gav efter för detta, dvs. förnekade sin tro, så skulle han bli frigiven. Varje månad skrev dessa officerare en karaktärsrapport över varje vittne. Den undertecknades av flera anställda vid fängelset. Men för varje vittne måste de alltid skriva: ”Går inte att omskola, står fast i sin övertygelse.” Ivan Klimko sade: ”Jag satt sex år av tio i detta fängelse, och tillsammans med andra bröder klassificerades jag som ’en särskilt farlig återfallsförbrytare’. Som officerarna talade om för oss hade myndigheterna avsiktligt skapat ovanligt svåra förhållanden för oss vittnen för att kunna iaktta hur vi uppförde oss.”

Iov Andronik, som satt fem år i det här fängelset, frågade en gång lägerchefen: ”Hur länge skall vi stanna i det här fängelset?” Lägerchefen pekade mot skogen och svarade: ”Tills ni alla bärs dit ut.” Iov berättar: ”Vi hölls isolerade från andra fångar för att vi inte skulle kunna predika. De bevakade oss noga. Om så bara en enda av oss behövde gå till ett annat område i lägret åtföljdes han alltid av en förman. Flera år senare, när vi hade överförts till en öppen anstalt, sade några fångar som inte var vittnen till lägerledningen: ’Jehovas vittnen vann. Ni höll dem isolerade, men nu predikar de igen.’”

EN OFFICER KÄNNER IGEN SIN BIBEL

Det var oerhört svårt att få in litteratur i läger nr 10, för att inte tala om en bibel. Bröderna tyckte att det verkade nästan omöjligt att få in Guds ord i fängelset. En broder som satt några år i det här fängelset säger: ”För Jehova är ingenting omöjligt. Han hörde våra böner. Vi bad om att få åtminstone en bibel för hundra vittnen i det här fängelset, och vi fick två!” (Matt. 19:26) Hur gick det till?

En överste rekryterades för att omskola vittnena i fängelset. Men hur skulle någon som inte hade någon som helst kunskap i Bibeln kunna ”omskola” vittnen? Han lyckades på något sätt få tag på en trasig bibel, och innan han for på semester bad han en äldre fånge som var baptist att göra en ny inbindning av den. Men först hade han talat om för förmännen att de inte fick konfiskera den. Baptisten skröt för vittnena att han hade fått en bibel, och han gick med på att låta dem få låna den för att se närmare på den. När bröderna fick tag i den här värdefulla skatten, delade de snabbt upp den i signaturer och spred sidorna till alla vittnen för att skriva av dem. Under de följande dagarna förvandlades alla vittnenas celler till ett slags verkstäder där man skrev av för hand. Man skrev av varje sida två gånger. En av bröderna berättar: ”När alla sidor hade satts ihop hade vi tre biblar! Översten fick sitt nyinbundna exemplar, och vi fick två exemplar. Ett exemplar använde vi för läsning, och det andra lade vi i ’kassaskåpet’, dvs. några rör med högspänningsledningar. Vi gjorde speciella utrymmen i dessa rör. Eftersom förmännen var rädda för att ens komma i närheten av dessa, var det aldrig någon som letade där. Högspänningen var en pålitlig väktare för vårt bibliotek.”

Men under en genomsökning fick översten syn på en sida av den bibel som hade skrivits av för hand. När han insåg vad som hade hänt blev han djupt besviken och utropade: ”Det här är en del av den bibel som jag själv har fört in i lägret!”

ÅMINNELSEFIRANDET

Bröderna försökte varje år fira Åminnelsen i lägren. Under alla de år som bröderna satt i ett läger i Mordvinien var det ingen av dem som missade denna händelse. Lägerledningen försökte naturligtvis hindra bröderna från detta. De kände till vilket datum Åminnelsen skulle firas, och den dagen rådde det högsta beredskap för vakterna i lägret. Men mot kvällen blev de flesta vakter trötta på att noga bevaka bröderna, eftersom ingen visste var eller exakt när Åminnelsen skulle firas.

Bröderna försökte alltid få tag på vin och osyrat bröd. Vid ett tillfälle upptäckte en vaktstyrka brödet och vinet i en låda och beslagtog detta samma dag som Åminnelsen skulle firas. Senare blev den vaktstyrkan ersatt av en annan vaktstyrka, och en broder som städade vaktbefälhavarens kontor kunde ta tillbaka brödet och vinet och överlämna detta till bröderna utan att bli upptäckt. Den kvällen firade bröderna Åminnelsen med brödet och vinet under det tredje vaktpasset. Det var särskilt angeläget att man hade brödet och vinet, eftersom en av bröderna tog del av detta.

ÅMINNELSEFIRANDET I ETT LÄGER FÖR KVINNOR

Andra läger hade liknande problem. Valentina Garnovskaja kommer ihåg hur oerhört svårt det var att fira Åminnelsen i ett läger för kvinnor i Kemerovo. Hon säger: ”I det här lägret fanns det ungefär 180 systrar. Vi hade inte tillåtelse att församlas. Under tio år kunde vi endast fira Åminnelsen två gånger. En gång beslöt vi oss för att fira Åminnelsen i ett kontor där jag hade ansvaret för städningen. Under flera timmar före Åminnelsen församlades systrarna där i all stillhet. Omkring 80 systrar kunde komma. Vi ställde fram osyrat bröd och torrt rött vin på skrivbordet.

Vi beslöt att börja mötet utan sång, och en syster bad en inledande bön, och allt började värdigt och med glädje. Men sedan fick vi helt oväntat höra oväsen och rop och skrik och insåg att förmännen letade efter oss. Plötsligt fick vi se vaktbefälhavarens ansikte genom fönstret, och det trots att fönstret var högt ovanför markytan. Samtidigt var det någon som bankade högt på dörren och krävde att vi skulle öppna den. Förmännen rusade in och grep tag i den syster som höll talet och ledde bort henne till en isoleringscell. En annan syster tog modigt hennes plats för att fortsätta talet, men de grep henne också. När en tredje syster försökte fortsätta att hålla talet, föste de in oss allihop i ett annat rum och hotade oss med isoleringscell. Där avslutade vi firandet av Åminnelsen med sång och bön.

När vi kom tillbaka till baracken hälsade de andra fångarna oss med orden: ’När ni alla plötsligt försvann tänkte vi att Harmageddon hade kommit och att Gud hade tagit upp er till himlen och lämnat kvar oss här för att tillintetgöras!’ Dessa fångar hade varit tillsammans med oss i några år utan att ta emot sanningen. Men efter detta började några av dem lyssna.”

VI STÄLLDE OSS TÄTT TILLSAMMANS

I ett läger i Vorkuta fanns det många vittnen från Ukraina, Moldavien, Baltikum och andra republiker i Sovjetunionen. Ivan Klimko berättar: ”Det var på vintern 1948. Vi hade inte någon biblisk litteratur, men på små papperslappar skrev vi ner det vi kunde komma ihåg från äldre tidskrifter och gömde dessa för förmännen. Men de visste att vi hade sådana papperslappar. Långa tröttsamma visiteringar väntade oss. Under kalla vinterdagar föste de ut oss och ställde upp oss i rader på fem. Man räknade oss gång på gång. Det verkar som om de väntade sig att vi skulle lämna över dessa papper för att slippa stå där i den isande kylan. När vi räknades gång på gång ställde vi oss tätt tillsammans och resonerade om ett bibliskt ämne. Våra sinnen var alltid upptagna med andliga ting. Jehova hjälpte oss att bevara vår ostrafflighet mot honom. En tid senare kunde bröderna till och med få in en bibel i lägret. Vi delade upp den i flera delar för att inte hela Bibeln skulle konfiskeras vid en genomsökning.

Bland vakterna fanns det de som insåg att Jehovas vittnen inte hörde hemma i ett fångläger. Dessa omtänksamma människor hjälpte oss på alla sätt de kunde. Några ’blundade’ helt enkelt när någon av oss fick ett paket. Varje paket innehöll vanligtvis en eller två gömda sidor av Vakttornet. Dessa sidor, som inte vägde mer än några gram, var mycket värdefullare än kilovis med mat. I fysiskt avseende hade vi Jehovas vittnen inte mycket, men andligt sett var vi mycket rika.” (Jes. 65:13, 14)

”HAN KOMMER ATT DELA UPP DEN I 50 BITAR!”

Bröderna ledde bibelstudier varje vecka med dem som visade intresse för sanningen. Eftersom flera fångar, också de som inte var intresserade av Bibeln, visste att det hölls bibelstudier i baracken efter klockan sju på kvällen, försökte de vara särskilt tysta. Iov Andronik berättar: ”Det var uppenbart att Jehova sörjde för oss och främjade sitt verk. Vi försökte också visa kristen kärlek mot varandra genom att tillämpa Bibelns principer. Vi delade till exempel med oss av den mat som hade sänts till oss, något som var mycket ovanligt i lägren.

I ett läger var Mykola Pjatocha ansvarig för utdelningen av mat till bröderna. En KGB-officer sade en gång: ’Ge Mykola en bit godis, och han kommer att dela upp den i 50 bitar!’ Sådana var vi bröder. Vi delade allt som kom in i lägret, antingen det var fysisk eller andlig mat. Det hjälpte oss och var ett fint vittnesbörd för människor med ärliga hjärtan.” (Matt. 28:19, 20; Joh. 13:34, 35)

BONUS FÖR ETT GOTT UPPFÖRANDE

I ett läger fick de som arbetade direkt med Jehovas vittnen en bonus på upp till 30 procent av sin lön. Varför det? Viktor Gutshmidt förklarar: ”En tidigare kassör i lägret berättade om detta för mig. Hon sade att i läger där många av våra bröder satt blev de anställda tillsagda att inte förlora humöret eller svära och att alltid vara taktfulla och artiga. För detta goda uppförande kunde de få extra lön. Detta gjordes avsiktligt för att visa alla att Jehovas vittnen inte var de enda som levde exemplariskt och att ingenting skilde dem från andra. De anställda fick således betalt för sitt goda uppförande. Det var många som arbetade i lägret, sjukvårdspersonal, hantverkare, bokförare och förmän, sammanlagt omkring hundra personer. Ingen ville gå miste om möjligheten att tjäna lite extra pengar.

En dag fick en broder som arbetade utanför lägret höra en tillsyningsman svära och gorma. När brodern nästa dag mötte honom i lägret sade han: ’Någon i vakthuset måste ha retat upp dig ordentligt. Du svor så högt!’ Mannen sade: ’Nej, det var bara det att jag höll på att explodera. Därför gick jag utanför lägret för att avreagera mig.’ Ja, det var faktiskt en börda för människor att uppföra sig på samma sätt som Jehovas vittnen gjorde.”

ATT PREDIKA BAKOM GLAS

Bröderna tog vara på tillfällen att vittna för andra, och ibland blev deras ansträngningar rikt välsignade. Nikolaj Gutsuljak berättar: ”Vi skaffade ofta matvaror från kiosken i lägret. Varje gång det var min tur att skaffa mat försökte jag säga några ord om ett bibliskt ämne. Den kvinna som expedierade oss lyssnade alltid uppmärksamt och bad mig en gång att läsa något för henne. Tre dagar senare kallade en officer mig till grinden. Han sade till mig och ett annat vittne att vi skulle sätta in en fönsterruta hemma hos lägerchefen.

Åtföljda av tre soldater gick brodern och jag in till staden. När vi kom fram till huset öppnades dörren av den kvinna som arbetade i kiosken. Hon var lägerchefens hustru! En av soldaterna stod inne i huset, och två stod ute på gatan intill fönstret. Kvinnan bjöd oss på lite te och bad oss att berätta mer om Bibeln. Den dagen satte vi in en ruta i hennes fönster och vittnade utförligt för henne. När vårt samtal var slut sade hon: ’Var inte rädda för mig. Mina föräldrar var precis som ni gudfruktiga människor.’ Hon läste vår litteratur i hemlighet utan att hennes man, som avskydde vittnena, visste om det.”

Efter kriget återvände jag till Ryssland

ALEKSEJ NEPOTJATOV

FÖDD 1921

DÖPT 1956

BAKGRUND Han lärde känna sanningen i koncentrationslägret Buchenwald år 1943 och satt fängslad 19 år i Ryssland. Han tjänade som reguljär pionjär i över 30 år, och under större delen av den tiden var verket förbjudet.

VID 20 års ålder skickades Aleksej till koncentrationslägret Auschwitz i Nazityskland. Senare överfördes han till Buchenwald, där han lärde känna sanningen. Strax innan han blev frigiven sade två smorda vittnen till honom: ”Aleksej, det skulle vara bra om du efter kriget återvände till Ryssland. Det är ett oerhört stort land där behovet av skördearbetare är särskilt stort. Förhållandena där är svåra, så var beredd på att möta prövningar av alla slag. Vi skall be för dig och för dem som lyssnar.”

Britterna befriade Aleksej 1945. Han återvände till Ryssland, där han omedelbart dömdes till tio års fängelse för att han vägrade rösta. Han skriver: ”Först var jag det enda vittnet i fängelset. Jag bad Jehova om vägledning att finna fåren, och snart var vi 13 stycken! Under hela den här tiden hade vi ingen biblisk litteratur. Vi brukade skriva av bibelställen ur böcker som vi lånade i fängelsets bibliotek.”

Aleksej avtjänade sitt tioåriga fängelsestraff. När han blev frigiven flyttade han till en trakt där han visste att många människor trodde på Jesus. Han säger: ”Människorna hungrade andligen. De kom till mig dag och natt och hade sina barn med sig. De kontrollerade alltid att det de fick höra stämde med Bibeln.”

Under de följande åren hjälpte Aleksej över 70 personer fram till dopet. En av dessa var Marija, som blev hans hustru. Han berättar: ”Jag jagades av KGB. Jag greps och dömdes till 25 års fångenskap. Sedan grep de Marija. Före rättegången fick hon sitta sju månader i isoleringscell. Utredaren sade att han omedelbart skulle frige henne om hon avsade sig sin tro på Jehova. Marija vägrade. Domstolen dömde henne till sju år i arbetsläger. En andlig syster tog hand om vår dotter som bara var ett spädbarn.”

Aleksej och Marija frigavs innan de hade avtjänat sina straff. De flyttade till Tver oblast. Där var myndigheterna och lokalbefolkningen mycket fientliga mot dem, och en granne satte eld på deras hus. Under de följande åren tvingades de flytta många gånger, men på varje nytt ställe gjorde de nya lärjungar.

Aleksej säger: ”Under de år vi satt fängslade kunde vi inte läsa Guds ord. Sedan dess har vi satt som mål att läsa Bibeln varje dag. Marija och jag har nu läst igenom Bibeln över 40 gånger. Det är Guds ord som har gett oss styrka och nit i tjänsten.”

Aleksej satt sammanlagt 4 år i nazistiska koncentrationsläger och 19 år i ryska fängelser och läger. Under sina 30 år som pionjär har han och hans hustru hjälpt många att lära känna Jehova och att älska honom.

År 1949 greps jag i Lviv i Ukraina för att jag predikade, och jag togs från min man och mina två små döttrar. Bakom lyckta dörrar dömdes jag till arkebusering av en trojka bestående av tre domare. När en av domarna, en kvinna, hade läst upp domen tillade hon: ”Eftersom du har två barn har vi beslutat att ändra dödsdomen till 25 års fångenskap.”

Jag fördes till en fängelsecell där det enbart satt män. De visste redan att jag var ett Jehovas vittne. När de fick höra att jag hade fått 25 år var de förundrade över att jag kunde vara så lugn. När jag fördes ut ur det här fängelset räckte en ung soldat mig ett matpaket och sade vänligt: ”Var inte rädd, allt kommer att ordna sig.”

Fram till 1953 avtjänade jag mitt straff i ett läger i norra Ryssland. I lägret satt många systrar från olika republiker i Sovjetunionen. Vi älskade varandra och var som en familj.

Vi systrar försökte avge ett gott vittnesbörd genom vårt uppförande i hopp om att det skulle få andra att också vilja tjäna Gud. Vi måste arbeta hårt under långa dagar.