Domaren förklarade att Bibeln och den litteratur som hade konfiskerats från oss var ’antisovjetisk’. Jag var glad över att det inte bara var min man och jag som hade anklagats för att vara antisovjetiska, utan också vår litteratur och till och med Bibeln! Vi tillfrågades var vi hade kommit i kontakt med Jehovas vittnen. När vi sade att det var i ett arbetsläger i Vorkuta skrek domaren ilsket: ’Där hör ni vad som pågår i våra läger!’ Vi dömdes skyldiga och fick båda tio år i arbetsläger.

Pjotr skickades till ett läger i Mordvinien i centrala Ryssland. Jag sattes i isoleringscell. I mars 1958 födde jag vår son. Under den här svåra tiden var Jehova min bäste vän och hjälpare. Min mor tog hand om vår son, och jag fördes till Kemerovo i Sibirien, där jag placerades i arbetsläger.

Jag släpptes efter åtta år innan jag hade avtjänat hela mitt straff. Jag kommer ihåg hur den kvinnliga förmannen högt meddelade i baracken att jag aldrig hade sagt något ’antisovjetiskt’ och att vår litteratur var helt och hållet religiös. Jag blev döpt 1966 sedan jag blivit frisläppt.”

Biblar och biblisk litteratur var särskilt uppskattade i fängelser och läger. År 1958 höll bröderna i ett läger i Mordvinien regelbundet möten. För att förmännen i lägret inte skulle överraska den grupp som studerade Vakttornet blev flera bröder satta att hålla vakt inom hörhåll för varandra. Om en förman dök upp sade den broder som stod närmast ”det kommer någon” till näste broder som stod vakt och så vidare, tills den grupp som hade möte hade fått höra det. Alla skingrades och tidskriften gömdes. Men ofta dök förmännen upp ur tomma intet.

En gång när bröderna överraskades beslöt sig Boris Kryltsov för att rädda tidskriften genom att distrahera förmännen. Han grep tag i en bok och sprang ut ur baracken. Förmännen förföljde honom länge, men när de till slut hann upp honom fick de se att det var en bok av Lenin han höll i handen. Trots att han fick sju dagar i isoleringscell var han glad över att tidskriften hade räddats.

Jag hamnade i ett rymningssäkert fängelse i staden Vladimir. Jag visiterades noggrant, men till min förvåning kunde jag föra in fyra nummer av Vakttornet, avskrivna för hand på tunt papper. Det var uppenbart att Jehova hade hjälpt mig. I min cell skrev jag av alla fyra numren. Jag visste att det förutom mig fanns andra vittnen där som hade varit utan andlig mat i sju år. Jag skickade dessa tidskrifter vidare genom en syster som hade hand om städningen av trapphuset.

Det visade sig att en person som kom tillsammans med bröderna var en angivare som berättade för fångvaktarna att någon skickade runt biblisk litteratur. De började omedelbart söka igenom våra celler, och de tog all vår litteratur. De kom snart till mig och hittade litteratur i min madrass. Jag fick 85 dagar i isoleringscell. Men Jehova fortsatte att sörja för oss som han gjort tidigare.”

FÖRELÄSNINGAR HJÄLPTE NÅGRA ATT LÄRA KÄNNA SANNINGEN

Man använde föreläsningar för att föra ett ideologiskt krig mot Jehovas vittnen i Sovjetunionen. Så här säger Viktor Gutshmidt: ”Vårt läger fick regelbundet besök av talare som höll föreläsningar som förespråkade ateism. Bröderna ställde alltid frågor. Ibland kunde föreläsarna inte besvara de enklaste frågor. Lokalen var vanligtvis fullsatt, och alla lyssnade mycket uppmärksamt. Människor kom frivilligt eftersom de var nyfikna på vad Jehovas vittnen skulle säga vid slutet av föreläsningen.

En gång fick lägret besök av en föreläsare som tidigare hade varit präst i den ryska ortodoxa kyrkan. Alla visste att han hade avsagt sig sin tro under sin tid i ett läger och hade blivit ateist.

’Var du ateist innan du hamnade i fängelse, eller blev du det efteråt?’ frågade en av bröderna när föreläsningen var slut.

’Tänk på följande’, svarade föreläsaren. ’En man for ut i yttre rymden, men han såg inte till någon Gud där.’

’När du var präst, trodde du då verkligen att Gud betraktade människor på lite mer än 200 kilometers avstånd från jordytan?’ frågade brodern. Föreläsaren sade inte ett ord. Dessa diskussioner gav många fångar något att tänka på, och efteråt började några studera Bibeln tillsammans med oss.

Vid en av dessa föreläsningar bad en syster att få säga något. ’Var så god, du är antagligen ett Jehovas vittne’, sade föreläsaren.

’Vad skulle du kalla en person som står ute på ett fält och skriker: ”Jag skall döda dig!” när det inte finns någon där?’ sade systern.

’Ja, man skulle ju knappast kunna säga att han var smart’, svarade föreläsaren.

’Om Gud inte existerar, varför skall man då kämpa emot honom? Om han inte existerar, finns det ju inte någon att bekämpa.’ Publiken började skratta.”

[Ruta/Bild på sidorna 124, 125]

Läger nr 1 i Mordvinien

Mellan 1959 och 1966 satt hundratals bröder under någon tid i det här lägret, som hade sammanlagt 600 fångar. Vid ett tillfälle var det över 450 bröder samtidigt. Det här lägret, som var ett av 19 arbetsläger i Mordvinien, var inhägnat av ett elektriskt taggtrådsstängsel, som var nära tre meter högt. Runt det stängslet fanns det ytterligare 13 taggtrådsstängsel. Marken runt lägerområdet var alltid tilljämnad för att man skulle kunna se fotspåren av dem som försökte rymma.

Genom att fullständigt isolera vittnena från omvärlden försökte myndigheterna bryta ner dem fysiskt och psykiskt. Trots detta lyckades bröderna organisera teokratisk verksamhet inom lägret.

Själva lägret blev en krets med en egen kretstillsyningsman. Kretsen bestod av fyra församlingar med 28 bokstudiegrupper. För att hjälpa alla att bevara sig andligt starka beslöt bröderna att hålla sju möten i veckan. Till en början fanns det bara en bibel bland dem, och därför gjorde de upp ett schema för att kunna läsa Bibeln församlingsvis. Vid första lämpliga tillfälle började bröderna skriva av Bibeln. De olika bibelböckerna skrevs av för hand i separata anteckningsböcker, och originalet gömdes noggrant på ett säkert ställe. På det här sättet kunde bröderna följa med i bibelläsningsschemat. Studiet av Vakttornet organiserades också. Systrar som kom för att besöka sina män förde in miniatyrexemplar av tidskrifterna i lägret. De hade dem i munnen eller i klackarna på sina skor, eller så hade de flätat in tunna pappersark i håret. Många bröder hamnade i isoleringscell i mellan en och femton dagar för att ha skrivit av litteraturen för hand.

Den här avdelningen låg vid sidan av, isolerad från andra fångar. De ansvariga såg mycket noga till att vittnena inte läste något medan de var där. Men trots det tänkte andra bröder ut sätt att förse dem med andlig mat. En broder brukade klättra upp på taket till en byggnad varifrån man kunde se den gård där de som satt i isoleringscell fick ta promenader. Han hade små papperslappar med bibelställen som var hopknycklade till små bollar, en centimeter i diameter. Han lade en boll i änden av ett långt rör och blåste bollen mot vittnet som promenerade på gården nedanför. Vittnet böjde sig ner och plockade oförmärkt upp den andliga maten medan han låtsades knyta sina skosnören.

Till frukost och kvällsmat fick fångarna välling blandad med lite bomullsfröolja. Middagen bestod av en vattnig rödbetssoppa eller någon annan vattnig soppa och en enkel huvudrätt. Brödet som fångarna åt såg ut som den filt som man gjorde stövlar av! Ivan Mikitkov erinrar sig: ”Jag satt sju år i det här lägret, och vi hade nästan alltid intensiva magsmärtor.”

Bröderna förblev fasta i tron. Isoleringen kunde inte få Guds lojala tjänare att förlora sin andliga balans. De fortsatte att visa tro och kärlek mot Gud och sin nästa. (Matt. 22:37–39)