Den här gången skickades jag till ett ökänt arbetsläger i Vorkuta, i den norra delen av Uralbergen, ovanför polcirkeln. Där skulle jag arbeta i kolgruvorna.

Hur jag lyckades överleva

Lägret i Vorkuta var i själva verket ett stort komplex som omfattade 60 arbetsläger. Bara i vårt arbetsläger fanns 6 000 arbetare. Många dukade under för den stränga kylan, de omänskliga levnadsförhållandena och arbetet i de underjordiska kolgruvorna. Nästan varje dag fanns det döda kroppar att begrava. Min hälsa blev mycket försvagad, och jag kunde inte utföra något hårt fysiskt arbete. Därför fick jag ett ”lättare” arbete – att skyffla upp kol på de väntande godsvagnarna.

Förhållandena var så svåra i Vorkuta att gruvarbetarna organiserade en strejk, men den utvecklades till en revolt. Gruvarbetarna satte samman en egen administration och organiserade 150 män som skulle göra motstånd om trupper skulle anlända. De tyckte att jag och de andra närmare 30 vittnena skulle ingå i deras ”armé”. Men vi vägrade.

Revolten varade i två veckor tills beväpnade trupper anlände och sköt alla rebeller. Vi fick veta att rebellerna hade tänkt hänga oss där i gruvan! Men lyckligtvis genomfördes inte deras planer. Myndigheterna försökte systematiskt bryta ner vår tro. Det är kanske inte svårt att förstå att vi tackade vår store Gud, Jehova, för att vi överlevde.

[Bild på sidorna 14, 15]

Jehovas vittnen i arbetsläger i Vorkuta